Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En tiggares dagbok

Florin Leu, 22, har sedan i höstas suttit som tiggare vid en Ica-affär i närheten av Lund. Under några vårveckor 2015 förde han dagbok. Det här är hans berättelse.

Florin Leu, 22.Bild: Emma Larsson
25/4 måndag
Det var regnigt och kallt idag. En kvinna i 50-årsåldern blev upprörd och började skälla på svenska när jag sa hej till henne.
Jag bad henne ta det på engelska.”Självklart kan jag det, din idiot. Du är inte tillåten att säga hej till mig. Det är ett brott.” ”Men ingen dör ju av det?” ”Det är olagligt. Om du säger det igen går jag till polisen.”
Det kom ut några äldre damer som frågade varför hon skällde på mig. Jag blev så upprörd att jag började gråta, släppte koppen med pengar och sparkade till den så att alla mynten flög ut. Jag tänkte att jag bara ville hem. Jag gick till parken dit jag brukar gå när jag vill ta en paus.
Den natten drack jag 20-30 burkar Red Bull för att hålla mig vaken
De gamla tanterna kom bort till mig, frågade hur jag mådde och sa att jag inte behövde bry mig om det där. En av dem var tanten som alltid brukar säga att jag inte bara kan sitta där, att jag måste hitta ett jobb. Hon brukar lova att hon ska köpa något till mig men glömmer det alltid.
26/4 söndag
Förlorade en dag idag. Madelaine, samordnaren på härbärget på Smålands nation, bad mig att köra en kille till tandläkaren. Men han var inte där och jag tog ledigt för dagen. Jag gick till McDonald's och drack en kopp kaffe. Jag hade snygga kläder på mig och det var skönt att gå dit som alla andra. Som en svensk. Jag tittade på några tjejer som var där med några killar. En av dem tittade tillbaks på mig.
27/4 måndag
Jag var inte tiggare idag heller. En kille vars bil var trasig bad mig skjutsa honom till några skrotupplag eftersom jag kan engelska. Jag började vid klockan elva och körde till halv sex. För det fick jag 200 kronor. Det var som ett jobb för en dag. Det är inte som att tigga, för man vet på förhand hur mycket man kommer få.
29/4 onsdag
På kvällen var jag med Axel på fest. Det var så bra. Jag har aldrig festat så. Även om de vet att jag är tiggare så bryr de sig inte när de festar.
30/4: ”Det var en stor fest i Stadsparken där man kunde samla flaskor, så jag gick till Netto och köpte sopsäckar”.Bild: Patrick Persson
30/4 torsdag, valborgsmässoafton
Mina vänner ringde på eftermiddagen och sa att det var en stor fest i Stadsparken där man kunde samla flaskor, så jag gick till Netto och köpte sopsäckar. Jag fyllde en säck, pantade den och fyllde sen en halv till. Det blev runt 200 kronor. Att samla flaskor var roligt. För tre år sedan var jag i Danmark och samlade flaskor, och jag hade samma känsla som då. Jag kände mig fri och som att sommaren var på väg.
I stan delade de ut gratis Red Bull och jag fick tag i trettio-fyrtio stycken. På kvällen följde jag med Axel till festen på Smålands nation. En tjej frågade om jag kunde köra henne till Malmö eftersom hon inte hade några pengar till taxi. Först var jag rädd, för hon var med några stora killar som såg farliga ut. En man här på härbärget hamnade på sjukhus efter att en svensk kille sparkat och slagit honom i Malmö.
Men sen tänkte jag att hon var en bra tjej eftersom hon litade på mig. Inte många skulle fråga en tiggare om de fick åka i hans bil. ”Du har en fin röst, du borde bli en gps”, sa jag när hon gav vägbeskrivningar. ”Ja, när jag blir stor vill jag bli en”, sa hon.
När jag kom tillbaks till Smålands hittade jag Stefan, väldigt full, och lät honom sova i min bil. Jag tänkte ringa Axel och höra om jag kunde sova i hans rum, men hans telefon var avstängd. Så jag gick och letade pantflaskor i parken igen. Jag stannade till sju på morgonen, tills härbärget öppnade, och fick ihop ungefär 160 kronor. Jag träffade en kvinna med permobil som också letade efter pant. ”Ingenting kvar här”, sa hon till mig. När jag såg henne, tänkte jag att det är ett hårt liv för oss alla.
Den natten drack jag tjugo-trettio burkar Red Bull för att hålla mig vaken.
1/5 fredag
Jag sov två timmar på härbärget tills det stängde. Jag ringde Axel flera gånger för att få sova mer, men hans mobil var fortfarande avstängd. Istället gick jag och drack kaffe på McDonald's med Florin, min kusin, och Stefan, en annan tiggare. Vi delade på två koppar.
Vid niotiden fick jag en banan som jag åt till frukost
Jag sålde en flaska vodka jag hittat i parken till en man för trettio kronor. Han frågade om jag ville dricka tillsammans med honom eftersom det var första maj och han tänkte ta en dag ledigt. Han sa att han blir glad när han dricker eftersom han glömmer allt. ”Om du vill få det bättre får du komma på ett sätt att lösa dina problem”, sa jag.
I centrum gav de bort korv med bröd gratis. Men när jag och min kusin ville ha sa de att vi inte fick, så vi gick vår väg. Fastän killen som skänkte bort korvarna var svart, mörkare än jag, gav han oss inte.
2/5 lördag
Som alla andra morgnar vaknade jag 7.30 och drack min kopp kaffe på härbärget. Jag tog lång tid på mig att komma till parkeringen, för jag var seg, och var där vid nio. Jag såg inte så många människor. Kanske var de trötta, som jag, efter allt festande. Det var en dålig dag för att få ihop pengar. Jag fick ihop 168, 170 kronor. Nåt sånt.
En kvinna i rullstol frågade om jag kunde låna henne två kronor. Jag sa att hon kunde få dem. Hon svarade att nästa gång skulle hon ge mig tio kronor. Jag sa att hon fick göra som hon ville, men inom mig tänkte jag att jag är väl inte en bank.
3/5 söndag
Vaknade halv åtta. Efter att ha druckit kaffet som min mamma kokat åt mig i kastrull åkte jag i väg till mitt ställe. På morgonen var det fint väder. Vid niotiden fick jag en banan som jag åt till frukost. Det var inte så många människor ute så tiden gick långsamt. Vid elva fick jag en banan till av någon.
I Lunds centrum mötte jag mamma och mina vänner. Ingen av dem hade fått någonting under dagen och undrade vad som försiggick. Jag hade fått en del, 60 kronor. Jag sa att jag hade kvar lite av min Red Bull i bilen och att vi kunde gå till Botaniska trädgården. Vi hittade en ledig plats i gräset. Vi drack Red Bull och lyssnade på musik från min mobil. Lite längre bort låg några väskor som tillhörde några studenter. När de såg oss tog de alla sina väskor. ”Är de rädda att vi ska ta något, bara för att vi är zigenare?” tänkte jag. Det är inte som att man måste stjäla bara därför.
4/5 måndag
Som varje morgon vaknade jag 7.30 och drack kaffe. Åkte till Länsförsäkringar för att fråga om jag kunde köpa en bilförsäkring för en månad, men man kunde bara köpa för ett halvår eller ett år. Åkte till Diakonicentralen för att få en kopia på mitt id, som jag skickade till Transportstyrelsen. Jag väntar på att få tillbaks det och på att få ihop tillräckligt med pengar innan jag åker hem.
Klockan tio ringde Diana. Vi pratade i en timme. Jag hade inte hört av henne på en vecka. Efter det satt jag satt på mitt ställe från elva till fem.
Kvinnan i rullstolen kom förbi och gav mig tjugo kronor. När någon som hon, som sitter i rullstol, ger mig pengar mår jag dåligt. Fast när hon tog sig därifrån klev hon ur sin rullstol, sköt den framför sig som en rullator och gick.
Jag såg något otroligt idag: en tjej med en gris
Det var händelselöst igen. Nästan ingen kom till affären. Det regnade en stund och då var ingen ute. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen tills jag åt kvällsmat på härbärget och drack en Red Bull. På kvällen körde jag några väskor åt några som skulle åka tillbaks till Rumänien. När jag såg dem längtade jag efter att åka. Beroende på hur snabbt jag kör kommer jag behöva 4 000-4 200 kronor till bensinen, men jag tänker att jag ska ha 5 000 ifall något händer på vägen.
Jag har varit i Lund i nästan två månader nu. Kanske att folk slutar ge mig då, eftersom de tror att jag har pengar. En kvinna som gav mig tio kronor sa: ”Jag vet att det är svårt. Jag vet att du har en kvinna och en bebis hemma.”
Ändå var det en bra dag med pengar, månadens bästa. Jag fick 219 kronor. Jag köpte bensin för 50 kronor och drack Cola på McDonald's med några från härbärget, så jag tror jag har 153 kronor kvar av det nu.
5/5 tisdag
Vaknade 6.30 idag, för Laurentio skulle åka hem och jag körde honom till stationen. Men han kom tillbaka hit, eftersom han hade ett problem som jag inte behöver ta upp här.
Klockan nio på morgonen kom en tjej som alltid ger mig något. Hon gav mig två bananer och fyra små bröd. Jag gillar henne mycket, för hon jobbar med barn. Ibland ser jag henne med en massa barn, 20-25 stycken i koppel, som hundar.
Idag fick jag inga pengar. Jag kände mig dålig, men tänkte att jag måste vara glad. Att om jag är glad kanske de ger mig mer. En kvinna frågade mig vad som hade hänt, eftersom jag var så glad idag. Jag log och log men vid klockan tre fyra somnade jag. Jag var trött, det var kallt och regnigt. Jag vaknade av att någon sa ”eey” och la tre eller fyra kronor i min kopp.
Jag såg något otroligt idag: en tjej med en gris. Den viftade med knorren, som en hund. Om någon i mitt land skulle ha en gris sådär skulle alla reta honom. Fast jag tänkte, varför inte? Om man vill ha ett husdjur kan man väl ha en gris. Förra året köpte jag en griskulting i Maxenu när det var riktigt kallt som jag tog in i huset. Mattan, som var grön med gräsmönster, försökte han äta upp. När jag klappade honom la han sig på rygg med benen i vädret. I vintras när min familj hemma slaktade honom blev jag väldigt upprörd. Jag sa att jag aldrig skulle äta den grisen och att jag kunde betala för den, men de sa att de inte kunde vänta tills jag kom hem.
Som varje dag pratade alla barn med mig.
Så fort Florin Leu kommer in i korridorsköket på Smålands nation pluggar han in sin telefon till högtalarna och höjer volymen på musiken från hemlandet.Bild: Emma Larsson
6/5 onsdag
Vaknade 7.30 på morgonen som vanligt. Var klar med kaffet vid 8.00. Eftersom jag skulle träffa Axel och Rakel från tidningen gick jag inte till mitt ställe i Nöbbelöv utan körde min mamma dit istället. Folk i Lund är trevliga men det är inte som på mitt ställe. Där hälsar alla på mig. ”Hej, hur är det, Florin?” ”Vill du ha något att dricka?” ”Fryser du?”
Alla känner mig och pratar med mig och det gillar jag. Men här i Lunds centrum ser de bara ännu en tiggare och bryr sig inte. De ger mig fem, två kronor eller en krona och går sin väg.
Om jag äter fler bananer kommer jag snart bli som en apa
Vid elva köpte jag en barnvagn från Uggleboden. Bara några minuter senare ringde min mamma och sa att en kvinna hade skänkt en barnvagn åt mig, så nu har jag två. Jag ska ge den ena till min syster, som har ett småbarn och två bebisar. När jag kommer hem ska jag bli gudfar åt en av dem. Det var väldigt bra fjädring i barnvagnen jag köpte. Min son kommer att älska den.
På kvällen jobbade jag i puben på Smålands nation. Det var en tjej som frågade vad jag hette, hur gammal jag var och så. Jag frågade var hon kom ifrån. Först sa hon Sverige men när jag frågade om det verkligen var så sa hon att hon var från Irak. Men när hon frågade var jag kom ifrån sa jag att det var hemligt. Om jag sa Rumänien skulle hon kanske tänka att jag var tiggare.
7/5 torsdag
Idag växlade det mellan varmt och kallt väder och jag kände mig sjuk. Det var inte så många på mitt ställe på morgonen. Jag såg ett barn idag, en flicka, i samma ålder som Yanis. När hon sa ”hej hej” och grimaserade såg jag att hon hade en tandglugg som var precis som hans.
Vid tolvtiden frågade en vän till mig, en kvinna, hur jag mådde och sa att det var länge sedan hon såg mig sist. Hennes hund hoppar alltid upp och slickar mig i ansiktet. Hon frågade om jag ville ha något att äta och erbjöd sig att köpa en banan. ”Nej, snälla, inte en banan”, sa jag. Om jag äter fler bananer kommer jag snart bli som en apa. Hon köpte en liten påse med vaniljkakor, som fick mig att känna mig bra.
Från klockan tolv till fyra fick jag inga mynt alls. Halv fem kom kvinnan som hade skänkt barnvagnen. Jag sa att jag var glad för den.
Vädret växlade hela tiden. Man blir lätt förkyld då. Jag sov i en kvart. Men jag tror inte någon såg det för när jag sover, sover jag med öppna ögon.
8/5 fredag
Som varje morgon var jag på mitt ställe vid nio. Jag vet vem som kommer vid vilken tid, och vem som ger pengar och vem som inte ger. Men även om de inte ger någonting säger jag hej.
Han är en trevlig man, en zigenare
En flicka kom förbi som jag har sagt hej till i sju månader. Hon har aldrig sagt hej tillbaks innan, men idag sa hon ”hej hej”, och jag undrade vad som hade hänt. Det gjorde det till en speciell dag för mig.
Jag vet inte varför, men flickan med gluggen som är som Yanis gillar att visa mig sina tänder. Jag grimaserade tillbaks mot henne.
På kvällen gav en kvinna mig lite fläsk, revbensspjäll. Min mamma lagade till det väldigt bra. Annars är det alltid någon som ger mig bananer, men idag fick jag en massa kakor som jag åt.
Birgit Malm brukar prata med Florin Leu varje dag. De förstår inte varandra men pratar ändå.Bild: Emma Larsson
9/5 lördag
Jag var på loppis vid åtta och hittade en gåstol till Yanis. När jag körde därifrån blev det punka. Jag fyllde på däcket med en av cykelpumparna vid Centralen. Alla såg på mig och undrade vad jag höll på med. En polis undrade om jag inte borde gå till en mack eftersom trycket inte skulle bli så högt från en cykelpump, men den låg för långt bort.
Jag körde till mannen som hade bytt däcken åt mig. Men det visade sig att det inte var hans fel, det var däcket det var fel på. Han fixade det åt mig gratis. Han är en trevlig man, zigenare. Från Serbien tror jag.
Vid tolv kom jag till mitt ställe. Det var många människor ute på gatan – folk från Ica stod och sålde varor utanför affären. Några från Stena Fastigheter kom med korv till mig. ”Här, ta lite mat.” Det var roligt. Alla var där och det spelades musik.
Jag dansade med tre tjejer
Dem jag kände där gav mig inga pengar. När de festar ger de bara mat. Någon satte lite mat på marken och ropade: ”Hallå, lunch!” Någon annan gav mig två bananer. Kvinnan som gav mig revbenen igår sa: ”Arbeta, arbeta”. Hon är trevlig, fast hon förstår inte vad jag säger till henne och jag förstår inte vad hon säger till mig. Hon har vitt hår och en liten, rund kropp.
Efter fyra timmar hade jag inte fått några pengar så jag åkte tillbaka till Lund. Mamma hade fått en gitarr av en kvinna. Jag tänkte lämna den i ett förvaringsskåp på Ica, men den fick inte plats.
På kvällen var jag på festen för aktiva medlemmar på Smålands nation. När Axel frågade om de kunde spela rumänsk musik var jag i himlen.
Jag dansade med tre tjejer. En blond och efter det en brunhårig. Sen dansade jag med en kille. Den blonda tjejen log, för hon tänkte att jag trodde att det var en tjej. Men jag kollade på hans kropp och såg att han hade starka händer och inga bröst. Jag tänkte: Varför inte? Vem bryr sig, vi dansar bara.
En av tjejerna på Smålands fick fyra killar men lurade alla och gick därifrån med en tjej. Hon försökte med mig också men jag vägrade och gömde mig. Jag var rädd för henne. Hon gjorde en min åt mig och gick sin väg. Varför lurades hon så? Om hon inte gillar killar kan hon bara lämna dem ifred. Hur skulle det vara om vi lekte med tjejer? Inte så trevligt.
I ett stort kuvert som ligger gömt i bilen förvarar Florin Leu sina fotografier på sonen Yanis.Bild: Emma Larsson
10/5 söndag
Jag sov ingenting. Jag vilade i bilen med Florin och Stefan från fem på morgonen till sex halv sju. Sedan drack jag kaffe på härbärget och körde I, en tiggare från härbärget, till flygplatsen. I bilen sa hon: ”Om du skulle bedra din fru skulle ingen få veta det, och om jag skulle bedra min man skulle ingen få veta det heller.” Jag undrade vad hon ville. Men jag såg på hennes ansikte, och tyckte att det var så fult. Jag sa att om jag skulle bedra min fru skulle jag göra det med en fin tjej. ”Äh, det var bara på skoj”, sa hon då.
De kanske tycker att jag borde åka hem
Jag kom till mitt ställe vid tio. Det var dåligt väder. Jag ringde min fru Diana och berättade om gåvagnen jag köpt, och hon blev så glad. Jag satt där och folk tänkte väl: ”Jaha, då var han där igen."
Idag sa en man åt mig: ”Jobba, jobba, jobba.” Jag svarade att jag kunde jobba för honom, men då sa han att han var pensionär och inte behövde mig. ”Så vem ska jag jobba för då?” frågade jag. Så han gick sin väg.
En kvinna köpte en macka med räkor till mig. Det var så gott men efteråt mådde jag dåligt, som jag alltid gör när jag äter något med för stor aptit. Jag kände mig lite bättre när jag masserade handleden som min mormor lärt mig.
Jag satt på mitt ställe till fyra. Jag kände mig trött och somnade. Det är inte så trevligt att sitta vid Icas dörr och sova, för folk blir kanske upprörda. Men jag tror inte någon såg mig, det var inte så många där idag. Jag fällde upp min huva så att man inte kunde se mitt ansikte. Vaknade av att en kvinna släppte några mynt i min mugg.
Jag vet inte varför, men sedan tio dagar ger folk ingenting. De kanske tycker att jag borde åka hem, för att jag har varit här i två månader.
På eftermiddagen pratade jag med min son Yanis på telefon. Jag förstår inte vad han säger men han pratar mycket. Han gillar inte blöjor och brukar ta av dem när Diana inte ser honom, och då pratar han också en massa, upprört. Jag saknar honom. Om tolv dagar åker jag hem.
Jag fick ihop typ 130 kronor idag. Vem ger pengar till en man som sover? Men det är tillräckligt för mat, som jag lägger 10-15 kronor på varje kväll.
Bild: TT
Bild: TT
11/5 måndag
I morse vaknade jag sex.
På mitt ställe var det en vanlig dag. En kvinna frågade om det var något speciellt jag ville ha från affären. Hon köpte lite mat, schampo och två andra saker för att tvätta kroppen med. Hon var där med sin dotter, en liten flicka. Kvinnan så åt sin dotter att säga ”hi” till mig på engelska. Men hon sa inte hej, hon sa ”bye bye”. Jag sa hej tillbaks. Kvinnan sa åt henne en gång till, och då sa hon ”hi hi, bye bye” och log.
De små barnen jag ser varje dag gör mig glad. De ler och pratar vänligt med mig, och de förstår inte varför jag sitter där.
Jag tänkte att Gud vattnar mig och att jag kommer att växa upp som en blomma
Den gamla kvinnan som alltid säger att hon ska köpa något till mig men glömmer det, glömde det idag också. Men hon gav mig femtio kronor. Hon brukar köpa två kakor åt mig, men det är inte så viktigt, utom att det är speciellt att de är från henne. Om hon ger mig pengar är det bättre för jag behöver pengar, inte kakor.
Det finns en man, som varje gång han kommer förbi köper Icass choklad med nötter till mig. När han gick förbi såg han upp mot himlen, sa ”åh, så soligt”, och låtsades inte se mig. Sedan tog han fram chokladen ur sin väska. ”Där fick jag dig”, sa han. Jag svarade att jag visste att han hade köpt den åt mig eftersom jag känner honom.
Han frågade om jag ville ha en tatuering för att minnas Sverige och sa att det låg en studio i närheten. Han sa att jag borde skriva: ”Jag glömmer aldrig Sverige”. Men jag gillar inte tanken på tatueringar. Det kan vara kul att se andras men jag är rädd för smärtan.
Bild: TT
Bild: TT
12/5 tisdag
Var på Posten Företagscenter idag och fick dokumenten för bilen som jag ska köra till Rumänien. Jag behöver dokumenten för att registrera och sälja den.
Kring 9.15 var jag på mitt ställe. När det är bra väder, som idag, är folk väldigt vänliga.
Precis som varje dag träffade jag mina vänner. Jag kan väl säga att de är mina vänner, om de pratar med mig varje dag och frågar hur jag mår. Någon gav mig kakor, någon gav mig en banan ... Kvinnan i rullstolen såg jag gå utan problem igen.
En pojke kom ut från affären med sin mamma och höll en banan i vardera handen. Han ville ge mig en av dem. Det var så roligt, för han förstod inte varför jag inte ville ha den. Han trodde jag ville ha den andra, eftersom den var lite större. Jag sa ”tack tack” och han sa ”varsågod varsågod”.
Från klockan två till sex regnade det. Under den tiden fick jag bara tio kronor. Jag tog en promenad och gick omkring i parken. Alla undrade väl vad jag höll på med, som blev så blöt. Jag tänkte att Gud vattnar mig och att jag kommer att växa upp som en blomma. Men efteråt var det väldigt kallt.
13/5 onsdag
På morgonen var det som varje dag. Jag vaknade 7.30 och drack kaffe fram till 8.00.
På mitt ställe hände det en märklig sak. Någon gav mig mycket pengar idag, 300 kronor. Jag hade pratat med henne dagen innan om min son och lite annat, och hon vet hur det står till med min familj. Hon har två barn, som alltid är roliga att träffa.
Eftersom jag fick så mycket pengar kunde Valentin sitta ett tag på mitt ställe. Jag försökte hitta Axel på Smålands nation men sen såg jag att Martin, en volontär på härbärget och min vän, hade sin dörr öppen och tänkte att jag kanske kunde lura honom att umgås med mig idag. Vi tog en kaffe och jag följde med honom till Projekt 6 på AF-borgen, där vi fick en dator till härbärget och en påse kondomer. Efter det satt vi på hans rum och spelade GTA.
Florin ska om några dagar bege sig hem till sin fru och son i Rumänien. Under sin tid i Sverige har han fått två barnvagnar, en gåstol och kläder som fyller hela bagageluckan på bilen.Bild: Emma Larsson
14/5 torsdag
Jag vaknade, drack mitt kaffe och var på mitt ställe vid nio. Det var en fin morgon. Såg den gamle mannen som alltid skriker åt folk. Han skriker åt alla, om det så skulle vara en polis eller statsministern. Igår skrek han på ett barn, något som gjorde mig ledsen. Han skriker åt mig också varje dag, men jag säger bara ”jaja” åt honom.
Många kom uppklädda från kyrkan idag. Det var elegant.
Solen sken rakt i mina ögon och bländade mig. Jag gick till den lilla parken ett tag. För första gången blev jag glad över att få en banan. Jag var väldigt hungrig. Jag tycker inte om dem annars. Fröna kan orsaka blindtarmsinflammation.
Eva, en kvinna som en gång bjöd mig på lunch hemma hos sig, stannade och pratade med mig. När hon stod där gav folk mig pengar. Hon frågade om jag ville ha ett barnsäte till min bil. Jag sa att det hade varit jättebra. Hon berättade en massa saker om sitt liv. Hon hade precis kommit från Malmö där hon sjunger i en kör. Hon gav mig en chokladkaka och några frukter, från Colombia, som såg ut som blommor. Jag undrade först vad jag skulle göra med de där blommorna och frågade en man som gick förbi om han trodde att man kunde äta dem. ”Jag är inte så säker på vad det är, men kanske”, sa han. Jag tog upp en och inuti var det en frukt. Det var väldigt gott.
Jag sov från två till tre. Efter det hände inget speciellt, utom att ett barn skrämde mig när han kom med några mynt och sa hej.
PS: Jag vill passa på att beklaga Peters bortgång. Peter, tillsammans med sin fru Annie, tog sig alltid tid att stanna upp och prata och var väldigt vänlig. När man sitter som tiggare så länge som jag, i över sju månader, känns det som att de som pratar med en är ens vänner. För några dagar sedan såg jag Annie ensam. Jag frågade vad som hänt och hon sa att han låg på sjukhus med andningssvårigheter. Två dagar innan min avresedag sa hon att han hade gått bort. Jag ville säga till henne hur ledsen det gjorde mig, men jag blev så tagen att jag inte fick fram ett ord.

Gå runt i Florin Leus hemby Maxenu.
Florin Leu, 22 år, kommer från den rumänska byn Maxenu, nordöst om Bukarest. Som en av tre från sin by gick han på gymnasium, där han studerade på  en miljöskyddslinje. Efter gymnasiet har han haft två jobb: ett på en återvinningscentral och ett på ett bygge. Med sin hustru Diana, som han gifte sig med som nittonåring, har han en pojke på nio månader, Yanis. Den närmasta familjen består av hans mamma, styvfar, en halvbror och två halvsystrar varav en är bortadopterad till USA. Ytterligare fem medlemmar ur hans familj har kommit till Lund.
Bilder från den rumänska byn Maxenu.Bild: Axel Kockum
Bild: Axel Kockum
I framtiden skulle Florin Leu helst vilja bli polis, men kommer antagligen inte att ha råd med utbildningskostnaderna och säger att han kanske blir gatsopare. Han åkte hem till Rumänien från Sverige 22 maj, men kommer att bli tvungen att åka tillbaka om han inte hittar något jobb i Rumänien.
Under några vårveckor 2015 förde han dagbok, nedtecknad av Axel Kockum.
Axel Kockum är 21 år och volontär på härbärget för EU-migranter på Smålands nation i Lund. Han lärde känna Florin Leu när han och hans familj sov i köket i Axel Kockums studentkorridor. I april åkte han med Florin Leu till hans hemby och bodde hos honom i lite mindre än två veckor. Han försörjer sig på olika ströjobb men planerar att läsa ekosystemteknik till hösten på LTH.
Fotonot. Florian Leu har valt att skriva "zigenare" i stället för "romer" i dagboken, eftersom det är ordet han använder i sin vardag.
Gå till toppen