Kultur & Nöjen

Cosplay utmanar gränserna

Scenen för cosplay i Sverige växer. Tidigare i år direktsände SVT cosplay-SM och i höst kommer för första gången den amerikanska serietidningsmässan Comic Con till Malmö. Cosplay är en hobby, ett hantverk, kanske konst, men utmanar också gränserna för vilka roller vi kan ikläda oss.

I år arrangerades konventet Kodachicon för tionde året.Bild: Emil Malmborg
Publiken inuti Saab Arena i Linköping sträckte sina mintgröna ljusstavar mot taket. Bandmedlemmarna i AKBabes 0048 intog sin avslutande danspose och i samma stund sprang de två konferenciererna in på scenen. I kör hälsade de alla välkomna till Cosplay-SM 2015. Den violetta röken flöt sakta undan kring deras skor.
Lotta Lundin såg ingenting av detta. Hon satt på en pall bakom scenen och svettades. De fem lagren av kläder, pälsmössan och de fodrade stövlarna fick hennes kropp att fullkomligt pulsera av värme. Sminket och skägget märkte hon inte längre av. Hon tittade upp och såg hur drottningen Hjärter Dam försvann in bakom det mörka skynket. Hon lyssnade till den inspelade monologen (”Wonderland has become quite strange since your last visit, hasn’t it?”). Sedan publikens jubel.
Två scenarbetare log mot henne och gav tummen upp. Hon reste sig, rättade till ryggsäcken och grep hårt om sin flöjt.
Nu hörde hon sitt eget namn i högtalarna.
Läs mer:Nio röster om cosplay
*
Hon bor med sin mor och far i ett enplansradhus i Rydebäck utanför Helsingborg. Inglasad veranda, noggrant trimmade rhododendronbuskar ut mot gatan.
Det har gått en månad och på hedersplats i hallen står dräkten som gjort henne till Sveriges näst bäste cosplayare.
Karaktären heter Bofur. Alltså en av dvärgarna i J R Tolkiens bok Hobbiten. Lotta går fram till dräkten och tar på sig mössan. De vågformade flärparna hålls uppe av hönsnät inuti mellanskiktet.
När jag tar på mig dräkten blir jag på sätt och vis den som jag skulle vilja vara i verkligheten, säger Lotta Lundin.<br>
– När jag bar mössan på Sci-fi-mässan kom alla cosplayare fram och gratulerade. Men när jag tog av den visste ingen vem jag var!
Rocken är sydd i lejongul mocka och innervästen av Ikeas möbeltyg. Hon visar ryggsäckens packning: Flöjten, en pipa, Lembasbröd i lera, en karta över Midgård. När hon lyser på papperet med en UV-lampa framträder den hemliga dvärgskriften.
Hon har gjort allting själv. Det är ett krav för att få tävla. Men hon förklarar att på den amerikanska cosplayscenen är det okej om till exempel din pojkvän har hjälpt till att bygga en rustning. Det viktigaste är att kostymen är tillverkad hemma.
– Det finns en rädsla just nu att cosplay ska bli för stort och kommersiellt, säger Lotta.
Hon beskriver hur fotomodeller med skräddarsydda dräkter får betalt för att gå omkring på Comic Con i San Diego. Där är det också vanligare med cosplayare som bara vill visa upp sin kropp.
Lotta har tillverkat femton olika dräkter under snart fyra års tid. Hon säger att hälften är manliga karaktärer och hälften är kvinnor, könlösa och robotar.
– Jag tänker inte på karaktärerna som kön. För mig är de bara personligheter. Sen är ju i och för sig de flesta intressanta karaktärerna inom fantasy killar.
Lotta Lundin med sin Bofurdräkt.Bild: Angelica Linde
Vi får inte veta särskilt mycket om Bofur i Tolkiens bok. Egentligen får vi inte veta någonting, mer än att han alltid hänger med Bombur och Bifur. I de tre Hobbitfilmerna av Peter Jackson har Bofur fått en lite större roll, men någon karaktärsutveckling är det inte direkt tal om. Så varför just Bofur?
Lotta säger att hon först fastnade för mössan som han har i filmerna. Men sedan läste hon på: Bofur är den omtänksamme, han som ser till att Bombur inte äter för mycket och att Bifur (som har en yxa i huvudet) hänger med i vad som händer.
– Jag ser mig själv i Bofur, men jag önskar också att jag var ännu mer som honom. När jag tar på mig dräkten blir jag på sätt och vis den som jag skulle vilja vara i verkligheten, säger hon.
Bofurs gruvyxa ligger ovanpå sängöverkastet. På en av bokhyllorna står en rad med detaljerade leksaksfigurer, ungefär tjugo centimeter höga. Lotta pekar på figuren som föreställer en exakt kopia av Bofur.
– Där är jag.
Hon är allvarlig.
– Det är jag.
Hon berättar att hon stod på en långsamt roterande plattform och att två personer skannade henne med kameror. Det var på SM.
– De sa hela tiden åt mig: Stå stilla! Fortsätt le!
En vecka senare fick hon dockan hemskickad i ett paket.
Det lilla skäggiga ansiktet ler brett.
Ja, det är faktiskt hon.
*
Fanny M Bystedt står i ett rum på Mazettihusets fjärde våning och föreläser på mjuk lundaskånska inför ett sällskap på drygt femton personer. Den blonda peruken räcker henne till svanken. Helkroppsdräkten är av ljuslila jerseytyg och svansen syns bara när hon vänder sig mot whiteboarden.
Fanny Bystedts karaktär Hawke är tagen från dataspelet Dragon Age 2.Bild: Emil Malmborg
Fanny förklarar att själva begreppet cosplay myntades i Japan i början av åttiotalet (ko-su-pu-re – costume play), men att det är fel att påstå att fenomenet är japanskt i sig. Dräktspel finns i många former och att klä ut sig är något som människan alltid har gjort.
– Cosplay kan vara en hobby, en konstform, en sport eller till och med ett jobb, säger hon.
En äldre herre i rutig skjorta och vinröda manchesterbyxor undrar om Fanny går in i en karaktär när hon bär sin dräkt?
– Det är klart att man blir lite kaxigare och liksom utmanar sig själv. Min vanliga identitet är ju också bara en roll egentligen.
En annan åhörare vill veta vad skillnaden mellan cosplay och maskerad är.
– Tänk såhär: en maskerad är en fest där du är dig själv. Cosplay handlar om att du vill leva dig in i karaktären, säger Fanny.
Hon visar bilder på olika dräkter hon gjort, berättar om tävlingar och ger tips (”testa alltid sminkningen innan du går på konventet”).
– Hur kommer man in i cosplay, undrar någon i bakersta raden.
En ung kille med svarta glasögonbågar säger att han började sy sin första dräkt efter att han såg en anime på bio och fastnade för karaktärerna.
–Det är klart att man blir lite kaxigare och liksom utmanar sig själv. Min vanliga identitet är ju också bara en roll egentligen, säger Fanny Bystedt.
– Men jag tycker om att dölja ansiktet, då får jag lite mer självförtroende, säger han.
Som cosplayare på ett konvent blir man lite av en offentlig person, förklarar Fanny, men cosplay is not consent – cosplay är inte medgivande.
– Det är inte okej att någon står och stirrar eller kramas och tar bilder utan att be om lov.
En tjej med en tatuering av taggtråd runt halsen säger:
– Det är som att folk ibland tror att cosplayares kroppar inte tillhör dem själva.
Fanny betonar att cosplay är tillåtande, att man kan vara vem man vill. Det spelar ingen roll om karaktären är smalare eller mer muskulös än en själv. Cosplay har ingen kroppstyp, även om vissa vill hävda annat.
– En person kommenterade en bild av mig på Facebook med att jag var ”för tjock för att vara den karaktären”. Det kommer jag aldrig att glömma, säger hon och tittar snabbt ner på sina stödanteckningar.
*
Fanny växte upp i byn Kyrkheddinge utanför Staffanstorp, en plats hon beskriver som ”ett väldigt litet ställe där alla spelar handboll eller innebandy”. Själv ritade hon.
– Jag försökte spela innebandy, men när jag inte hade gjort ett enda mål efter fyra år la jag av.
Cosplay i Lund. Fanny Bystedt med Alexiz Knöös.Bild: Emil Malmborg
Vi promenerar längs Östra Stallmästaregatan och ner mot Rönneholmsparken. Fanny bär en lila scarf runt halsen.
Hon berättar att allt förändrades när hon började på gymnasieskolan Spyken i Lund. Där lärde hon känna en tjej som var intresserad av japansk popkultur. Det fanns en förening som höll till på en ungdomsgård i Norra Fäladen.
– Vi sydde och ritade tillsammans. Ibland sa mamma att jag inte fick åka dit för att jag hade läxor. Då sa jag till henne att ”jag måste dit, det är för min mentala hälsas skull”.
Någon föreslog att de skulle sätta ihop en cosplaygrupp. Fanny liknade en karaktär i animeserien de skulle porträttera.
– Vi var inte så bra på sport och inte så coola. Men när vi sydde våra dräkter kände vi att vi var bra på något.
Nu pluggar hon ekonomiprogrammet i Lund. I framtiden vill hon jobba med ”projektledning i någon form”.
Vi diskuterar hur cosplay påverkar mainstreamkulturen. Fanny berättar att H&M för en tid sedan sålde tröjor som liknade karaktärernas dräkter i animeserien Sailor Moon.
– Tröjorna hade ett tryck på bröstet också, säger hon.
Kakkoii. Cool på japanska.
*
Föreningen Spelens Hus håller till i en butikslokal med stora fönster ut mot Sallerupsvägen i Malmö. Inne i lokalen känns det som att ha stigit ner i en källare. Nedsuttna soffor, långbord med svart duk, en lukt av varma datorer.
Det är cosplaykväll, men få är utklädda. De flesta spelar kort och ser på anime. I ett av rummen har man riggat upp en fotostudio. Lotta är därinne tillsammans med sina vänner. De cosplayar som karaktärer ur dataspelet Team Fortress 2.
– Stop touching my weapons!
– My medical opinion? You’re all dead!
Senare, när de har satt sig vid ett av borden för att rita mönster, förklarar Elisabeth Wesker varför de pratar engelska med varandra.
– Det markerar att man spelar karaktären. Om jag till exempel frågar på svenska om vi ska gå och köpa hamburgare så behöver de andra inte fundera på om jag sa det som karaktären eller som mig själv.
Cosplay i Lund. Frida Otterbäck i centrum.Bild: Emil Malmborg
Lotta har tagit med sig en värmepistol som hon kopplar in i vägguttaget. Hon håller upp ett stycke grå EVA-foam – ett plastmaterial som påminner om liggunderlag.
– Det ska bli en del av en rustning, säger hon och böjer materialet runt sitt lår och riktar värmepistolen mot det.
– Porerna liksom sluts och så blir det en bra yta att måla på.
Vi står tysta och ser på medan plasten börjar blänka.
*
Kvinnans hals och ansikte är sminkat mörkbrunt. Hennes näsa har gjorts oproportionerligt stor och bred med hjälp av någon sorts protes. Håret är tvinnat i tunna rastaflätor, läpparna är nästan svarta.
”Jag tycker detta är lite urspårat”, skriver Emma som lagt upp bilden på Sweden Cosplay, den största offentliga gruppen för svenska cosplayare på Facebook. ”Hon sminkar sig så hon är så lik som möjligt en karaktär. Är det fel? Är det rasistiskt? Enligt mig är det inte det”.
Kommentarerna väller in. De flesta ser inget problem med att en vit person cosplayar en mörkhyad.
”Tycker snarare om NÅGOT att det skulle vara sjukt rasistiskt att som vit cosplaya en svart/färgad karaktär och INTE sminka sig”, skriver Grim Prince. "Då går det från att vilja efterlikna en karaktär till att white-washa och det är vidrigare”.
Vi var inte så bra på sport och inte så coola. Men när vi sydde våra dräkter kände vi att vi var bra på något, säger Fanny Bystedt.
Andra håller inte med och kallar sminkningen för blackface. ”Etnicitet är inte en dräkt”, skriver Linnea, men får mothugg: är det då också fel om killar klär ut sig till tjejer? Eller att klä ut sig till asiatiska karaktärer? Några anser att den sminkade kvinnan i själva verket är den mest förtryckta, eftersom hon blir kallad rasist när hon ”har gjort sitt bästa” eller bara ”visar beundran för karaktären”.
Beatrice skriver att man som vit har massor av karaktärer att välja mellan och om någon tvunget måste cosplaya en rasifierad karaktär så tycker hon inte att man ska måla hudfärg. ”Behåll istället din egen hudfärg men gör allt annat enligt cosplayen. Det handlar om att visa respekt.”
”Så bara för att jag är vit som ett lik så får inte jag cosplaya vem jag vill? Sminka mig som jag vill?” skriver Emma, som länkade till bilden. "Är det inte vad cosplay handlar om? Vara någon annan?”
Diskussionen börjar handla om rasism i allmänhet. Flera skriver om hur de blivit kallade ”blek svennefitta” och ”svennejävel”.
Till slut skriver Beatrice att hon inte orkar mer.
”Ni ser inte skillnad på fördomar och strukturell rasism, och det är synd för ni marginaliserar den rasism som folk utstår dagligen med att bli kallad 'svennefitta’ någon gång.”
Emma: ”Det är upp till varje person om dom blir kränkta eller inte. Precis som allting annat. Man kan inte göra alla nöjda”.
Ulrik: ”Lås den här tråden nu”.
*
En spänd förväntan innan man går in till domarnas förbedömning av dräkten, men när det är över kan man ta det lugnt.Bild: Emil Malmborg
En doft av parfymer, peruker och papier-maché fyller korridoren. Fanny lutar sig mot de röda elevskåpen medan tjejen i en väst täckt av blodstänk beundrar hennes magistav.
– Vad tung den är!
– Det är pappersleran, säger Fanny.
Tillsammans med runt 40 andra cosplayare köar hon till förbedömningen. Själva tävlingen är först om några timmar. Scenen står riggad på Polhemsskolans gård.
En kille i cyanblå peruk, solglasögon och platåskor stödjer sig mot sin svarta bazooka. Lite längre bort väntar en tjej som cosplayar som Lottie från disneyfilmen Prinsessan och Grodan. De andra rör sig varsamt runt henne för att inte nudda den rosa balklänningen med krinolin.
Du har blandat olika material och tekniker. Läder, päls, metall, worbla... Det känns genuint, som att du har en tanke bakom allting, säger domarna.
Dörren öppnas. Det är Fannys tur. Fyra väldigt unga och väldigt seriösa domare cirklar runt henne, inspekterar rustningen, nyper i tyget och ringbrynjan. De frågar henne om hon har sytt allt och hon nickar.
– Du har blandat olika material och tekniker, säger de. Läder, päls, metall, worbla… Det känns genuint, som att du har en tanke bakom allting.
De frågar henne om hon kan tänka sig att åka till SM utifall att hon vinner.
– Det är min högsta dröm, säger Fanny.
*
Några minuter innan tävlingsstart börjar regnet falla.
En kastvind är nära att välta tältduken som deltagarna väntar under.
Fanny säger att det är tur att ingen har en helvit dräkt, men upptäcker i samma stund att någon som står bakom henne har just det. Alla skrattar.
På scenen spelar Lottie, kung Triton, Ariel och ett gäng andra disneyfigurer upp en scen ur Den lilla sjöjungfrun (”jag har aldrig sett en man som är hälften man, hälften lax”).
En av arrangörerna frågar Fanny när hon vill att musiken ska starta.
– När jag börjar gå, säger hon.
Vi står bakom ett stängsel täckt av sopsäcksplast. På andra sidan jublar publiken. Disneygänget bugar.
– Åh, nu är det nervöst!
Fanny tar ett djupt andetag och tittar ner i marken. När hon lyfter blicken är den sval och genomträngande.
Nu går hon upp på scenen.
Parallella verkligheter kan mötas ibland, om än flyktigt.Bild: Emil Malmborg
*
Vi parkerade vid Lunds central.
Gatstenarna hade mörknat av regnet. Ett par låste upp en cykel och ledde den mellan sig utan att säga något. En kille som väntade på bussen tog på sig sina hörlurar och drog upp kapuschongen.
Det kändes som att ha vaknat upp ur en dröm. Människorna här såg ut att smälta samman med asfalten och de sandfärgade husväggarna.
Då dök de upp.
En rosa blixt över trottoaren. Lottie, kung Triton och Rapunzel.
Två solbrända damer stannade till.
– Är det svensexa?
Rapunzel bar sin fläta som om den var ett barn. Vinden ryckte tag i Tritons skägg och Lottie gick försiktigt så att den skära klänningsfållen inte nuddade marken. De korsade övergångstället med värdigheten hos ett bröllopsfölje.
Sedan försvann de in på Subway.
Gå till toppen