Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

"Skånska Operan har känselspröt inför detta fenomen"

Nu har de turnerande sommarskånska operasällskapen åter börjat cirkulationen. Skånska Operan och Operafabriken täcker hela landskapet, jämte Sjælland, och båda grupperna gör avstickare ända till Kalmar. Värst är Skånska Operan med sina 22 föreställningar från Ystad till Krapperup, från Bäckaskog till Borgeby och med final i Malmö framåt augusti.
Beatrice Orler som Carmen på Skånska operan.Bild: Håkan Röjder
Det betyder att förutsättningarna växlar från spelplats till spelplats. Den generösa katedralakustiken i Torups stenlada, som gynnade Operafabrikens ”La Gioconda”, kanske inte finns i alla dessa omapterade slottslador dit operakonsten funnit vägen. Då blir fordringarna på sångarna justerade, och det krävs kanske extra möda med omställningarna.
Den samlade upplevelsen blir förstås bättre om publiken får tar på gradänger och inte hamnar på bara flata golvet. Kompromisserna är oundvikliga, pengaanslagen skall täcka många slags utgifter.
Skånska Operan och Operafabriken är två sinsemellan olika grupper.
Skånska Operan håller sig på sin utvalda premiärscen på Bäckaskog till ett sedan länge väl utarbetat koncept med ett golv, några enkla dekorelement och publik på tre sidor. ”Carmen” i Ola Hörlings erfarna regi, bygger på närkontakt och koreografi. Man sjunger på svenska. Folkets kärlek är Skånska Operans belöning.
Hur annorlunda Operafabrikens ”La Gioconda” av Amilcare Ponchielli! En sällsynt gäst i världens operarepertoar, sjungen på italienska. Styckets handling är ovanligt snårig, varför all attraktionskraft ligger i de elementära dramatiska situationerna. Regissören Peter Bäckström har valt den exklusiva vägen till verkets kärna. Sträng askes råder. Sångarna rör sig framför ett upphängt skynke. Kostymerna saknar alla eklatanta drag. All makt är överlåten åt Sången, stödd av den musikaliske ledaren, pianisten Olle Sjöbergs ensemble med tre stråkar och en klarinett. Ett maratonlopp genomfört med både kondition och precision. Sångargardet har internationell prägel: Leena Malkki, Bengt Krantz, Ingeborg Børch, Michael MacKinnon, Ulrica Tenstam, alla riktiga dramatiska kapaciteter inom den strikta ramen med arketypisk operagestik – ett drag av stilteater.
Det är märkvärdigt vilka resurser den svenska vokalkulturen erbjuder. Skånska Operan har känselspröt inför detta fenomen. Man har hittat en ny Carmen, Beatrice Orler. Hon har inte världens mest fatala Carmenstämma men är trovärdig i temperamentet när hon hävdar sin frihet. Hon är konsekvent men inte desperat när hon avspisar Don José, hon betraktar honom samtidigt med medlidande. Den förhäxade korpralen har i Ulric Björklund en kapacitet som täcker alla rollens dimensioner, både i sin trubbigt lågande blick och i sitt allt mer brinnande röstläge. Den strame toreadoren Mattias Nilsson spelar ut med en viss ironisk distans, vilket är avväpnande. Amelia Jakobsson, bidrar med många vackra och rörande stråk i Michaelas lyriska utgjutelser.
Märkvärdigt hur Skånska Operan lyckas illudera folkmassor, slagsmål och stor patetik inom sitt begränsade svängrum. Operan är förvisso omstuvad och koncentrerad och har som karaktärsinstrument Håkan Anderssons accordion. Dragspel på ren svenska. Man tager vad man haver. Skam den som tänker illa därom.
Gå till toppen