Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Historia utan slut

”Eurozonen är bättre rustad idag än för några år sedan.”

Två parallella kriser river och sliter i ett Europa som trodde sig vara frälst ifrån ondo: Greklands misär och Rysslands revanschism.
Greklandskrisen är den mest akuta – landets öde kan avgöras vid dagens extrainkallade EU-toppmöte – medan problemet Ryssland är av det mer pyrande slaget. Men tillsammans utmanar de den grundläggande idén bakom det europeiska projektet: samarbete för välstånd, fred och frihet. Och båda bottnar i den förhastade föreställningen att historien tog slut med det kalla kriget.
Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps skulle en ny, liberal världsordning uppstå. Någon minns kanske den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas uppmärksammade bok Historiens slut och den sista människan.
Eftersom Ryssland skulle demokratiseras fanns det inte längre någon anledning att förbereda sig på det värsta; Sverige avvecklade i praktiken sitt territorialförsvar. Övertygade om Rysslands positiva utveckling gjorde sig europeiska länder mer och mer beroende av ryska gasleveranser. Ryssland släpptes in i de internationella finrummen.
Det var ingen tillfällighet att EU:s ekonomiska och monetära union, EMU, lanserades i denna euforiska tid; unionsfördraget undertecknades i nederländska Maastricht i februari 1992. Äntligen förelåg de historiska förutsättningarna för en gemensam valuta. Att valutaunionen från början var behäftad med strukturella svagheter ansågs oväsentligt. Det var visserligen sant att framgångsrika valutaunioner, som den amerikanska, kombinerar monetär gemenskap med en politisk överbyggnad som kan parera obalanser, men historien var ju slut och gamla regler gällde inte längre. Alltså kunde man spänna hästen framför vagnen och förverkliga en valutaunion utan politisk union.
Till en början såg det bra ut.
Immanuel Kants eviga fred tycktes ha infunnit sig. Jugoslaviens blodiga sönderfall bröt mönstret, men röran begränsades till Balkan och städades upp av USA.
Den gemensamma valutan introducerades 1999 till ackompanjemang av fyrverkerier och Beethoven. Tre år senare bytte tolv EU-länder sina nationella valutor mot euron; Grekland var ett av dem. Operationen gick smidigt. Wim Duisenberg, chefen för Europeiska centralbanken, ECB, varnade för att Grekland behövde göra mer för att reformera sin ekonomi, men viftades bort.
Sedan spårade det ur.
Vladimir Putin, Rysslands president, började rusta upp, hota grannar, trakassera oppositionella samt deklarera att Sovjetunionens sammanbrott var det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof. Men inte ens när Putin slet loss två bitar av Georgien 2008 lade EU om kursen. Först förra året, när Ryssland annekterade Krim och skickade in trupper i östra Ukraina, trillade polletten ned.
Putins mål är att återupprätta en rysk intressesfär enligt tsaristisk och sovjetisk förebild. På vägen dit är han beredd att slå sönder den europeiska säkerhetsordningens grundpelare, stadfäst i Helsingforsavtalet från 1975: att gränser inte får ändras med våld. Vad som tidigare betraktades som omöjligt har blivit brutal verklighet.
Hösten 2009, när den globala finanskrisen härjade, erkände den dåvarande grekiska regeringen vad många misstänkt: att landet hade ljugit om sina statsfinanser. Underskotten var mycket större än vad som uppgivits. Några månader senare vacklade Grekland vid ruinens brant och den så kallade trojkan – ECB, EU-kommissionen och Internationella valutafonden, IMF – intervenerade med stödlån som nu uppgår till 240 miljarder euro. Men stödet var inte villkorslöst. I utbyte måste Grekland genomföra åtstramningar och reformer.
Grekland kan inte komma på fötter utan statsfinansiell sanering och reformering av en ineffektiv och korrumperad förvaltning. Men det krävs även tillväxt om det enorma skuldberget, 180 procent av BNP, skall kunna minskas. Kruxet är att det internationella stödet, dikterat av ett kameralt Tyskland, har varit fokuserat på åtstramning medan tillväxtfrämjande åtgärder satts på undantag. Följden har blivit en ekonomisk dödsspiral: åtstramningar trycker ned tillväxten, vilket tvingar fram nya åtstramningar.
På fem år har Greklands ekonomi krympt med en fjärdedel. Arbetslösheten ligger på 26 procent. Med stängda banker, hamstring och sinande medicinlager hotar en humanitär katastrof. Tyska Röda korset är berett att sända nödhjälp. Så långt har det gått, i Europa 2015.
Den folkliga vrede som i januari i år ledde till valseger för vänsterradikala Syriza och ett rungande nej till åtstramningspolitiken i förra söndagens hastigt utlysta folkomröstning är förståelig. Men vreden blottar också ett förnekande av Greklands eget ansvar. Och det är detta förnekande, denna destruktiva offermentalitet, som premiärministern och Syrizaledaren Alexis Tsipras har exploaterat när han i flera månader har begärt det omöjliga: lättnader i reformkraven, fortsatt stöd och att Grekland behåller euron.
Eurozonen är bättre rustad idag än för några år sedan. De finansiella brandväggarna har byggts högre och tjockare. Men ingen vet säkert vad som händer ifall det grekiska betalningssystemet havererar och Grekland tvingas lämna euron, ”grexit”. Hur påverkas valutaunionens redan anfrätta trovärdighet? Klarar exponerade tyska och franska banker att ta smällen? Smittar en kollaps av sig på Spanien, Italien och andra hårt prövade länder?
Politiskt utnyttjas det grekiska eländet av extrema och EU-fientliga krafter som vuxit sig oroväckande starka runt om i Europa. Resultatet av den grekiska folkomröstningen välkomnades genast av Marine Le Pen, ledare för Nationella fronten i Frankrike, och bland Syrizas utländska tillskyndare finns det svenska Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, till synes oberörd av att Tsipras bildade koalition med extrema högernationalister.
De bruna och de revolutionärt röda famlar efter varandra, en olycksbådande fantomsmärta från Weimarrepubliken. Här smälter EU:s inre utmaningar samman med den yttre utmaning som stavas Ryssland: de europeiska extremisterna fungerar som Putins splittrande femtekolonn i EU.
Oavsett Greklands framtid i eurozonen måste det bli en uppgörelse med utgångspunkt i dagens toppmöte, EU:s definitiva tidsgräns. EU kan icke tillåta att ett medlemsland går under, det skulle reducera den europeiska solidariteten till ett dåligt skämt.
Två huvudingredienser framstår då som nödvändiga: att Grekland accepterar sitt ansvar fullt ut och att Tyskland accepterar en omstrukturering av skulderna och kanske rent av en villkorad nedskrivning. Om torsdagskvällens slutbud från Grekland räcker som underlag återstår i skrivande stund att se.
Grekerna har skäl att begrunda hur vissa länder i Östeuropa har hanterat sina smärtsamma svårigheter och tyskarna hur amerikansk välvilja – Marshallhjälpen och en skuldnedskrivning 1953 – bidrog till efterkrigstidens västtyska ”under”.
Men dagens europeiska situation leder tankarna till mellankrigstiden snarare än efterkrigstiden. Även då härskade en föreställning om att en ny och bättre ordning hade kommit för att stanna. Det är temat för en omtumlande bok av Adam Tooze, The Deluge.
Genom Nationernas förbund, NF, garanterades den kollektiva säkerheten, genom Locarnofördraget 1925 fastställdes gränserna i Västeuropa och genom Kelloggpakten 1928 fördömdes krig som medel för att avgöra internationella tvister. Samtliga huvudaktörer i denna process belönades med Nobels fredspris: USA:s president Woodrow Wilson 1919, Frankrikes utrikesminister Aristide Briand och hans tyske kollega Gustav Stresemann 1926, USA:s utrikesminister Frank B Kellogg 1929.
Men allt var halvmesyrer, luftslott som i depressionens spår skulle sopas bort av Hitler, Mussolini och Stalin.
Tooze, en brittisk historiker verksam vid Yaleuniversitetet, menar att den främsta anledningen till misslyckandet var att USA inte ville bära det ansvar som följde med landets nyvunna maktposition efter första världskriget. USA anslöt sig inte till NF och Kelloggpakten var ett tandlöst surrogat för vad Frankrike och Storbritannien önskade men USA vägrade gå med på: en allians mellan världens tre mäktigaste demokratier.
Efter nästa världskrig hade USA lärt sig läxan. Med en kombination av säkerhetspolitisk beslutsamhet och ekonomisk generositet säkrades fred, frihet och välstånd, åtminstone i vårt hörn av världen.
Nu ankommer det på EU att i denna anda möta de ryska och grekiska utmaningarna.
Visioner, planer och proklamationer kan aldrig, hur vackra de än är, trygga framtiden. Det är 1920-talets lärdom. Framtiden kan bara tryggas av institutioner, allianser och förpliktelser som är tillräckligt solida för att klara kollisionen med den enda formel som historien erbjuder:
Shit happens.

MER ATT LÄSA

The Deluge. The Great War and the Remaking of Global Order (Allen Lane) av Adam Tooze.
The Road to Maastricht. Negotiating Economic and Monetary Union (Oxford) av Kenneth Dyson och Kevin Featherstone.
Ukraïna i historien (Carlssons) av Peter Johnsson.
The Economist.
Gå till toppen