Kultur

Uti vår Hauge

Olav H Hauge

Dagbok 1924-1994. Övers Lars Molin, urval Bodil Cappelen. Molin Sorgenfrei Förlag.

Olav H Hauges dagböcker sträcker sig över precis sjuttio år. Han började föra dem som sextonåring och fortsatte fram till dagarna innan han dog, åttiosex år gammal. Dokumentärt saknar omfånget motstycke – anteckningarna sträcker sig från 1924 till 1994 – men det verkligt intressanta med att läsa dem ligger inte där, åtminstone inte just nu. Dagboken som ju täcker så stora delar, ja snart sagt alla delar, av ett vuxet liv, är lätt att läsa som en själ satt i ord. Här finns allt. Naket, nedtecknat och öppet: liv!
Olav H (Håkonson) Hauge föddes 1908 och dog 1994.Bild: Torolf Engen
Men om det är något vi har lärt oss av det senaste decenniets autofiktiva våg är att begäret efter verklighet också har medfört en blindhet inför litteraturen som medium. Det lilla debaclet med Zlatanbiografin är ett bra exempel: när David Lagercrantz konstaterade att han inte, ord för ord, hade skrivit ner Zlatans livsberättelse sådan den kom ur fotbollsspelarens mun, kom indignationens tjut.
Aftonbladets Martin Aagård såg det faktum att Lagercrantz åtog sig kredden för att ha vävt fram berättelsen med litterära medel som ett slag mot sportjournalister världen över. Ja, som ett sätt att undergräva deras trovärdighet. Hjälpte det att Elin Cullhed, som transkriberade Lagercrantz intervjuer med Zlatan, i en intervju med Dagens Nyheter konstaterade att hon upplever Lagercrantz gestaltade Zlatanröst som mer verklig än den hon hörde på banden? Nja.
Begäret efter verklighet uttrycktes i en indignation över den litterära konstruktionen. Det vill säga: i en indignation över att en icke-fiktiv autentisk verklighet på så vis doldes eller hemlighölls. Vart tog den riktige Zlatan vägen? Nå, den som letar efter honom i en bok lär gå bet. Att från verklighetens material göra inte bara litterärt språk, utan också journalistiskt språk, innebär principiellt en dos fiktionalisering, mediering – förfalskning. Att journalister och kritiker inte har den förtrogenheten med sina egna medel i ryggmärgsvätskan är något att vara verkligt indignerad över.
Den svenska utgåvan av Hauges dagböcker, som nu kommit i en storartad översättning av Lars Molin, är ett urval. Originalets 3 700 boksidor (i fem band) har blivit 320. Givetvis är det lite synd, för även en läsare som ganska flyhänt läser norskt bokmål, får det tuffare med Hauges nynorsk – och originalets helhet är en underbart upplyst kammare som man kan isolera sig ett halvt liv i. Urvalsvolymen är dock extremt läsvärd, och har, i dessa litteraturblinda dagar, en funktion i sig.
Hoppen genom åren är inledningsvis väldigt långa. Från ungdomsåren, till femtiotalets mitt, ges vi bara en handfull anteckningar. De här är tydligt valda för att utgöra de första linjerna till de spår som de vuxna anteckningarna sedan tar. Vi får veta vilka författare den unge Hauge läser – och flera av dem, som Emerson och Hölderlin – kommer att följa honom hela livet. Han är urtypen för en solitär autodidakt: lär sig främmande språk på egen hand, lär sig världen genom böckerna, lever genom att både bokstavligt och figurativt odla sin egen (äppel)trädgård. Han levde hela sitt liv på den gård han föddes på i Västnorge.
När Karl Ove Knausgård med stor entusiasm läser Hauge i ”Min kamp”-sviten, gör han det för känslan av liv, av närhet till det enskilda livets omedvetna narrativ. Det vill säga: hos Hauge fann han den verklighet, född genom författarens isolering, som hade försvunnit när verkligheten förvandlats till fiktion. Vilket var den känsla som föranledde hela projektet, enligt författaren själv. I band 6 skriver Knausgård: ”det autentiske er en klang, den er umulig å kopiere.”
Men urvalet som den svenska översättningen föreligger i saboterar klangen. Linjer vaskas fram ur Haugelivets brokiga mylla: intresset för kinesisk poesi och filosofi, intresset för artonhundratalets transcendentalpoesi, det relativa ointresset för den egna diktningen, det mot medelåldern uppblossande kärlekslivet. Flertalet anteckningar har föga med Hauge själv att göra utan är snarast aforismer. Läsaren ser konstruktionen. Det är diktaren, kanske också tänkaren, som presenteras här. Den levda kroppen, Hauge, känns aningen bortredigerad.
Litteraturens medialitet – skelettet som förmedlar orden – blir därför påtaglig. Vi visas den genre som urvalet per definition är. Ett sorts vaskande, där redaktören (i detta fall Bodil Cappelen) letar efter det hon anser högkaratigt, passande. Autenticitet? Nej: en nyckel, till författarskallen Hauge.
Precis som Lagercrantz version av Zlatan – arrangerad, stiliserad, organiserad – inte kan tas för fotbollsstjärnans andetag i bokstavsform, utan något paketerat. Fiktion som strävar efter att kopiera den klang som det autentiska har.
Som sagt: en klang som svårligen låter sig kopieras. Läsaren märker det. Cappelens urval fungerar därför som en fiktiv variant av Hauges dagboksliv, som i svensk dräkt handlar om något ändock viktigt, underbart. För litteraturen förmedlar inte bara livets stoff, den där verkligheten – den går att leva genom. Och att göra det är alls inte fattigt, futtigt. Det kan, som här, vara ett stort – ett större – liv.
Gå till toppen