En ny generation unga danska poeter har de senaste åren gett ut diktsamlingar som hamnat på bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på kultursidorna. De flesta är 80- eller 90-talister som debuterat på 00- eller 10-talet, snabbt blivit tongivande och bidragit till att stöpa om det litterära fältet i vårt grannland. Det har talats om poesiboom och generationsskifte. I Sverige finns poeter som Yahya Hassan, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn och Palle Sigsgaard representerade i översättningar – liksom danska romanförfattare som Josefine Klougart och Bjørn Rasmussen – men det mesta har ännu inte nått över Sundet.

På senare tid tycks dock svenska förläggare och översättare ha fått vittring på den unga danska poesin, med översättningar av bland andra Maja Lee Langvad, Theis Ørntoft och Julie Sten-Knudsen på gång under det kommande året. Och i den nyligen utkomna antologin ”Nervsystem. Ung dansk poesi” (Ellerströms), sammanställd av översättaren Jonas Rasmussen, introduceras femton poeter som debuterat i bokform mellan 2003 och 2013. Det är en brokig och mångsidig samling texter på sammanlagt 190 sidor som rör sig mellan stramt tillbakahållen naturlyrik, intima kroppsskildringar och ursinnig samhälls- och civilisationskritik.

I förordet skriver Jonas Rasmussen att man kan se att många unga danska poeter har ett starkt politiskt och socialt engagemang, något som skiljer dem från en äldre generation diktare. Politiska ämnen har också länge varit tämligen sällsynt i den danska poesin. Poeten Søren Ulrik Thomsens rader från 1982 har under lång tid varit emblematiska för förhållandet mellan dikt och samhällskritik: ”Inte hälla verkligheten på dikter / Inte hälla dikter på verkligheten / Bara skriva dikter / Verkliga dikter”.

Elisabeth Friis, lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, menar att förändringen på poesiscenen har varit drastisk.

– Danmark har de senaste åren upplevt en otroligt spännande utveckling på poesiscenen. De nya poeterna har det gemensamt att de erövrar utsägelsepositioner som länge varit frånvarande i det poetiska fältet: det handlar om social och politisk kritik, könskritik, migrationsfrågor och klimatet på sätt som på samma gång är formellt innovativa och direkta. Det är enormt glädjande.

Hon säger att det också har medfört att poeterna fått tillträde till det offentliga rummet på ett sätt som hon anser skulle ha varit omöjligt för tre fyra år sedan. Här är kanske Yahya Hassan det främsta exemplet, som två år efter succén 2013 med debuten ”Yahya Hassan” gav sig in i politiken och kandiderade till folketingsvalet.

Men här finns även Maja Lee Langvad, som i diktsamlingen ”Hun er vred” går i explicit polemik med den transnationella adoptionsindustrin, eller Asta Olivia Nordenhof som i ”det enkla och det ensamma” bedriver ett slags poetisk arbetskritik: ”jag vill prata om det porträtt som tecknas av den människa som inte arbetar / den bild som långsamt frammanas av den icke-arbetande som en människa utan moral”.

I Danmark har Forfatterskolen spelat en stor roll för den yngre författargenerationen. Det övervägande antalet av poeterna i ”Nervsystem” har examen därifrån. Jag skriver till Amalie Smith, en av de översatta poeterna i antologin och senast aktuell med den rosade romanen ”Marble”, och frågar vad tiden på Forfattarskolen betytt.

– Det har format mitt skrivande att ha blivit läst så grundligt som man blir på Forfatterskolan. Där lägger man ner två timmar i helklass för att diskutera sex sidors text. Här upplevde jag för första gången att mitt skrivande blev taget på allvar, och att texten hade konsekvens och betydelse. Det har jag tagit med mig; jag låter bli att publicera texter som inte tål närläsning.

Också poeten Olga Ravn vittnar om Forfatterskolens inverkan på hennes författarskap. Hon debuterade 2012 med diktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung”, som utkom på svenska ett år senare, och tilldelades nyligen Michael Strunge-priset för sin romandebut ”Celestine” från i våras. Vid sidan om det skönlitterära skrivandet arbetar hon också som deltidsredaktör på förlaget Gyldendal.

Jag träffar henne på det lilla kaféet Kaffeladen på Østerbro.

– Det jag upplever vara kännetecknande för de senaste årens unga poesi är att det ironiska inte längre utesluter det allvarliga. Det är en uppdelning som funnits förr. I Danmark har det funnits en väldigt stark 80-talsgeneration, som utmärkts av ett allvarstyngt patos och en nästan antipolitisk hållning, i reaktion mot 70-talets politiska poesi.

Poesin på 90-talet var istället till stor del influerad av postmodernismen; präglad av ironi, en stark misstro mot jaget och en vilja att peka finger åt genrens konventioner.

– Det tror jag är ett av de skiften som skett nu. Postmodernismen har varit här, men kan inte upprätthållas längre. Det betyder inte att vi inte kan använda ironi, humor och sarkasm i våra verk. Tvärtom kan samma verk – det tycker jag att man kan se hos till exempel Theis Ørntoft – både inta den postmodernistiska positionen och en allvarlig, akut position samtidigt.

I tidningen Information myntades under förra året begreppet ”Generation etik”, ett försök att ringa in den samhällsengagerade eller etiska hållning som präglar stora delar av den yngre diktargenerationen. Olga Ravn, som är född 1986, tycker att man gott kan vara kritisk mot sättet att tala om litteraturen i generationer, men att det också finns specifika erfarenheter som förenar de yngre poeterna.

– Många av de poeter vi talar om nu har vuxit upp i en tid då välfärdsstaten håller på att avvecklas. Man börjar se människor falla ut ur trygghetssystemen, och det är väldigt våldsamt. Jag har intrycket att solidariteten är dalande generellt i Danmark. Speciellt i det offentliga samtalet, och särskilt för dem som är ekonomiskt utsatta eller inte tillhör den homogena gruppen. Jag upplever att de ekonomiska och samhällsstrukturella problem som jag står inför som människa i slutet av tjugoårsåldern inte är något mina föräldrar kan relatera till.

Hon säger att hon tillhör en generation som har enormt svårt bara att få en fast anställning, eller att hitta en fast plats att bo på.

–  Det är något man upplever konkret på sin kropp. Det påverkar också mitt skrivande. Jag tror att det är reaktioner på sådana saker som man kallar för en etisk litteratur.

Olga Ravn menar att en viktig grund till att den unga litteraturen blommar i Danmark är den starka och levande litterära uppläsningstraditionen.

– Det brukar hållas ungefär sex litteraturuppläsningar i veckan i Köpenhamn. Det är ju otroligt många fler än i till exempel Stockholm. Då är det vanligt att en eller två väldigt etablerade författare läser och sedan en eller två helt opublicerade unga eller mycket nya författare.

Hon betonar vikten av platser där yngre röster och erfarenheter får ta plats.

– Jag tycker att det är helt otroligt att man inte ger ut mer ung litteratur på de stora förlagen i Sverige. Gyldendal ger ut väldigt många fler debutanter än Bonniers, och rätt många fler diktsamlingar. Jag anser att det är institutionernas ansvar att släppa in de unga författarna, och själva kanske också uppsöka dem, om de inte kommer själva. Och kanske även de etablerade författarnas uppgift att lyfta upp de unga – och själva minnas hur svårt det var att debutera en gång.

Ellerströms förlag beskriver "Nervsystem – ung dansk poesi" som en uppföljare till "Och ditt hjärta slår och slår – 12 unga danska poeter" som gavs ut 2002. I den nya antologin medverkar: Søren Petersen & Christian Bretton-Meyer, Sternberg, Rasmus Halling Nielsen, Maja Lee Langvad, Anders Abildgaard, Palle Sigsgaard, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Mia Degner, Louise Juhl Dalsgaard, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn, Morten Chemnitz och Yahya Hassan.