Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Sus ineffektiva administration tar resurser från vården av patienterna

Jag är allvarligt oroad över den skånska sjukvården. Jag följer det som sägs och skrivs i medierna, och jag känner igen mig i frustrationen som bubblar på olika ställen inom Sus. Jag vill med dessa rader ge en bild av hur jag upplevt en förändrad arbetssituation inom logopedin på Sus de senaste åren.
Vårdpersonal tvingas lägga tid och resurser på fel saker, skriver Lotta Browall, som valde att sluta sitt jobb som logoped på Sus i Lund.Bild: ERIK G SVENSSON, 2004
Mitt motto har alltid varit att ha patienten i centrum, men inom Sus känner jag tyvärr inte att förutsättningen för det finns idag. I januari sa jag därför upp mig från min tjänst på avdelningen för röst- och talvård i Lund efter knappt tjugo års arbete inom Region Skåne. Jag upplevde inte längre att jag jobbade i den skånska sjukvården utan i dess ”sjuka vård”, som Hans-Inge Persson benämnde vården i Skåne i sin insändare den 21/1.
Jag valde att slutainnan jag tvingades ge avkall på kvaliteten i mitt patientarbete. Allt fokus som vi tvingades ha på uppgifter som inte handlar om patientarbete upplevde jag som en tids- och energitjuv. För att göra ett effektivt och bra jobb behöver jag känna stolthet över mitt arbete och den organisation jag arbetar i.
Sus nya organisation upplever jag som stor, tung, svårmanövrerad och dåligt förankrad. När jag läser och försöker förstå organisationsplanen som finns på nätet inser jag att den liknar sagan om prinsessan på ärten, med den skillnaden att den eller de som befinner sig i de övre lagren omöjligt kan känna ärten i botten under alla skyddande madrasser – ledningens kontakt med verksamheten har gått förlorad.
I en onåbar organisation blir kommunikationsvägarna för långa. Alla konstruerade mellanchefsled är, ur min synvinkel, ingen tillgång utan tar istället resurser från den patientnära vården. En växande administration genererar mer arbete åt varandra istället för ökade möjligheter att ta hand om patienterna. Jag har länge funderat på hur mycket resurser som läggs på det patientnära arbetet jämfört med andra resurser inom Sus, det skulle vara en spännande jämförelse att se.
”Sus har en överbyggnad likt regalskeppet Vasa, som blev så topptungt att det inte kunde fungera utan sjönk”, skrev Hans-Inge Persson. Jag håller med om att det inte endast är mer skattemedel som behövs, jag är övertygad om att en genomlysning av Sus administrationsapparat skulle kunna lägga många ineffektiva led i dagen och att det finns möjligheter att omfördela resurser till mer patientnära verksamheter.
Ett exempel på sådan ineffektivitet är när ständigt nya styrsystem och arbetssätt, där i princip bara namnet skiljer, åläggs personalen. Många mantimmar läggs på genomgång och utbildning, men det vi nyss lärt oss hamnar sedan ofta i papperskorgen innan det hinner tillämpas. Dessa system fungerar säkert inom en del verksamheter, men inte i alla, och det är denna oförmåga att anpassa sig till verksamheten som är så obegriplig. Vi tvingas lägga tid och resurser på fel saker, samtidigt som förvåning uttrycks över att köerna växer.
Min erfarenhet är att kommunikationen har försvårats under de senaste åren inom den nya organisationen. Det finns till exempel direktiv om att ”kommunicera i linjen”. Önskemål frågor och åsikter ska ställas till närmaste chef, sedan föras vidare till nästa som för vidare till nästa och nästa och så vidare. Vem vet om frågan är sig lik efter så många filter och instanser? Detta är ett helt annat förhållningssätt än vi hade för några år sedan, när risken för misstolkningar och missförstånd var mindre med färre mellanchefer och därmed färre filter, en mer direkt kommunikation, där det var enklare och snabbare att få svar.
Jag är inte bekväm med det outtalade budskapet ”rätta in dig i ledet eller gör något annat”. Jag känner mig ofri i stället för engagerad, jag föredrar dialog och öppenhet. Min och andra logopeders kunskap är viktig och borde tas på allvar.
Från utbildningen och fram till nu har jag upplevt mitt jobb som fantastiskt roligt och inspirerande, och så vill jag att det fortfarande ska kännas. Jag har fortsatt arbeta med logopedi men på annat sätt.
Lotta Browall, legitimerad logoped
Gå till toppen