Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

”Jag var tvungen att fixa ett bättre liv”

För fem år sedan lärde de sig sina första svenska ord. Nu tar de studenten. Men de har ingen familj som firar dem, istället får de hylla varandra. Nästa vecka blir det stor fest — för trettio avgångselever som varit ensamkommande flyktingbarn.

Känslan, att se sig själv i studentmössa. Det synliga beviset på att de klarat det. För på fredag är det dags, då går Jafar Karami, 22, och Latif Rezai, 21, ut tillsammans med resten av klassen på fordonstekniska programmet på Framtidsgymnasiet i Malmö.
– Vi har kämpat och vi har lyckats. Livet handlar om att kämpa, säger Jafar Karami.
Snyggt så här? Latif Rezai och Jafar Karami provar sina nya mössor och tar in det faktum att de faktiskt fixat det — att ta studenten på samma villkor som elever med en nioårig svensk grundskola i ryggen.Bild: Julia Lindemalm
På fem år har både han och Latif Rezai lärt sig svenska. De har läst och fått godkänt i tolv ämnen i årskurs nio. Och de har klarat sina tre gymnasieår, dessutom med råge.
– Det känns fantastiskt. Min resa var en önskan om att komma fram. Sedan att ta mig in i ett nytt samhälle och klara skolan, säger Jafar Karami.
På måndag ska de fira. Och det stort. Det blir studentskiva för trettio killar på en gång, arrangerad av Ensamkommandes förbund i Malmö.
Läs mer: Politiker har bjudits in till studentskiva.
Förberedelserna är i full gång. Mat lagas på löpande band i det lilla köket i förbundets lokaler vid Värnhemstorget, och dansgolvet i källaren bara väntar på fötter som svänger loss.
– Det är en riktigt stor grej. På måndag ska jag festa! säger Jafar Karami.
"Även om min mamma inte är här vet jag att hon är stolt över mig", säger Jafar Karami.Bild: Julia Lindemalm
Jafar Karami var sexton år när han kom till Malmö. Sett genom svenska skolglasögon var det inte mycket han då hade på sin meritlista. Som papperslös afghan i Iran hade han bara gått tre år i en koranskola som liten.
Han kunde alfabetet hjälpligt, inte mer än så. Men han saknade knappast erfarenheter. Jafar Karami tvingades börja jobba när han var sex år. Han har plockat bomull, sytt kläder, varit skomakare och vävt mattor. Och han har överlevt en ensam flykt genom Europa för att ta sig hit.
Liksom andra nyanlända barn placerades han i en förberedelseklass.
– Min lärare pratade svenska och jag förstod inte. Och när jag slog upp orden på dari förstod jag inte dem heller. Det var mycket svårt, jag fick försöka räkna ut sammanhanget för att lista ut vad orden betydde.
Jag var helt enkelt tvungen att samla kraft och se till att bli något, att fixa ett bättre liv.
Men precis som Latif Rezai, som flytt från Afghanistan, var han fast besluten att göra allt för att lära sig svenska och klara målen för årskurs nio. Och det snabbt, innan han fyllde arton, för att ha rätt att söka in till ett vanligt gymnasieprogram där han skulle få klasskamrater i ungefär samma ålder. När skolan var slut var det raka vägen hem till boendet och plugg fram till sen kväll som gällde.
"Det är vid sådana här tillfällen man märker vem som är ens bästa vänner, som ställer upp", säger Latif Rezai.Bild: Julia Lindemalm
– Efter den långa resan hit, efter allt jag har sett, var det bara: välkommen till verkligheten. Jag var helt enkelt tvungen att samla kraft och se till att bli något, att fixa ett bättre liv, säger Latif Rezai.
Och de behövde båda göra det på egen hand, ensamma i ett land där de varken har familj eller släkt.
Jafar Karami har en kostym som väntar på honom i garderoben, Latif Rezai är på sista minuten-jakt efter en ny. På fredag ska de på. Det är då klassen går ut på trappan inför en folkmassa som ropar hurra och sprider konfetti. Men hur stolta de än kommer att vara är detta inte en dag de ser fram emot.
– För vem kommer dit för mig? Jag har ingen familj eller släkt som skriker och dansar, säger Latif Rezai.
Jafar Karami får hjälp med slipsknuten av Hossein Ara som han delar lägenhet med, medan klasskompisen Latif Rezai och Omid Mahmoudi väntar i soffan.Bild: Julia Lindemalm
För att det inte ska göra för ont är det bättre att betrakta det som en vanlig dag, menar Jafar Karami. Eller se till att hitta på något med kompisarna.
– Det är vid sådana här tillfällen man märker vem som är ens bästa vänner, som ställer upp. Kanske kan vi gå runt på stan och käka någonstans, säger Latif Rezai.
De fina människor jag träffat här fyller ut tomheten.
Latifs familj är kvar i Afghanistan, Jafars i Iran. De håller kontakten via Facebook och Viber, men avståndet är stort, världarna så olika. Vännerna, killar som kommit ensamma liksom de själva, har blivit det närmsta en familj de har här.
– De fina människor jag träffat här fyller ut tomheten, säger Jafar Karami.
För Latif Rezai och Jafar Karami var det viktigt att komma in i det vanliga svenska skolsystemet. Alternativet hade varit Komvux, där många elever är betydligt äldre.Bild: Julia Lindemalm
Men han vet att han gjort sin mamma stolt. Inte minst för att han redan har ett jobb, på Nobina, verkstaden för stads- och regionbussar.
– När jag nu börjar jobba ordentligt hoppas jag kunna hjälpa mamma och mina systrar. De har det inte så bra, säger han.
Också Latif Rezai har fått jobb, på Hyundais verkstad i stan. Han ler:
– En dag ska jag driva Malmös bästa bilverkstad.
Kunde de ta sig hit kan de ta sig längre.
– Min resa tar aldrig slut, säger Jafar Karami.
Gå till toppen