Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann Heberlein sätter nytt ljus på mörkret

Sex år har gått sedan Ann Heberleins självbiografiska bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" gavs ut. Nu har hon plockat upp tråden igen. I tv-serien "Mina två liv" möter hon andra med bipolär sjukdom. Det är dags att brotta ner fördomarna en gång för alla.

– Ursäkta min tidsoptimism, säger Ann Heberlein när hon kommer in på kaféet i Lund, 42 minuter efter utsatt tid, med röda läppar och höga klackar. (Men hon har ringt en halvtimme tidigare och varnat att hon ska bli sen.) Intervjun med TT drog ut på tiden. Och en recension till DN skulle skickas iväg mitt i alltihop.
Ann Heberlein har mycket att stå i. Fram till midsommar pågår en intensiv undervisningsperiod för etikforskaren. Och så ska pressen ha sitt.
2009, när "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" gavs ut, fick hon sitta i väldigt många intervjuer och redogöra för sin sjukdomshistoria. Boken hon skrivit var rasande ärlig, och stundtals även privat. Hon berättade om sina otrohetsaffärer och självmordsförsök. Om hur hon shoppade loss under sina hypomaniska perioder, och om hur hon inte ville leva när depressionen tog över hennes kropp. Hon blev ett affischnamn för psykisk sjukdom. Redan efter ett halvår var hon djupt trött på den rollen.
– Jag hade kunnat sitta i en tv-soffa varje dag i veckan och prata om psykisk ohälsa. Så efter ett halvår fattade jag ett beslut, att nu har jag pratat klart om det här.
Nu har tid förflutit, sex år. Ann Heberlein har gett ut fyra andra böcker sedan dess: En om ondska, en om etik, en som heter "Ett gott liv", och som var en sorts fortsättning på "självmordsboken" och i vilken hon funderar kring friskhetsbegreppet och om huruvida "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" skulle ha getts ut över huvud taget.
I vår är hon aktuell med "Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig". En bok skriven som ett samtal mellan författaren och Gud. Också i denna bok kommer vi stundtals riktigt nära Ann Heberlein och det hon varit med om i livet. Vi får läsa om våldtäkten på en smutsig madrass i en lägenhet vid Folkets park i Malmö för många år sedan. Var fanns du då, Gud, undrar hon?
Hon skriver också om sitt självmordsförsök i föräldrahemmet som 20-åring. Alla Sobril som svaldes i ett sovrum i Svedala.
Ann frågar: "Varför har du straffat mig med den här sjukdomen? Den tar livet av mig."
Gud svarar: "Ta hand om din kropp, helga den som ett tempel. Var rädd om dig själv." Ni är mina medarbetare. Det är ni som är mina underverk – och underverk sker, varje dag. Varje dag räddar människor livet på varandra."
I det första avsnittet av SVT-serien "Mina två liv" frågar Malmöskejtaren Olof om Ann Heberleins råd – hur kan han hålla sjukdomen i schack framöver? Hon svarar ungefär som Gud gör i boken: "Ha en struktur i tillvaron, var noga med att sova, röra på dig, ta din medicin. Och ha människor i din närhet som känner dig väl och som kan se när du är på väg åt fel håll."
Sedan Ann Heberleins bok om hennes egen bipolära diagnos kom, har hon kontaktats av människor som har velat berätta sin historia. Ofta har de bett om hennes hjälp.
Ibland måste det ha varit ett ok, alla som hörde av sig?
– Det var tungt i början. Jag var tvungen att göra upp med mig själv, och tillåta mig själv att jag inte kan rädda alla dem som vänder sig till mig. Jag är ingen frälsare.
– I perioder har oerhört många hört av sig och velat ha hjälp. Då har jag fått lov att säga: Jag har skrivit boken, och den har hjälpt. Det får vara bra så.
Tv-serien blir ett sätt att hjälpa. Att sprida kunskap och att skildra fler berättelser om hur det är att leva med diagnosen bipolär typ 1 eller 2.
I vinjetten till programmet står hon framför spegeln: "Andra säger att jag är bipolär. Det är jag inte. Jag är mamma. Jag är lektor vid Lunds universitet. Jag är författare. Jag är forskare, jag är föreläsare, syster, dotter och väninna. Men jag är inte det. Jag ÄR inte bipolär."
– Det är väl ingen som säger att någon som HAR cancer ÄR sin cancer?
En viktig del av folkbildningen, menar hon, att klargöra att ingen människa är sin diagnos. Föreställningen kring sjukdomen är ännu nedlusad med fördomar, och de ska bort.
– Den vanligaste fördomen är att vi alltid är sjuka, att vi antingen är maniska eller har en depression. Men för det mesta är vi ju friska.
En sak har varit av stor vikt inför "Mina två liv": Att följa människor när de är stabila.
– Så måste det vara, vi har ett ansvar för de människor som deltar. Vi har därför varit noga när vi har gjort research. Vissa människor har vi valt bort eftersom de har varit i ett skov.
Poängen med detta är att visa att också människor med denna diagnos har fungerande liv och relationer.
– Det är viktigt att berätta för människor som mår dåligt just nu eller har fått en diagnos, att man kan leva fungerande. Det kan vara tungt med en diagnos, det kan kännas som ett stigma eller en förbannelse.
Så var det för Olof i serien, Malmöskejtaren som fick en psykos vid 22 års ålder, följt av sin diagnos: bipolär sjukdom typ 1.
– Han trodde att allt var över. Han undrade om han någonsin skulle kunna få ett jobb, en familj.
Själv fick Ann Heberlein sin diagnos ganska sent i livet, när hon var runt 30.
– Det är klart att det är en sorg, och en begränsning. Men också en befrielse, någon form av förklaring till vissa saker, att det också fanns någon form av hjälp att få.
Hon säger att det här programmet inte hade kunnat göras för fem år sedan.
– Vi har pratat så mycket de här åren, psykisk ohälsa har uppmärksammats med olika kampanjer, jag tror att Anna Odell har påverkat, även Arvid Lagercrantz, och min egen bok. Böcker i vilka man har berättat om sina liv. Och sådant spelar faktiskt roll.
Att så många kändisar har trätt fram beror på att bipolär sjukdom är en högstatussjukdom, menar hon.
– Det hade ju inte varit lika lätt att göra tv-serie om schizofreni.
Kopplingen mellan manodepressivitet och genialitet är en vida spridd sanning. En sanning som också verifierats i forskningen, Ann Heberlein nämner den svenska hjärnforskaren Simon Kyaga som tillsammans med sitt team häromåret kunde visa just på ett samband mellan bipolär diagnos och kreativitet.
– Vi har Virginia Woolf, Ernest Hemingway, Sylvia Plath. Dem vill man ju gärna identifiera sig med. Och nu har Mikael Persbrandt sin podd där han berättar om sin bipolär-utredning.
Hur har det varit för dig med kreativiteten under dina hypomaniska perioder?
– Jo, men det är klart att mycket av det jag har skrivit har varit när jag varit hypoman. Det handlar ju ofta om en förhöjd effektivitet. Man behöver inte så mycket sömn. Det har ett pris också såklart, med mindre sömn, man äter slarvigt, rent fysiskt orkar man inte hur länge som helst. Till slut blir man också mer aggressiv.
Bipolär sjukdom är en diagnos som passar in i vår kultur, när man ska vara effektiv och högpresterande. Men på den maniska perioden följer ofta en depression.
– Fast det är mycket lättare att prata om depressionen, de flesta har upplevt hur det är att vara ledsen och sorgsen. Men hypomanin, det där tillståndet när man känner sig oövervinnerlig och stark, det är svårare att berätta om. Men vi försöker gestalta det också i serien.
Under arbetet med "Mina två liv" har det känts viktigt att skildra människor i vardagen, människor som inte är kända (även om Filip Hammar förekommer i ett avsnitt). Vissa av dem har också krävande eller samhällsbärande jobb. Någon är läkare.
– Och så har vi Lisa, som är präst. Hon är fin, hon säger "jag är skapad så här". Hon tänker väldigt fint kring det, det är något som jag har pratat om med alla som jag har mött, att man känner mycket starkare. Allt blir mycket mer.
Ann Heberlein relaterar till sig själv:
– Mina pojkar, som är en bit över 20, brukar säga att jag är väldigt mycket tonåring. Prästen Lisa säger att hon har känt alla känslor som finns, och det har hon nytta av som själasörjare. Till henne kommer människor i kris och i glädje, när de står där med ett litet barn och med svår sorg efter att någon dött.
Ann Heberlein är tv-seriens ciceron, som lotsar tittaren mellan berättelserna om bipolär sjukdom. Hon vill att skammen kring diagnosen ska bort, för alltid.
Hur förhåller du dig själv till begreppet skam?
– Jag pendlar. En dag skulle jag svara: jag skäms inte över huvud taget. Nästa dag att jag är en skamsen person. Om man är en skamsen person kanske man gör som jag gör, visar upp allt för att hantera sin skam. Samtidigt, äh, jag vet inte. Det är fånigt att säga att man inte bryr sig om vad människor tycker.
Du gör på många sätt politik av det privata, skulle du säga att du skriver in dig i en sådan litterär tradition?
– Ha! Nä, den frågan får jag alltid svara på. Bara för att jag är kvinnlig ska jag buntas ihop med kvinnlig så kallad självbekännelselitteratur. Jag känner mig mer besläktad med Norén och Bergman.
Hon rister på huvudet.
– Kerstin Thorvall känner jag väldigt lite frändskap med. Jag har svårt för hennes självömkande stil. Jag är alltid hårdast mot mig själv. Men det är intressant att man aldrig kan se bortom könet. Nu råkar jag vara kvinna och då ska jag alltid jämföras med kvinnliga författare.
Hon vänder sig om, utåt kaféet.
– Kerstin Thorvall var en helt oskolad autodidakt. Jag är filosof. Mina böcker är fyllda av akademiska referenser. Men visst, min brist är att jag bara diskuterar med män, mest manliga filosofer. Förutom Hannah Arendt, som jag är oerhört förtjust i. Mitt nästa projekt ska handla om henne.

Ann Heberlein

Född: 1970 i Svedala?
Bor: i Lund.
Gör: Lektor i etik vid Lunds universitet. Författare.
Aktuell: Med SVT-programmet "Mina två liv" som började sändas i veckan. Första avsnittet finns på SVT Play.
Nästa projekt: Ska handla om filosofen Hannah Arendt.
Diagnos: Bipolär sjukdom typ 2. Det innebär att hon kan få ett skov av hypomani, en mildare form av mani, som ofta följs av en depression. Det kan dock gå flera år mellan skoven.
I höst: Ger hon humorföreställningen "Livet, döden & meningen med allt" på Victoriateatern i Mamö.
Gå till toppen