Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hyperduktigt med bris av hybris

Mastodon

KB, Malmö 1/7.
Visa mig vad du har på försäljningsbordet och jag ska säga vem du är. Signerade Mastodon-planscher för 500 kronor? Signerade cd-skivor (cd-skivor!) för 250 kronor? Ute på stan brukar vi kalla det klotter, så när folk vill ta betalt för det pekar diagnosen mot hybris.
Vilka tror de att de är egentligen – 2000-talets bästa metalband? Den slutsatsen har musiktidningar dragit med jämna mellanrum de senaste tio åren, kanske för att Atlantakvartettens förträfflighet är så lätt att enas kring. De fyra herrarna på scen spelar svåra grejer, det ser man på hur Brent Hinds och Bill Kellihers fingrar flimrar längs gitarrhalsarna. Brann Dailor behöver inga trumsolon, för det mesta han gör låter ändå som ett sådant. Men nörd­knepig musik är det bara undantagsvis, som i helprilliga "Bladecatcher" eller "Aqua Dementia" med sina ständiga taktbyten. Kan du räkna antalet fingrar på din hand, så kan du sjunga med i refrängerna på senaste albumet "Once More Round The Sun". Samtidigt ska tillgängligheten inte misstas för inställsamhet.
De spelar hårt, men inte så hårt att du kan avskräcka en genomsnittlig Foo Fighters-lyssnare med musiken (då rekommenderar jag trummisens förra band Today Is The Day). Du kan ägna veckor åt att analysera låtar från deras metafortunga konceptalbum, men du kan få ut precis lika mycket av att låta bli. De vrålar gärna om död och förintelse, men ramar alltid in allvaret med skoj. De har något för alla, utan behöva leta efter minsta gemensamma nämnare. Om KB inte vore utsålt skulle jag undra vad det var för fel på folk.
Den dagen Brent Hinds slutar mummelsjunga som en parkbänksalkis ska jag överväga att köpa en signerad Mastodon-lp för 500 kronor.
Gå till toppen