Kultur & Nöjen

Ett evigt ungt epos

Ovidius

Metamorfoser. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Inledning av Anders Cullhed. Natur & Kultur.

Publius Ovidius Naso föddes inte år 43 f Kr i den lilla staden Sulmo öster om Rom utan i Linköping 1927; som ung skickades han inte till Rom för att studera grekisk och romersk litteratur och övas i retorik och grammatik utan läste latin och andra språk vid Katedralskolan i den östgötska stiftsstaden; han drevs inte i landsflykt för att sluta sina dagar vid Svarta havets västkust utan kallades 1992 till hedersdoktor vid Göteborgs universitet och tilldelades 2008 Kellgrenpriset av Svenska Akademien.
Ja, det kan vara en svindlande upplevelse att ta del av ett av världslitteraturens främsta verk i ny språkdräkt! I dagarna utkommer Ovidius ”Metamorfoser” från år 8 e Kr i tolkning av Ingvar Björkeson. Den mångfaldigt prisbelönte Björkeson har tidigare översatt verk av Homeros (både ”Iliaden” och ”Odysséen”), Hesiodos, Lucretius, Vergilius, Petronius, Dante, Petrarca, Milton, Leopardi och Baudelaire – för att bara nämna några. Sannolikt är tolkningen av Ovidius ”Metamorfoser” den allra bästa. Björkeson excellerar här i språklig stuns, vighet och elegans – och lyckas rentav framstå som verkets egentlige författare.
”Metamorfoser” har haft ett oöverskådligt inflytande på den västerländska litteraturen, från Dante och Shakespeare till Eliot och Ekelöf, men har endast vid två tidigare tillfällen utgivits i fullständig översättning på svenska – 1820 av Gudmund Jöran Adlerbeth och 1969 av Harry Armini (nyutgåva 2013). Verket består till övervägande delen av berättelser ur den grekisk-romerska mytologin och innehåller över 200 sagor fördelade på femton böcker och närmare 12000 hexameterverser, alla med en mer eller mindre utpräglad metamorfos som tema – det grekiska ordet betyder förvandling. I den första boken behandlas jordens skapelse: först härskar kaos som efterhand övergår i harmoni genom att en gud skiljer himlen från jorden, ljuset från mörkret och vattnet från land. I den sista boken beskrivs bland annat Julius Caesars transformation från människa till gud, det skeende som med ett annat ord från grekiskan kallas apoteos. Däremellan gestaltas en mängd av antikens myter i en rak, enkel och fantasieggande poesi.
Ovidius utgör tillsammans med Vergilius, Horatius, Propertius och Tibullus guldåldern i den romerska poesin. Han lästes och beundrades redan i sin samtid liksom av silveråldersförfattare som Martialis, Statius och Juvenalis, verksamma ett hundratal år senare. Intresset har varit konstant även under senare epoker och århundraden. I Sverige har bland annat Erik Johan Stagnelius, Gustaf Fröding, Hjalmar Gullberg och Eva Ström använt till exempel Narkissosmotivet i sin diktning. Stagnelius har även fritt översatt berättelsen om kungadottern Io som förvandlas till en kviga. En ännu äldre tolkning av några centrala partier ur verket står den sinnrike barockdiktaren Samuel Columbus för.
I stort sett samtliga verk av Ovidius tillhör västerlandets litterära kanon. Hit hör bland annat även kärlekselegierna i författarens förstlingsverk, ”Amores” från cirka år 20 f Kr, hit hör den ofullbordade ”Fasti” (”Kalendern”) som innehåller sagor kopplade till olika festdagar, och hit räknas ”Epistulae ex Ponto” (”Brev från Svarta havet”), skrivna under den ofrivilliga exilen.
Ovidius dog år 17 eller 18 e Kr i landsflykt i nuvarande Rumänien, dit han ett decennium tidigare enligt traditionen förvisats av kejsar Augustus. Anledningen till den kända landsförvisningen är höljd i dunkel. I ”Tristia” (”Klagosånger”) talar författaren om duo crimina, carmen et error, "två förseelser, en dikt och ett misstag". Dikten tros vara den eleganta bruksanvisningen i kärlekskonsten, ”Ars amandi”, eller ”Ars amatoria”, som gjorde att poeten blev känd som praeceptor amoris, "erotikläraren", men som Augustus kan ha uppfattat som demoraliserande och föga anpassad till den äktenskapslagstiftning han infört. Misstaget kan ha bestått i någonting Ovidius fick se (och inte borde ha sett), möjligen någon form av inblandning i en skandal med erotiska förtecken som ledde till att kejsaren landsförvisade sin dotterdotter Julia.
Före exilen hade Ovidius i det närmaste hunnit fullborda sitt magnum opus, där författaren, noterar Anders Cullhed i sin uppslagsrika inledning, föresatte sig att tävla med den grekisk-romerska epikens huvudpersoner: Homeros och Vergilius. För Ovidius räckte det nämligen inte med att skickligt imitera. Han såg nyskapande konkurrens som en bättre metod att tillskansa sig odödlighet.
Förvandlingstematiken var vanlig i antiken och ingick både i folkliga föreställningar och i litteraturen. Enligt myterna, sagorna och berättelserna omdanades människor genom gudomliga interventioner till djur, växter eller föremål – antingen för att beredas möjligheten att undkomma hotfulla situationer eller av bestraffningsskäl. I första boken förföljs nymfen Dafne av den bevingade Apollon. När den kärlekskranke guden är henne precis i hasorna, låter hon förvandla sig till ett lagerträd: ”Då tyngs hennes kropp av en domning”, diktar Ovidius-Björkeson, ”och med den finaste bark sluts midjan och bröstkorgen inne. / Håret förbyts till löv, hennes armar till växande grenar, / foten som nyss var så snabb blir långsamma rötter i jorden, / ansiktet trädets topp." Apollon griper om stammen och känner hur Dafnes hjärta klappar under barken; han sluter grenarna ömt i sin famn som om de vore lemmar och utbrister: ”Jag skall alltid bära dig, lager, / evigt smycka med dig mitt hår, mitt koger, min lyra.”
”Metamorfoser” har kommit att ingå i det litterära världsarvet bland annat tack vare sin rikedom på maximliknande sentenser som författare genom seklerna lånat och arbetat in i sina egna skrifter. Alla deviserna går inte tillbaka på Ovidius – många är ännu äldre och har hämtats ur nu förlorade skrifter – men det är han som ska äras för att ha samlat och fogat in dem i ett nytt, enhetligt sammanhang. Inte så få rader ur ”Metamorfoser” och andra verk lever sitt eget liv i det litterära kretsloppet och har tidvis citerats utan att den som citerat vetat varifrån de kommer. Gerhard Bendz, en gång latinprofessor i Lund, har berättat att Ovidius under medeltiden och renässansen kommit att bli en så självklar del av det kollektiva, litterära minnet att kung Jakob I av Aragonien på 1200-talet öppnade ett möte med bland annat biskopar med ett citat ur ”Ars amandi”, i tron att det var från Bibeln.
Flera av de mest kända deviserna står i ”Metamorfoser”, bland annat följande rad i slutet av boken, som implicerar ett evigt förvandlingsförlopp och därigenom fångar hela verkets essens: ”Allt förändras, intet förgås” (Adlerbeth); ”Allting skiftar, men intet förgår” (Armini); ”Allting ändras, men inget förgår” (Björkeson). Adlerbeths översättning av den här raden förfaller paradoxalt nog tidsmässigt ligga närmare oss än Arminis, vars ”skiftar” ger ett ålderdomligare intryck än gustavianens ”förändras”, som hos Björkeson har sin motsvarighet i det lapidariska ”ändras”.
Framför allt är det dock som suverän berättare Ovidius gått till historien. Ingen författare före honom hade tecknat de gamla myterna med sådan inlevelse och finess. I tredje boken ingår den kända berättelsen om den sköne ynglingen Narkissos som förälskar sig i sin egen spegelbild och förvandlas till en blommande narciss. Han döms till detta öde efter att ha lämnat nymfen Echos kärlek obesvarad. Olycklig och bedrövad omdanas Echo enligt myten till en sten, men hennes röst lever vidare och vittnar om hennes existens. Som död, som skugga i dödsriket, fortsätter Narkissos tragikomiskt nog att spegla sig: ”Alltjämt ser han sig själv, sen han inträtt i skuggornas rike, / speglad i stygisk våg”, läser vi i Björkesons nya, följsamma tolkning. Styx är i den grekisk-romerska mytologin namnet på en flod med iskallt och giftigt vatten i underjordens dödsrike.
I fjärde boken finns den vackra men sorgsna berättelsen om Pyramus och Thisbe, som varit – och alltjämt är – en av de mest kända och mest omtyckta berättelserna i ”Metamorfoser”. I likhet med Romeo och Julia i Shakespeares berömda drama, som delvis tros bygga på den antika myten, har Pyramus och Thisbe förbjudits att träffas – och efter att ha brutit mot förbudet möter de döden. De älskande har stämt möte en natt under ett mullbärsträd i utkanten av sin hemstad. Thisbe kommer dit först men skräms bort av ett lejon som sliter sönder hennes slöja med sina blodiga käftar. När Pyramus anländer till platsen, ser han slöjan och blodet och tar i förtvivlan sitt liv – sålunda beskrivet i Björkesons expressiva tolkning: ”Mitt i sin bröstkorg / stötte han in med kraft det svärd han burit vid sidan, / drog sedan döende ut det igen ur det brännande såret. / Fallen låg han på rygg, och högt upp sprutade blodet, / som när ett ledningsrör vars bly har skadats går sönder."
När Thisbe kort därefter upptäcker den döde Pyramus, riktar hon sig till trädet och talar till det. Innan även hon tar sitt liv, genom att störta sig mot Pyramus ännu blodsvarma svärd, vill hon försäkra sig om att trädet för alltid ska bära vittnesbörd om parets tragiska öde. Enligt myten ger blodet från deras kroppar mullbärsträdets frukter (ursprungligen vita som snö) dess dystra, djupvioletta färg. I Adlerbeths version: ”Men du träd, som betäcker den enas bedröfliga lemning / Redan under ditt skygd, och som snart skall tvennes betäcka, / Tecken behåll af vår död! med svarta och sorgeligt klädda / Alster af begges blod förvara beständiga minnen!”. I Arminis tolkning: ”Mullbärsträd, som med grenar och löv nu skuggar en enda/ sargad människas stoft och snart skall tvenne beskugga, / låt dina blodstänk bli kvar, låt frukterna te sig i mörkrött, / sorgens smärtfulla färg, till minne av blodet, vi göto!” Björkeson är modernare av flera anledningar, delvis eftersom han givetvis slopat de plurala verbformerna hos de båda föregångarna som, hos Armini, bland annat framkommer genom den åldriga men ståtliga preteritumformen av ’(ut)gjuta’ (’göto’). Björkeson: ”Du också, hör oss, o träd, som med grenar beskuggar den enes / ömkansvärda kropp, och snart skall skugga den andras: / låt dessa dödens tecken bli kvar, låt bären behålla/ sorgens mörka färg, till minne av blodet vi utgöt.”
Quod tentabam scribere, versus erat, "Allt vad jag ville skriva blev vers", lär Ovidius en gång ha yttrat, och Ingvar Björkeson hade kunnat tillkännage någonting liknande. För trots att den latinska hexametern strängt taget inte låter sig anpassas till svenska förhållanden lyckas han med konststycket att få sånggudinnorna att dikta och spela också på vårt språk, på vår tids språk. Tolkningen kommer i framtiden högst troligt att räknas till de genuint klassiska i vår litteratur.
All heder åt Björkeson, som åstadkommit detta förvandlingsnummer och möjliggjort så att vi kan ta del av det evigt unga romareposet på nutida svenska.
Gå till toppen