Inpå livet

Bland barndomens träd är hon både trygg och fri

Inte bara träden har djupa rötter i myllan. Det har också Isabell N Wedin.

Hon går rakt in i skogen. Med kameran om halsen och den vita klänningen över axeln ger sig Isabell N Westin iväg. Utan plan eller riktning.
–  Jag följer bara med, ser var jag hamnar. Jag är så trygg här, säger hon.
Isabell N Wedins självporträtt kommer till intuitivt. Hon följer skogen, ljuset och den inre känslan.Bild: Julia Lindemalm
För det är inte bara träden som har djupa rötter i myllan, det har också Isabell N Wedin. Här i Hönsholma strax utanför Perstorp, är hon född och uppvuxen. Och mellan föräldrahuset och den vidsträckta skogen skiljer bara en damm.
Som liten hoppade hon mellan stubbarna, vilade kinden mot mossan och fick stickor i hälen. Som tonåring diskuterade hon livets mening med trädkronorna och sökte tröst när kärleken gick i kras.
–  I skogen är jag fri. I stan går jag på yoga, men här har jag den lugna tystnaden där jag får vara ensam med mig själv. Inte en endaste gång har jag träffat på någon, inte ens en svampplockare.
Hon skrattar till:
–  Det är tur, med tanke på att jag ibland tar av mig naken för att ta vissa bilder.
Jag leker och utforskar naturen och mig själv.
Isabell N Wedin är fotograf. Hon plåtar reklam, bröllop och porträtt, men också konstnärliga bilder som hon ställer ut.
Ett pågående projekt är en serie självporträtt, tagna i skogen eller fälten runt Hönsholma. På bilderna är hon barfota, iklädd en vit klänning som i dag. Ibland är hon mer eller mindre naken.
– Just att jag är så trygg och avslappnad gör att jag vågar mer. Det är lite som när jag var barn, jag leker och utforskar naturen och mig själv, säger Isabell N Westin.
Hon beskriver processen, från de ensamma vandringarna till det färdigbehandlade fotografiet, som terapi. Bland granar och björkar och koltrastsång kan hon stämma av: Hur mår jag? Var befinner jag mig i livet? Det är också ett sätt att bearbeta och läka psykiska skrubbsår och de riktigt jobbiga som skurit djupt.
"Echo" heter Isabell N Wedins serie med självporträtt, ett pågående projekt sedan flera år.Bild: Isabell N Wedin.
–  Vi får alla hitta våra sätt att bearbeta och göra av med det mörka vi bär inom oss.
I dag bor Isabell N Wedin, 31, i Malmö. Hon trivs i sina stadskvarter, det är där hon har sina favorithak och både många av sina vänner och de flesta av sina kunder. Hon har en park runt hörnet och cykelavstånd till havet. Men, säger hon, ingen av de nya platser hon har gjort till sina har tagit över funktionen som hennes grundplats på jorden.
Det är förstås lätt att idyllisera barndomen, men min pappa lyckades verkligen besjäla djuren och naturen här.
–  Minst en gång i månaden åker jag hit och stannar över helgen. Främst för att få träffa familjen, men också för att komma ut i skogen. Se ljusets skiftningar genom trädkronorna och följa årstidernas växlingar, säger hon samtidigt som hon tar tag i en kraftig gren och för en kort stund låter benen dingla.
Som liten flicka brukade hon sjunka in i pappans många sagor och berättelser om björnar och träsk.
– Jag svalde allt han berättade rakt av. Det är förstås lätt att idyllisera barndomen, men min pappa lyckades verkligen besjäla djuren och naturen här, så det trolska och magiska har jag haft med mig sen barnsben.
Sedan barnsben har Isabell N Wedins smeknamn varit Trollet.Bild: Julia Lindemalm
Hon släpper ut håret, skakar om det till ett stort rufs.
– Ända sedan jag var liten flicka har jag kallats för trollet. Det är kanske inte så svårt att förstå.
När hon var yngre var hon hemmablind, säger hon, och drömde om alla fantastiska, spännande naturbilder hon skulle ta under resor i tropiska länder långt från den nordskånska skogen. Eller om coola miljöer i Berlin och New York, där hon senare också har bott.
Och visst älskar hon fortfarande att resa och hämta inspiration från jordens alla hörn, men det är här i barndomens skog som hon kommer närmast sina känslor och sitt personliga uttryck.
Självporträtt i majsfältet utanför Perstorp.Bild: Isabell N Wedin.
– För mig är det här det händer, det är hit jag verkligen har knutit an. Jag är inte religiös, men jag tror på att allt levande består av energier. Och de skiftar mellan olika platser, på vissa mår man bättre än på andra.
Tanken på att föräldrarna, rent hypotetiskt, någon gång skulle kunna sälja huset finns inte i Isabell N Wedins föreställningsvärld. Det är en tanke hon vägrar att ens låta passera förbi.
– Den trolska, organiska och nordiska skogen här är en del av mig.
 
Naturen har en unik betydelse
 Naturen är i det närmaste helig för många i Sverige, visar en ny studie från högskolan i Gävle. När svenskar söker trygghet, ro och tröst tar de sig helst till naturen, till skillnad från övriga européer som ofta söker ro i sin kyrka och religiösa tro. Studien är baserad på cancerpatienter som har fått svara på vart de vänder sig för att få kraft: 68 procent väljer naturen, 14 procent kyrkan.
Fereshteh Ahmadi, professorn bakom studien, lyfter fram att naturen spelat en viktig roll i landet under lång tid och att många svenskar är fostrade i en kultur av naturromantik. Att vilja gå ut i grönskan kan därför vara självklart för många av dem som söker lugn, kraft och existentiell mening.
Tidigare studier har visat att naturen kan ha en läkande kraft och bland annat vara till hjälp för den som lider av stressrelaterade symtom.
Gå till toppen