Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Efter Kristus

David Thurfjell

I sin bok "Det gudlösa folket" skriver religionsvetaren David Thurfjell att kristna, närmare bestämt lutherska, förhållningssätt präglar dagens svenskar mer än vi vill begripa. 

– Ni svenskar, sade häromåret en fransk katolsk väninna, är fundamentalistiska lutheraner allihop. Även era ateister är indränkta i lutheranism. Ni förstår inte att kyrka och religion kan bygga på något annat än enbart den personliga tron och Bibelns ord.
Vid mina barns skolavslutning i Lunds domkyrka nyligen påmindes jag om henne. En ateistbekant bland föräldrarna var upprörd. Han sa att det är typiskt för den hycklande kyrkan att sälja ut sig själv genom att upplåta sitt heliga rum till skolavslutningar där det inte talas om Gud alls.
Visuellt domineras skolavslutningarna av domkyrkans sex meter höga Jesusmosaik i högkoret, men kyrkorummets bilder, till skillnad från Bibelns ord, tycktes han inte riktigt uppfatta som giltiga religiösa uttryck. ”Bara genom skriften” går den sanna vägen till Gud, sa ju Luther. Och hur kan barn och föräldrar välkomnas i kyrkorummet utan att personligen bekänna sig till Jesus? ”Bara genom tron”, vår egen personliga innerliga tro, kan vi ju enligt Luther ta plats i kyrkans gemenskap.
Föreställningen har uppstått att allt som händer i kyrkan alltid uttryckligen måste utgå från skriften och tron, som om kyrkorummet har lägre rang än dessa och bara kan laddas med helighet om Bibeln läses. Men kyrkan har i sig ett lika stort egenvärde som Bibeln för den religiösa – inte bara som mystiskt rum där människan möter och bekräftar Gud, utan också som socialt rum där människor möter och bekräftar varandra.
Svenska skolavslutningar kan sägas vara ett praktexempel. Ett annat exempel är kyrkor världen över som ger nödhjälp åt utsatta oavsett deras tro. Ett tredje är kyrkorna i östra Berlin som under DDR:s sista månader stod öppna dygnet runt, ständigt fyllda med tusentals människor. Från dessa kyrkor utgick upproret som fick muren att falla. ”Vaka och bed” var mottot, men långtifrån allt som pågick handlade om vaka och bön.
När jag läser ”Det gudlösa folket”, en akademisk reflektion kring postkristna svenskar och religion, tänker jag nästan oavbrutet både på min katolska väninna och på min ateistiska svenska bekant som uppfattade skolavslutningen som en kyrkans sell out. David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, skriver att lutherdomens grundtankar om vad religion bör innehålla ”har blivit allmängods i sekulariserade svenskars sätt att tänka om religion”. Med lutherdomens måttstock definierar svensken – även den svenska aktiva ateisten – all religion i tid och rum. Ju mer religionen bygger på personlig tro och närläsning av de religiösa skrifterna, desto mer ”äkta” på gott och ont anses den vara.
Mer specifikt utgår denna postkristna, sekulära svenska religionssyn från en väckelsekristen lutherdom, som i olika former har präglat vårt lands andliga traditioner. Denna pietism kräver av den som ska få kallas äkta kristen att hon är så att säga troende i elitserien – aktivt vältränat from, ständigt närvarande i bön och gudstjänster som om dessa var själens löprundor.
Kristendomens korpspelare håller inte måttet. De följer spelets regler, döper sina barn, gifter sig och begraver sina döda i kyrkans hägn, firar jul och påsk och gillar att sjunga i kyrkokören, men de tar inte Jesu uppståndelse som bokstavlig sanning och de ber bara en bön om det verkligen kniper. Sett med lutherskt väckelsekristna eller sekulärt postkristna ögon, är de inte kristna på riktigt.
Thurfjell analyserar med skärpa varför det har blivit som det är. Hans lika lättlästa som matnyttiga studie är ett stycke svensk religionshistoria av betydelse. Han visar på de rötter i historien som gör att postkristna svenskar uppskattar buddhism men är skeptiska mot islam. Han belägger att upplysningen i Sverige – till skillnad från i Frankrike – inte manifesterade sig i strid mot kyrkan utan snarare genom kyrkan. Och han vill alltså hävda att kristna, närmare bestämt lutherska, förhållningssätt präglar dagens svenskar mer än vi vill begripa. Det ingår inte i vår självbild att kalla oss religiösa, ändå är vi det.
Är detta problematiskt? Ja, men kanske inte så som vi skulle gissa. Den inkluderande liberala hållning som präglar mycket av kristen tro i Sverige idag, innebär inte att kyrkan hycklande säljer ut sina värden. Problemet är i stället att den allt omfamnade välviljan kan bli repressiv. Vi ”öppnar upp så mycket att ingen kan komma undan”, skriver Thurfjell. Detta är en i grunden kristen hållning snarare än en sellout av credot. En av kristendomens många paradoxer är ju att dess inkluderande ödmjukhetsideal kan kombineras med ”den påtagligt icke ödmjuka övertygelsen att man själv har rätt och alla andra har fel”.
Detta skick kan i sin tur ledigt kombineras med den sekulärt postkristna svenska hållningen som världssamvete. ”Bland många svenskar finns en övertygelse om den egna ramberättelsens överlägsenhet”, en berättelse ”som alla människor, vare sig de vet om det eller inte, vill vara en del av.” Även sekularismen kan kort sagt bli repressiv just för att den vill – och tror sig kunna – inkludera alla.

Fakta

Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen. Molin & Sorgenfrei Akademiska
Gå till toppen