Opinion

"De senaste årtiondena har bara fåländer lyckats undgå den så kallade medelinkomstfällan och fortsatt att öka sitt välstånd."

Efter en rad framgångsrika år är risken stor att Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika ska drabbas av ekonomisk kris. Regeringarna detaljstyr för många ekonomiska beslut, skriver Michael J Boskin, professor i ekonomi vid Stanford University.

Brasilien brottas med recession, låga oljepriser och en gigantisk korruptionshärva kring det statliga oljebolaget Petrobras. Därför bör friare handel och förmånligare villkor för utländska investeringar särskilt på energiområdet, stå högst upp på president Dilma Rousseffs att-göra-lista, skriver Michael J Boskin.Bild: Eraldo Peres 2014
Det är inte länge sedan politiska strateger och andra förståsigpåare spådde att Brics-länderna, Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, skulle bli världens nya tillväxtmotorer. Ytliga slutsatser av en snabb tillväxt invaggade många människor i tron att en gyllene ekonomisk framtid väntade dem, och därmed resten av världen.
Nu har förhoppningarnas skimmer falnat. Brasiliens och Rysslands ekonomier krymper. Kinas och Sydafrikas har saktat in betydligt. Bara Indienstillväxtgrad är fortsatt hög och överträffar med en hårsmån Kinas.
Kan Brics-länderna infria förväntningarna som knöts till dem eller är fortsatta problem oundvikliga?
Låginkomstländer har som regel lite fast kapital (datorer, fabriker, infrastruktur) och mänskligt kapital (utbildning, kompetens) per arbetare, men ger i stället möjlighet till högre avkastning på investerat kapital. Det innebär att de kan växa snabbare än rikare länder tills deras inkomst per capita nått upp till motsvarande nivå.
I Kina, Indien och Brasilien lever fortfarande stora delar av befolkningen på landet, men satsningar på fattigdomsbekämpning har under de senaste decennierna lyft åtskilliga hundra miljoner människor, flest i Kina. I dessa länder växer medelklassen också fort.
De snabba framstegen i utvecklingsländernas ekonomi har samtidigt bidragit till ekonomisk pessimism i Europa och Nordamerika. Utvecklingsländernas samlade BNP är idag större än de utvecklade ländernas, en näst intill otänkbar situation för en generation sedan.
De hundratals miljoner låglönearbetare, som trädde in i den globala arbetskraftsstyrkan när Kina, Indien och Östeuropa öppnade sina ekonomier, pressar fortfarande ner lönerna för alla arbetare utom de mest specialiserade i de utvecklade ekonomierna. Som nobelpristagaren i ekonomi, Paul Samuelson, påpekade 1948 leder internationell handel till att löneskillnaderna alltmer utjämnas länderna emellan.
För Brics-länderna kan det alltså bli svårare att göra fortsatt snabba framsteg. Erfarenheten visar att tillväxten brukar avta i ett land när inkomstnivån per capita nått motsvarande 15 000 till 20 000 US-dollar (ungefär en tredjedel av nivån i USA). De senaste årtiondena har bara fåländer, särskilt Sydkorea, Taiwan och Singapore, lyckats undgå den så kallade medelinkomstfällan och fortsatt att öka sitt välstånd.
Förutom de problem som nästan alla utvecklingsekonomier tvingas förhålla sig till, som svaga samhälleliga institutioner, står varje enskilt Brics-land inför egna utmaningar.
* Brasilien brottas med recession, låga oljepriser och en gigantisk korruptionshärva kring det statliga oljebolaget Petrobras. Därför bör friare handel, som med Nafta-länderna (Kanada, USA och Mexiko), och förmånligare villkor för utländska investeringar särskilt på energiområdet, stå högst upp på president Dilma Rousseffs att-göra-lista.
* Ryssland känner också trycket från lägre oljepriser både i budgeten och när det gäller att vidareutveckla energisektorn. Utmaningen försvåras av de ekonomiska sanktioner USA och Europa infört som svar på president Vladimir Putins aggressiva politik i Rysslands grannskap. Slutligen har Ryssland ett skakande demografiskt problem: befolkningen minskar, medellivslängden ligger långt under snittet för utvecklade länder och kunskapsflykten tilltar.
* Indien verkarpå kort sikt ha bäst förutsättningar. Inflationen, som varit ett svårt hot mot ekonomin tills helt nyligen, har pressats ner tack vare Raghuram Rajan som blev chef för Indiens riksbank hösten 2013. Tillväxten väntas i år bli 7,5 procent men statens finanser, främst skattepolitiken, är fortsatt en utmaning. Och Indiens befolkning, som snart är större än Kinas, lever fortfarande till största delen utfattig på landsbygden.
Trots alla hotande problem har premiärminister Narendra Modi varit långsam med att införa utlovade ekonomiska reformer. Han har genomfört smärre förbättringar när det gäller bestämmelser, privatiseringar och bidrag till de fattiga, men mer genomgripande land- och arbetsmarknadsreformer låter vänta på sig.
* Kina försöker sig på en svår ekonomisk omställning och övergå från en exportberoende till en konsumtionsbaserad tillväxtmodell. President Xi Jingping satsar på att den växande medelklassen snart kräver så mycket konsumtionsvaror att den enorma överkapaciteten inom basindustrierna kan omdirigeras och utnyttjas så man undviker massarbetslöshet.
Med en hushållskonsumtion under 40 procent av BNP, (minst 60 procent i utvecklade ekonomier) finns det utan tvivel utrymme, men ändå löper den kinesiska ekonomin avsevärda risker. Kina befinner sig i samma situation som Japan gjorde för flera decennier sedan och möter nu lågpriskonkurrens från andra länder som Vietnam. Aktiemarknaden är uppblåst och Xis antikorruptionsprogram är visserligen populärt bland medborgarna men har vållat stor osäkerhet om vilka regler som egentligen gäller.
* Sydafrika har problem som beror på förlorat förtroende för regeringen, institutionaliserad korruption, allvarligt eftersatt infrastruktur samt en arbetsmarknad lika begränsad och genomreglerad som möjligheterna för utländska investeringar. Och när det gäller reformer är president Jacob Zuma på väg åt alldeles fel håll.
Brics-länderna påverkas av samma krafter som alla andra ekonomier, så har det alltid varit. Men trots att dehar ökat sitt beroende av marknadskrafterna fortsätter deras regeringar att detaljstyra för många viktiga ekonomiska beslut och ökar därmed risken för obalans och till och med kris.
Förmågan att utveckla institutioner, som stödjer större ekonomisk frihet och litar mer på marknadskonkurrens än till regeringar,avgör troligenvilka länder som lyckas i längden.
Michael J BoskinÖversättning: Karen SöderbergCopyright Project Syndicate
Gå till toppen