Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Vi är ledarna som vi har väntat på"

För 100 år sedan, den 27 juni 1915, föddes Grace Lee Boggs i lägenheten ovanför sin fars kinarestaurang i den lilla staden Providence. 25 år senare irrade hon, en nyligen disputerad filosof, längs Chicagos gator på jakt efter något meningsfullt att engagera sig i. Hon fann en grupp afroamerikaner som organiserade sig och krävde att deras råttmyllrande bostäder skulle rustas upp. Snart var hon del av den nationella svarta rörelsen “March on Washington" som nådde en snabb och avgörande framgång.
Året därpå, 1941, skrev den pressade president Franklin D. Roosevelt under en lag som förbjöd diskriminering inom den snabbt växande försvarsindustrin. Framgången och metoderna skulle komma att inspirera både Martin Luther King och Black Power-rörelsen på 1960-talet. Grace Lee Boggs bestämde sig för att ägna sitt liv åt att skapa sådana förändringar.
Under 1950- och 60-talet var hon i princip den enda icke-svarta medlemmen i Detroits rörelse för svart frigörelse. Hon samarbetade med Malcolm X och såg Martin Luther King som allt för naiv och sentimental i sin strävan att svarta och vita skulle hålla varandra i hand.
På 1990-talet tog hennes ideologiska arbete en ny riktning. Många i USA är upptagna med att upprepa det idag okontroversiella “I have a dream"-talet men Boggs inspireras i stället av Martin Luther Kings senare tankar om att det inte räcker med lika rättigheter för svarta. Istället krävs ett slut på USA:s imperialism och kapitalism, vilket bara kan ske genom en samhällelig revolution av våra värderingar.
Grace Lee Boggs har sedan dess arbetat i Detroit för att skapa det “beloved community" som King beskrev i ett tal ett år innan han mördades. Amerikanerna måste bygga ett nytt samhälle, menade King, ett samhälle där de fattiga förorterna förvandlas till stora skolor, varje gathörn blir ett politiskt forum och varje hemarbetare och arbetare blir en demonstrant, en utbildare, en student och en samhällsbyggare. För att göra det, menade King, och menar Boggs idag, måste amerikanerna genomgå en mental och andlig förvandling.
USA har knappast utvecklats i den riktningen sedan 1968. Tvärtom har flera av medborgarrättsrörelsens framgångar smutsats ner när ojämlikheten har tagit nya former. Till exempel beräknas var tredje svart man hamna i fängelse någon gång under sitt liv, ett straff som också fråntar många av dem sin rösträtt. Aggressiva polisinsatser koncentreras till fattiga och icke-vita områden. I samma områden ser skolorna ofta ut som fängelser, och många menar att skolans poliser och vakter, disciplinfokus och bestraffningskultur förbereder eleverna för ett liv i bur.
USA blev en demokrati mer värd namnet efter att svarta medborgare fick rösträtt, men sedan dess har den representativa demokratin blivit alltmer dysfunktionell och alltmer styrd av extremt kapitalstarka grupper. Om detta är fler amerikaner än någonsin överens. Grace Lee Boggs – och flera andra politiska analytiker och aktivister – menar att USA nu står vid ett historiskt vägskäl: antingen körs demokratin i botten till förmån för en företagsstyrd stat, eller så lyckas medborgarna vända utvecklingen och skapa något nytt.
“Vi är mitt inne i en process som handlar om att återuppfinna revolutionen", skriver Boggs i sin senaste bok “The Next American Revolution". Där gör hon bland annat upp med vänsterns gamla syn på revolution där de förtryckta massorna ska väckas och nå paradiset genom att störta makten: “Debatten har handlat om huruvida det är klass, ras eller genus som är den viktigaste revolutionära kraften. Höger och vänster har setts som motsatta poler. Stora segrar har prioriterats över små samarbetshandlingar som bygger upp gemenskap inom rörelser och orter. Målet har helgat medlen."
Grace Lee Boggs skärskådar 1900-talets definition av revolutionen genom att hämta inspiration från både historia och nutid. Hon drivs av frågan: Hur skulle ett samhälle se ut som kombinerade Malcolm X stridslystnad med Martin Luther Kings vision om kärleksfull organisering?
När Occupy Wall Street-rörelsen tog fart under hösten 2011 tyckte många att det var på tiden att finanskapitalet i USA ifrågasattes. Grace Lee Boggs insisterade dock på att den stora utmaningen för Occupy-rörelsen var att gå ett steg längre: “Vi kan inte viga våra liv åt ändlösa protester mot de mest bakåtsträvande krafterna i vårt samhälle". Vi måste i stället återuppfinna våra institutioner, vår syn på vad arbete är, och vad utbildning är, säger Boggs.
Hennes nationella betydelse har vuxit de senaste decennierna, men det är gräsrötterna i Detroit som är hennes fokus. Hon har byggt upp en rörelse av rörelser, som i sin tur har förändrat staden underifrån. 1992 startade hon ett sommarläger för ungdomar som ville återuppfinna Detroit. Därefter kom en våg av lokala odlingar i staden och “utbildningsrättviserörelsen" som arbetar för radikala förändringar i skolsystemet. Där ifrågasätts synsättet att en lyckad student är någon som läser vidare. En lyckad student är i stället någon som har fått verktygen att bli en ledare i byggandet av det nya Detroit, och som väljer att stanna i staden.
Att söka nya system för matproduktion, ekonomi och utbildning är inte unikt för Detroit. Men känslan av sammanhang och solidariteten mellan tusentals personer och grupper som jobbar med olika frågor är stark i Detroit som för många mest är känd för sin konkurs 2013.
En av dem som deltog i sommarlägret 1992 var sextonåringen Julia Putnam. Tjugo år senare startade hon “The Boggs School". Eleverna kallas “solutionaries", eftersom deras utbildning ska leda till att de löser saker: laga en brödrost, hantera en konflikt på skolan, skapa det nya Detroit. Skolans ideologi byggs på Martin Luther Kings och Grace Lee Boggs organisering som beskrivs som kärleksfull men kravfylld. Som en av lärarna uttrycker det till sina mellanstadieelever: "om du inte är del av lösningen är du automatiskt del av problemet."
Den tanken återspeglas när Grace Lee Boggs säger: “Nästa amerikanska revolution kommer inte att handla om jämlikhet utan om vad det innebär att vara människa." Den tesen är svårsmält för en del aktivister, som menar att Grace Lee Boggs de senaste decennierna blivit mer konservativ och gått högerut i sitt fokus på individen; att hon tappar fokuset på de fiender som behöver bekämpas. Boggs skulle kontra med att hon har blivit mer intresserad av att utmana vanliga människor och aktivister till att ta eget ansvar.
Den revolution hon vill se är inte direkt nära förestående. Ändå finns många tecken på att en “mental och andlig förvandling" sakta håller på att slå rot – USA:s gräsrotsrörelser har blivit bättre på att skapa en grogrund för systemförändringar.
Samtidigt som dokumentären om Grace Lee Boggs – “American Revolutionary" – turnerar runt i USA går hon själv mot slutet av sitt liv. I sjuttiofem år har hon varit aktiv i radikala gräsrotsrörelser och i hennes böcker kan man följa hur de har förändrats och utvecklats. Från 1960-talet som präglades av manliga, karismatiska ledarroller till idag, då hundraåringen Boggs viktigaste budskap är: "Vi är ledarna som vi har väntat på".

Grace Lee Boggs

Har bland annat skrivit "The Next American Revolution: Sustainable Activism for the Twenty-First Century", 2011 och "Living for Change: An Autobiography", 1998.
Förra året kom en dokumentär om hennes liv, "American Revolutionary – The Evolution of Grace Lee Boggs", som bland annat visades på Doc Lounge.
Gå till toppen