Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Nu behöver polisen inte längre jaga de mest utsatta

Hösten 2012 kännetecknades av en alltmer högljudd debatt om polisens metoder för att hitta och föra ut människor ur landet som gått under jorden efter att ha fått avslag på sin asylansökan.
Bild: Patrick Persson
I Malmö signalerade Teamet för krigs- och tortyr-skadade och personalen på Bup, barn- och ungdoms-psykiatriska akutmottagningen, att polisens närvaro och påringningar till klinikerna ökat markant. Det började få allvarliga konsekvenser. Ungdomarna vågade inte längre gå till sin terapi och om detta skrev jag ett reportage i Tidningen Re:public.
Året därpå nådde debatten Stockholm där den briserade och kom att utvidgas till att även handla om huruvida polisen använde sig av etnisk profilering vid sina inre utlänningskontroller.
Polisens ständigaupptrappning av jakten på papperslösa låg helt i linje med den dåvarande regeringens politik. Sedan flera år tillbaka hade polisen fått tydliga instruktioner om att prioritera verkställigheter av av- och utvisningsbeslut. Och inte bara prioritera. Sedan 2009 hade varje regleringsbrev – som innehåller instruktioner om vad regeringen vill att polisen ska prioritera under kommande budgetår – innehållit krav på att ”vidta de åtgärder som krävs för att öka andelen verkställda beslut”.
Men polisen var pressad av att leverera resultat, och det märktes genom vilka metoder som användes. I synnerhet efter att det uppdagades att Skånepolisen hade en snabbvalslinje till barnpsykiatriska akutmottagningen och då Svenska Dagbladet avslöjade att endast en av tio inre utlännings-kontroller i Stockholm ”prickade rätt”.
Att debatten var så intensiv just då var ingen tillfällighet.
Så fick vi en ny regering. Och i årets regleringsbrev är det första gången på sex år som brevet inte har en egen rubrik som rör verkställigheter och explicita krav på att polisen ska göra allt i sin makt för att hitta papperslösa.
I stället framhålls vikten av att polisen bland annat ska arbeta för att öka allmänhetens förtroende.
Det kan behövas. Även om ingen i Sverige har undersökt huruvida polisens jakt på papperslösa lett till minskat förtroende från allmänhetens sida skulle en sådan slutsats inte vara orimlig.
I USA vet man att det är ett faktum. Därför har polis-distrikt i ett sjuttiotal städer slutat med kontroller. Följden har blivit att fler vågar vända sig till polisen när de blivit utsatta för brott och tipsar om misstankar om brott.
Vi får hoppas att polisens nya prioriteringar leder till samma utveckling i Sverige.
Det skulle också kunna bidra till en viktig förbättring för en av samhällets mest utsatta gruppers livssituation, papperslösa kvinnor och deras barn.
Att de under lång tid inte vågat söka hjälp hos polisen när de utsatts för brott, av rädsla för att bli utvisade, är inte värdigt ett rättssamhälle som säger sig stå upp för barns och kvinnors rättigheter.
Gå till toppen