Kultur

En förbiilande reflex räcker

Marsvinsholms skulpturpark 2015

Utställningen i samarbete med Skulptörförbundet 40 år.Marsvinsholms slott, t o m 31/8.
På sommaren ordnas många konstutställningar som är event, kuggar i besöks- och turistnäringen. Det behöver ju inte vara en begränsning. Förra året bjöds Malmö konsthögskola in till Marsvinsholms slotts årliga skulpturpark. De nöjde sig inte med att ställa ut statyer i gröngräset. Parken fick tio mycket olika svar, vart och ett anpassat efter omständigheterna. Resultatet var en storartad utställning, som i ett slag placerade Marsvinsholms skulpturpark på samma nivå som vilken internationell utställning som helst i Europa. Och jag kände samma rysningar, som då jag första gången besökte Wanås.
Det här lovade gott. Men tyvärr verkar samarbetet med konsthögskolan ha avbrutits, för i år är det Skulptörförbundet som bjudits in.
Resultatet är naturligtvis konventionellare. Runt om i parken är statyer utplacerade. Inget fel på arrangemanget, som är gjort med känsla och fin blick för spelet mellan grönskan, skulpturernas form och material. Och det finns mycket att se, ett femtiotal verk garanterar i alla fall en omväxlande promenad i grönskan.
Utställningen öppnar med en bred mönstring. Framför ingången till slottet myllrar hälften av utställarna. Det är kanske mer förvillande än överraskande. Intrycken är så många på en gång, att jag undrar vad jag egentligen ser? Olika konstnärliga uttryck trängs med varandra, abstrakt, realistiskt, minimalistiskt, konstruktivt, föreställande, icke föreställande, brons, trä, marmor, stål, granit.
I fonden skymtar en jättelik röd golfflicka i glasfiber med bara ben och klubban i högsta hugg. Kanske är det en parodi på trädgårdsfigurer, men mest liknar det lättsålt kitsch.
Det hade varit svårt att börja titta sig omkring, om inte slumpen i form av en katt hjälpt mig. Hon hoppade upp på Peder Istads molnbädd i vit granit och sträckte lojt ut sig på de mjuka, böljande formerna. Den lilla kissen berättade för mig om den idylliska föreningen mellan konst och natur, som ofta är ett ideal för utomhusutställningar på sommaren. Alltså började jag granska, hur parklandskapet och skulpturerna smög ut och in i varandra.
Men snart tröttnade jag och började sakna förra årets aktiva installationer, som satte fart på omgivningarna.
Det går förstås inte att förvänta sig för stora överraskningar, då en intresseförening bjuds in. I sakens natur måste ju ligga, att så många som möjligt exponeras. Det är verken som är i centrum, parken blir bara en bakgrund, ett pittoreskt extra plus. En modern variant av de gamla konstsalongerna, med andra ord.
Men det finns ju undantag. Särskilt konstnärer i den konstruktiva traditionen brukar vara bra på att få omgivning och verk att samspela. En av idéerna i den konstriktningen är ju att konst är miljö och tvärtom. Det ska svänga visuellt om vardagen.
Därför är det inte konstigt att Alexius Huber signerat två av parkens höjdpunkter. Han arbetar med enkla former i stål, som han slipar och formar så att ljuset bryts, omgivningen speglas, väder och vind reflekteras. Ofta rör sig den tunga metallen lätt som ett sommarmoln för vinden.
Han deltar med två mobiler. Först hänger i ett träd en geometrisk konstruktion, som långsamt snurrar och ramar in ljus och grönska till ett stycke föränderlig landskapskonst. Men allra mest imponerades jag av en rund, lätt välvd stålmobil med flimrande yta i ett buskage över en bäck, där vatten och trädkronor spelade och speglades i metallens yta. Stundtals kändes det som om mobilen löstes upp i ljus och flimrande grönska.
Huber kan platsspecifik konst.
En förbiilande ljusreflex, mer än så behöver skulptur i det fria inte vara.
Ett plus var, att Skulptörförbundet också tagit med avlidna medlemmar.
Folke Truedsson gick bort 1989. Inte den mest uppmärksammade under sin livstid och numera antagligen helt bortglömd. Hans ”Solfågel” och ”Vågfragment” i gul plast respektive brons är typiska för sin tid. Men med sina rena, dekorativa former, alltid med naturen i minne, är hans konst mer än en tid. Han skulle vara värd en stor presentation, varför inte i Marsvinsholm.
Bertil Herlow Svensson gick bort för tre år sedan, men är knappast bortglömd. Hans sfärer av aluminiumrör syns ofta på offentliga platser. Där utvecklar de samma visuella kraft som ”Sektorns mekanik”, som får sin lilla glänta att braka av energi. Vardagen som svänger visuellt, som sagt.
Naturligtvis måste inte konst vara konstruktiv för att fungera i det fria. Det går alldeles utmärkt att berätta historier. Börje Lindberg vet hur en karvad stock förvandlas till figur för att gripa tag i både besökare och buskage. Hans ”Kurragömma” med en helt underbar flicka som står och räknar till hundra knyter an till en lång tradition av mästersnidare från Döderhultarn till Bror Hjorth.
Naturligtvis är det en brokig utställning, tyvärr är alltför mycket likgiltig efterklang.
Jag hoppas att samarbetet med Konsthögskolan ska tas upp igen och utvecklas. Kanske tillsammans med andra, äldre skulptörer. Den vackra parken har gjort sig förtjänt av det, och en sådan återkommande utställning saknas och behövs.
Gå till toppen