En rysk historia är egentligen två berättelser – både om ett land och om en författare. Deras öden strålade samman för ungefär ett halvt sekel sedan när den språkbegåvade pojken Bengt, hemma hos en kompis, fick syn på de gåtfulla krumelurerna i en lärobok i ryska. Detta lustfyllda möte med det kyrilliska alfabetet blev inledningen till Bengt Jangfeldts långa färd genom ett oförutsägbart landskap, vars kultur och litteratur han hittills har ägnat drygt fyrtio år åt att översätta och förmedla till en svensk publik.

Det är underhållande att lotsas mellan författarens olika möten med kända ryska författare, forskare och konstnärer i Sovjetunionen på 1970- och 80-talet – Lili Brik, Nadezjda Mandelstam, Roman Jakobson, Alexander Solzjenitsyn – det ena mötet mer osannolikt än det andra. Jangfeldt tycks ha en osviklig förmåga att befinna sig på rätt plats i rätt tid. Men man ska också påminna sig om, vilket Jangfeldt också gör, att det var relativt enkelt för en utlänning att komma i kontakt med dissidentförfattare i Sovjetunionen, som inget hellre ville än att deras förbjudna texter smugglades ut ur landet för så kallad tamizdat (utomlandspublicering).

Som slavist i Sovjet kunde man med andra ord slå två flugor i samma smäll: både göra karriär och göra en insats för mänskliga rättigheter genom att sprida dissidentförfattarens sanning utanför Sovjetunionens gränser.

Men det finns alltid en hake, och i detta fall utgörs denna av att slavistens och dissidentens vitt skilda förutsättningar bäddar för psykologiskt och moraliskt komplicerade situationer. Tyvärr hör psykologisk gestaltning inte till en av Jangfelts främsta styrkor, något han själv tillstår med anledning av en recensents kritik av hans Majakovskijbiografi: ”En recensent påpekade att psykologisk analys inte tycks vara min starka sida. Kritiken är befogad och kan också riktas mot mina övriga biografier. Kanske har läsaren av denna bok dragit samma slutsats. Jag intresserar mig mer för vad mina hjältar har velat med sina liv än för den psykologiska bakgrunden till deras handlingar; om något är mina levnadsteckningar vad som ibland kallas ’intentionsbiografier’”.

Snarare än ”intentionsbiografi” skulle jag vilja kalla detta för en målbildsbiografi. Det är nämligen inte bara handlingens psykologiska bakgrund som här lämnas åt sitt öde, utan även dess etiska konsekvenser, det vill säga allt det där oförutsägbara som händer på vägen mot ett mål.

Ett exempel är när Jangfeldt kommer fram till ett känsligt kapitel i sin biografi, nämligen uppståndelsen kring de fyra Malevitjtavlor som konstvetaren Nikolaj Chardzjiev lät Jangfeldt smuggla ut ur Sovjetunionen, detta så att Sovjetmakten inte skulle lägga beslag på dem. Episoden blev uppmärksammad när Chardzjiev senare anklagade Jangfeldt för att ha stulit tavlorna, men istället för att nu ta tillfället i akt och nyansera bilden av vad som hände, väljer Jangfeldt att presentera en svartvit dramaturgi där Chardzjiev utmålas som skurk.

Som läsare frågar jag mig: Vad var det egentligen som hände? Är det inte rimligt att Chardzjiev ska få någon form av ekonomisk kompensation för dessa fyra tavlor som Kazimir Malevitj en gång i tiden skänkt till honom? Men frågor av detta slag berörs inte alls.