Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rätt norm i rätt rum. Biblioteken ska vara trygga, universiteten otrygga.

Det kommer alltid att komma nya människor med nya sätt att vilja begränsa vad andra får säga. Eftersom ”jag ogillar dina åsikter, så du ska vara tyst” inte låter bra får man hitta något bättre. Voilà: triggervarningar och ”dina åsikter skadar mig, därför ska du vara tyst”. Vilket på sätt och vis är sant. Det finns lagstiftning, ingen får säga vad som helst.
Men i den diskussion om ”trygga rum” på universitet som Godmorgon, världen! tar upp 9/6 så handlar det inte om hets mot folkgrupp eller hot, utan att ingen ska behöva konfronteras med sårande och anstötliga åsikter. I USA, där idén om ”safe spaces” kommer från, har det inneburit problem i undervisningen: vissa studenter vill inte höra om obehagliga ämnen som våldtäkt och misshandel, rapporteras det.
Jenny Westerstrand, forskare i genusvetenskap, berättar att också här kräver elever att normer ska upprättas så att folk inte uttrycker stötande ståndpunkter och att om undervisningen innehåller känsligt material så ska det varnas. Studenten Madeleine Eriksson bekräftar det Westerstrand säger, hon ser ingen poäng i att tillåta alla fria tankar: ”har man ett behov av att uttrycka vissa tankar som är problematiska så är det kanske någonting som behöver ses över.”
Hur då, och av vem? Är inte detta intressant, kan någon sätta en etnolog på det? Vänstern tycks ha övertagit dekorum, den estetiska termen om vad som är socialt passande i en situation, som i alla fall jag alltid betraktat som en rätt borgerlig idé.
Om du vill ha tillgång till trygga rum så är inte universitetet rätt plats för dig. Orsaken till högre utbildnings avgörande betydelse i ett fritt samhälle är att det här skapats en institutionaliserad arena för studier, kritik och diskussioner. Seminarieformen, opponeringar, referentgranskningar – idén är att skapa otrygga rum där det prövas, kritiseras och sägs emot. Förhoppningsvis på ett hederligt vis, men att slippa bli illa berörd under högre studier är en befängd tanke.
Det ska tigas om somligt och rummen ska vara trygga? Vad ska vi kalla det – tysthetsnormen? Vänta nu, det där ordet hör till en annan diskussion. Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, använde det på sin Twitter där han skrev att han utmålades som stolle för att han motsätter sig tysthetsnormen på bibliotek, vilket skedde efter det att Paulina Neuding i artiklar i NEO skrivit om hur stök och till och med våld ökat på vissa bibliotek.
I min barndom var biblioteket det enda offentliga rum jag kände mig helt trygg i. Jag frodades där, på bibblan blev man inte ifrågasatt, bortträngd eller störd. Jo, det lektes på barnbiblioteket och samtalades dovt på lite olika ställen, men i dessa rum strävades det efter tystnad och hänsyn. Det låter som ett tryggt rum!
Så märkligt det blev. Några argumenterar för att trygga rum och tysthetsnormen ska råda på universitet men på bibliotek är det fel? Litteratur kan för all del vara livsomvälvande, men på bibblan har du rätt till ostördhet. Universitet kan få en enda stor triggervarning: här råder diskussionsnorm och du kan behöva konfronteras med för dig irriterande, sårande och outhärdliga åsikter och personer. Rätt norm på rätt plats.
Gå till toppen