Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Kriget gjorde hennes lekplats till en kyrkogård

Sabina Causevic förlorade sitt hem, sin stad och sitt land.

Sabina Causevic kommer aldrig att glömma första gången hon reste tillbaka. 1996, bara ett par månader efter Balkankrigets slut.
"När man är ung bryr man sig ofta inte om sina rötter. Men ju äldre du blir desto viktigare är de", säger Sabina Causevic.Bild: Julia Lindemalm
Hon grät när hon såg konturerna av marken genom flygplansfönstret och hon grät under hela bilfärden till mammans lägenhet i Sarajevo. Att se förödelsen, de sönderbombade husen, arbetsplatserna, åkrarna och vägarna var jobbigt. Men att tänka på vad som hänt människorna, där alldeles utanför bilfönstret, var outhärdligt.
Sabina Causevic gråter också nu, när hon berättar om hur hon på darriga ben kom fram till parken i Gamla stan där hon brukade leka som barn.
– Det går bara inte att beskriva hur det kändes. Parken är en kyrkogård. I bassängen där vi barn brukade plaska om somrarna är den förre presidenten begravd.
Hade hon riktat blicken en liten bit bort den där dagen hade hon sett huset där hon är född, där släkten bott i tre generationer. Ett vackert stenhus med en skyddad liten trädgård. Men när hon stod där på skakiga ben klarade hon inte att titta ditåt.
Polisen kom och kastade ut oss.
Det är nu 24 år sedan Sabina Causevic, hennes dåvarande man och barn lämnade Bosnien och ett Jugoslavien på randen till ett blodigt krig. Men släkthuset, där också de två barnen hann bo som små, tvingades de lämna redan tre år tidigare.
– Den kommunistiska regimen var skoningslös och korrupt, gjorde som den behagade. När husen i Gamla stan plötsligt ansågs fina och makthavarna själva ville ha dem, var vårt hus ett av dem som de konfiskerade. Polisen kom och kastade ut oss.
När jag blir pensionär kanske jag köper en liten lägenhet i Sarajevo. Som är min", säger Sabina Causevic.Bild: Julia Lindemalm
Sedan dess bär hon två versioner av familjehuset inom sig. En som gör för ont för att öppna dörren till. En som doftar av nyutslagna buskar, där knarr hörs från trappan och solstrålar bryts genom spröjsade mosaikfönster.
–  Under de jobbigaste åren brukade jag medvetet plocka fram bilden av tryggheten hemma och känslan av all den kärlek jag fick av min mamma och pappa när jag växte upp, säger hon.
Jag kommer ihåg hur förälskad jag blev i de gamla gatuhusen. De påminde mig om bosniska hus.
I över tjugo år har Malmö varit Sabina Causevics stad. Hon minns väl hur hon som nyanländ började trampa upp sina första stigar i trakten runt familjens tvåa på Kirseberg. Gymnastikskorna åkte på och hon sprang mellan sönernas skola och parken och längs Kirsebergs backiga kullerstensgator.
– Jag kommer ihåg hur förälskad jag blev i de gamla gatuhusen. De påminde mig om bosniska hus och jag tänkte att Malmö är en vacker stad, precis som Sarajevo.
I dag är hon 59 år. Malmö är hemma, det är här sönerna har vuxit upp, här som många av vännerna bor och jobbet som kursledare på Internationella kvinnoföreningen finns. Det är också här som de nya platserna hon har knutit an till ligger. Den kanske viktigaste är kolonistugan, ett stenkast hemifrån.
– Jag har inte tagit mig vidare från Kirseberg.
Hon skrattar till:
– Det ligger väl i generna. Jag menar, vi bodde ju kvar i Gamla stan i flera generationer.
Två gånger sedan krigsslutet har Sabina Causevic samlat tillräcklig kraft för att gå förbi på gatan utanför det förlorade släkthuset i Sarajevo.Bild: Julia Lindemalm
Men hur väl hon än trivs, hur mycket hon än tycker om sina nya gator, den svenska sommarhimlen om natten eller känslan när grödorna på kolonin letar sig upp ur jorden, är det svårt att fullt ut acceptera att flera av de platser som en gång var hennes aldrig kan bli det igen.
– När jag åker ner på semestrarna bor jag i ett hus som min syster nu har.
Släkthuset har de inte fått tillbaka. Istället försöker Sabina Causevic att se hela Sarajevo som hemma.
– Men det är förstås jobbigt att det inte finns något som är mitt på samma sätt som förr. När jag går runt på mina gator möter jag inte längre bekanta. Jag är främmande, nästan som en turist.
Jag vet att min äldste son har en del minnen därifrån, men jag tycker själv att det är svårt att orka minnas.
Tillhörighet - till gräset, asfalten, sandlådan, den lokala matbutiken, till hemmets skyddande väggar och tak - är viktigare än vad man kan tro, konstaterar hon. Liksom tillgången till sin egen historia, till berättelsen om sitt ursprung.
–  Det har varit viktigt för mig att berätta om vår bakgrund för barnen. Men jag har inte velat gå in så mycket på vårt förlorade hus. Jag vet att min äldste son har en del minnen därifrån, men jag tycker själv att det är svårt att orka minnas, säger Sabina Causevic.
– Ändå är de noga med att tala om att just där, vårt hus, är platsen som de kommer ifrån.
Läs mer: Igenkänning är viktigt för hemkänslan.
Gå till toppen