Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Våldet tar inte semester

Min dotter har aldrig frågat varför jag har blåmärken, haltar eller har ont i ryggen. Inte ens sista gången, när han försökte slå ihjäl mig, och släpade hem mig helt blodig med stora sår i huvudet, axeln ur led och med knogarna krossade efter att ha försökt skydda mig för stenarna han slog mig med, frågade hon något. Det är svårt att tänka på nu. Hur rädd hon måste ha varit.
Bild: Claudio Bresciani / TT
I fjor var det tredje året i rad som organisationen Kvinnorättsförbundet anordnade ett läger på hemlig ort för våldsutsatta mammor och barn som lever på skyddade boenden. Tillsammans med fotograf Åsa Sjöström hade jag fått förtroendet att följa med.
När jag intervjuade en av mammorna var datorskärmens blå sken den enda ljuspunkten i den mörka men tropiskt varma sommarnatten. Vi befann oss mitt ute i ingenstans, i närheten av en sjö, omgiven av blandskog, bestående av skira björkar och stolta tallar.
En timme in i intervjun bestämde vi oss för att ta en rökpaus. Mamman hade låtit lugn under hela intervjun, hennes sakliga röst stod i skarp kontrast till de fasor hon berättade om.
När vi tog varsin cigarett darrade hennes hand så mycket att hon inte kunde tända tändaren.
Två månader hade passerat sedan hon och dottern hoppade in i en civil polisbil i anslutning till dotterns skolavslutning.
Från körsång om den blomstertid som kommer, till en kvinnojour på annan ort, på mindre än en timme.
Hennes berättelse ekar i huvudet, när jag läser notisen om kvinnan som fallit från sin balkong i Jakobsberg.
När jag läser nyheten om att Nynäshamns kvinnojour tvingas lägga ner för att kommunen inte vill finansiera verksamheten.
Bilden av hennes darrande hand vevar i huvudet.
När jag läser om hur kvinnojourer tvingas neka skydd till mammor och barn på grund av platsbrist.
Kvinnojourer. För varje gång jag skriver ordet, ser det på datorskärmen, desto tydligare blir insikten om vilket primitivt samhälle vi lever i.
Vilket ojämlikt samhälle vi lever i.
Och hur missvisande namnet är.
Det borde byta namn till kvinno- och barnjourer. För när mammorna flyr, lämnar de inte barnen. Därför bor det många gånger fler barn än kvinnor på jourerna. Jag undrar om det skulle förändra politikernas inställning till ett av våra mest allvarliga och utbredda folkhälso-problem.
Det blir så ironiskt när polisen eller socialtjänsten säger att jag direkt ska höra av mig om han blir fysiskt hotfull. Hur hör man av sig om man inte har fast telefon, ingen mobil eller dator, och är inlåst i sitt eget hem? De hör vad jag säger men det är precis som att de inte förstår innebörden. Att jag och barnen inte kan ta oss ut från vår egen lägenhet eller nå ut till en enda människa. Någonsin.
När jag intervjuar mamman till citatet ovan håller sonen ett vakande öga på oss. Han fortsätter att leka men kroppshållningen visar att hans fokus finns hos oss.
När mamman vid ett tillfälle vänder bort huvudet för att inte visa att hon blir upprörd över det hon berättar, avbryter han leken, kramar henne och vägrar vika från hennes sida.
Han har inte gått ut mellanstadiet ännu.
I måndags (8/6) tog jämställdhets-minister Åsa Regnér emot betänkandet över hur den nya regeringens strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck föreslås se ut.
Den innehöll också en utvärdering av de insatser som genomförts av den tidigare regeringen. Allianspartiernas insatser har varit omfattande, i jämförelse med hur det historiskt har sett ut. Samtidigt karaktäriseras satsningarna av kortsiktighet och det är enligt utredarna svårt att avgöra om dessa har haft någon praktisk betydelse för kvinnorna och barnen.
Ingenting kommer att förändras om politikerna inte förstår vidden av vilket samhällsproblem våld i nära relationer är, vad ojämlikheten mellan könen får för konsekvenser på såväl individ- som samhällsnivå.
Det är utredningens huvudsakliga slutsats, oavsett om den analyserar genomförda satsningar eller formulerar hur den nuvarande regeringens strategi bör se ut.
Att regeringen kommer att avsätta hundra miljoner årligen, under de kommande fyra åren, till landets kvinno- och tjejjourer kan låta ambitiöst. Men det ska sättas i relation till vad våldet mot kvinnor, och i många fall barn, kostar.
I den statliga utredningen ”Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” konstateras att de samhällsekonomiska kostnaderna överstiger fyra miljarder kronor i Sverige – varje år.
Det låter inte klokt men du vänjer dig snabbt vid slagen, lär dig krypa ihop så att huvudet och organen skyddas. Jag slutade efter ett tag att göra motstånd eftersom jag inte ville att det skulle pågå längre än nödvändigt. Särskilt inte efter att vår dotter föddes.
I utredningen poängteras vikten av att arbeta med långsiktiga strategier men också med akuta frågor.
En av de mest akuta är det faktum att kvinnojourerna varje sommar måste neka plats till kvinnor och mammor med barn som söker skydd.
För våldet tar inte semester – tvärtom.
I fjor tvingades kvinnojourerna vid 1 858 tillfällen avvisa hjälpsökande på grund av platsbrist. Det är fem kvinnor per dag. I den siffran är inte deras barn inräknade.
Gå till toppen