Inpå livet

Stödförening: "Man måste vara helt ärlig"

Vuxna måste prata med barn om självmord — hur svårt det än känns. Det säger Karin Johansson, som länge hållit i stödgrupper för anhöriga.

– Man måste vara helt ärlig och tydligt och klart tala om vad som har hänt, säger Karin Johansson, som sitter i styrelsen för SPES (Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd) och i dag ansvarar för en sluten stödgrupp på Facebook.
Karin Johansson, SPES.
– Men exakt vad man ska säga beror förstås på hur gammalt barnet är och vad det kan förstå. Alltför skrämmande detaljer bör man undvika.
Hon vet av egen erfarenhet hur oerhört smärtsamt ett sådant samtal kan vara. För elva år sedan fick hon ta hand om sitt sjuåriga barnbarn efter att den då 29-åriga dottern tagit sitt liv.
– Mitt barnbarn visste att hennes mamma mått mycket dåligt innan. Jag förklarade att hon hade en depression och att det är en "tankesjukdom" som gör att man tycker livet är så jobbigt att man inte vill leva. Och så sade jag att det är jätteviktigt att man talar med någon om man känner så.
Läs mer:När man inte berättar blir det mer skrämmande.
Konsekvensen av att inte berätta blir att traumat förvärras och att barnet bygger upp egna fantasier kring vad som hänt, förklarar Karin Johansson.
– Barn kan också ta på sig skulden för en förälders eller ett syskons självmord. Därför måste man tala om att det inte var barnets fel att mamma eller pappa dog, utan att det handlar om en sjukdom.
Självmord väcker många olika känslor och alla måste vara tillåtna, poängterar hon. Barn som inte får bearbeta sorgen kan ha svårt att hantera andra kriser senare i livet.
– Vi har personer som kommer till oss tjugo-fyrtio år efter en förälders självmord. Först då har de fått reda på det och kan prata om det. Då förstår de också varför de haft det jobbigt själva och inte mått så bra.
Enligt Karin Johansson har det blivit mindre tabu att prata om självmord, men mer finns att göra.
– Det har blivit bättre, men många anhöriga känner sig ensamma och upplever att människor försvinner runt omkring dem.
– En del tror att de hjälper en genom att inte tala om personen som tagit sitt liv, men det är precis tvärtom. Man vill ju prata om den som är borta eftersom minnen är det enda man har kvar.

Här finns någon att prata med:

Nationella hjälplinjen 020-22 00 60, kl 13-22.
SPES (Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd) 08-34 58 73, kl 19-22.
Minds självmordsupplysning, chatt vardagar kl 19-22.
Jourhavande präst via 112, kl 21-06.
Jourhavande medmänniska 08-702 16 80, kl 21-06.
Bris, Barnens telefon 
116 111, kl 10-22 (onsdagar kl 13-16)
.
Röda korset 0771-900 800, kl 14-22.
Du kan också vända dig till sjukvårdsupplysningen, psykiatrin, ungdomsmottagningar eller vårdcentraler.
Gå till toppen