För närmare tio år sedan gav Henning Mankell ut romanen ”Italienska skor”. Nu ger han ut en fristående fortsättning som han kallar ”Svenska gummistövlar”. Steget från ett par handsydda italienska skor till ett par rejäla svensktillverkade gummistövlar kan tyckas långt. Men känslan av sorg och saknad är densamma i de båda böckerna.

”Italienska skor” handlade om läkaren Fredrik Welin som efter en ödesdiger felbehandling av en patient isolerat sig i den yttersta skärgården. En dag kommer en kvinna med rullator gående över isen. Det visar sig vara hans fru som återvänt till honom för att dö. Men innan hon dör vill hon att han visar henne den ensliga tjärn i norra Sverige som han skänkte henne innan han försvann ur hennes liv.

Jag minns ”Italienska skor” som en tät och osentimental roman, elegant och välgjord som ett par handsydda italienska skor. Inte minst porträttet av den italienske skomakaren Giaconelli har etsat sig fast. Giaconelli har tröttnat på Italien och sökt tystnaden i de norrländska skogarna. Bland dem som föräras ett par av hans måttbeställda och handgjorda skor är Fredrik Welin.

I ”Svenska gummistövlar” möter vi Welin på nytt. Han är nu sjuttio år och har bitit sig fast i skärgården där han bearbetar sin sorg. En natt brinner hans ärvda och älskade hus ner till grunden. Det enda han lyckas rädda ur eldhavet är två vänsterstövlar. Snart finner han också att han misstänks för mordbrand och försäkringsbedrägeri.

Det hela utvecklar sig till en thrillerartad historia där bokens båda kvinnliga gestalter, lokalreportern Lisa Modin och dottern Louise, ficktjuv med Paris som arbetsfält, skakar om hans tillvaro och ställer honom inför ett smärtsamt uppvaknande.

”Svenska gummistövlar” är svagare än ”Italienska skor”. Här saknas mycket av den magi som gjorde föregångaren till en så stark och njutbar läsning. Kanske beror det på att deckarförfattaren Henning Mankell den här gången låtit handlingen löpa iväg med honom i en berättelse som pendlar mellan det rafflande och det psykologiskt finstämda utan att riktigt bottna någonstans. Romanen hade vunnit på att strykas ner ordentligt, i synnerhet Parisavsnittet där Fredrik Welin trampar i sina egna fotspår på ett tjatigt och tröttsamt sätt.

Här finns också exempel på en platt psykologi som jag inte kan minnas från ”Italienska skor”. Rader som dessa borde ha bränts bort med blåslampa: ”Den tätt sammanpackade trafiken ingav mig en känsla av hopplöshet inför den värld jag av en slump hade fötts att leva i. Vad tänkte alla dessa människor, ofta ensamma, i sina bilar? Tänkte de överhuvudtaget?”