Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Kriget slutar aldrig att påverka Srebrenica

Tomma butikslokaler, hus i ruiner, övergivna byar. Men också kyrkan bredvid moskén och goda relationer, så länge man inte pratar om kriget. Vi besökte Srebrenica inför 20-årsdagen av folkmordet.

Den 10 juli varje år genomför Kvinnor i Svart en manifestation i Belgrad för att massakern 1995 inte ska falla i glömska.Bild: Christina Wassholm
Vi stannar med bilen i hörnet av Gavrilo Princip-gatan i Belgrad. Ljiljana Radovanovic kommer med raska steg från Kvinnor i Svarts kontor, bärande på fyra kilo vit fårost och en påse mediciner. Nästa dag ska vi överlämna paketen till två kvinnor i en bergsby utanför Srebrenica. Två kvinnor som för 20 år sedan förlorade sina familjer i folkmordet.
Varje år på kvällen den 10 juli ställer de svartklädda kvinnorna upp sig i en halvcirkel på Republiktorget i centrala Belgrad. De vecklar ut banderoller med texten ”Vi ska aldrig glömma Srebrenica”. Förbipasserande slänger en blick, men stannar inte. Möjligtvis skrämmer det stora antalet kravallutrustade poliser iväg dem. Eller så tillhör de gruppen serber som föredrar att låta Srebrenica falla i glömska.
Vad är det för värderingar vi skapar? Är det möjligt att bygga en annan framtid genom att förneka och relativisera folkmordet i Srebrenica", frågar Kvinnor i Svarts ledare Stasa Zajovic retoriskt.
I juni och juli är serbiska medier fulla av spekulationer om premiärminister Aleksandar Vucic ska närvara vid minnesceremonin eller inte. Storbritannien lägger fram ett förslag till FN-resolution och serbiska utrikesministern räknar antalet gånger ordet folkmord nämns i texten. Den officiella serbiska historieskrivningen förnekar att det som skedde var ett folkmord. Kriget skördade offer på alla sidor, upprepar man.
– Vad är det för värderingar vi skapar? Är det möjligt att bygga en annan framtid genom att förneka och relativisera folkmordet i Srebrenica, frågar Kvinnor i Svarts ledare Stasa Zajovic retoriskt.
Tidigt på morgonen den 11 juli lämnar Kvinnor i Svart Belgrad med buss för att vara på plats vid minnesceremonin i Potocari strax utanför Srebrenica. De vill visa att det finns ett annat Serbien. Stasa Zajovic skickar varma hälsningar tillsammans med osten till sina vänner i bergsbyn.
Srebrenicas lilla centrum är fortfarande inte helt återuppbyggt. Varannan affärslokal står tom. Det finns inget bageri och ingen köttaffär. På kvällarna ligger staden öde. Före kriget bodde det nästan 40 000 personer i kommunen. De flesta var bosniaker, och omkring 30 procent bosnienserber. Idag bor det kanske 7 000 personer i kommunen, och den etniska fördelningen är den omvända. Fast ingen vet med säkerhet. Hösten 2013 gjordes en folkräkning i hela landet, men resultatet har ännu inte offentliggjorts.
Srebrenicas borgmästare Camil Durakovic är orolig för säkerheten den 11 juli, då uppemot 60 000 gäster förväntas komma till staden.Bild: Jodi Hilton
Srebrenicas borgmästare Camil Durakovic flydde som 16-åring Srebrenica i juli 1995 och lyckades ta sig genom skogen till säkerhet i staden Tuzla. Han är den enda bosniakiska borgmästaren i den serbdominerade delen av Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska. De politiska ledarna i Republika Srpska erkänner inte folkmordet. Relationerna är ansträngda, säger borgmästaren. Han ger ett energiskt intryck trots att han inte längre kan räkna antalet intervjuer han gett den senaste tiden. Läget är spänt i kommunen inför årsdagen. Någon har sprejat hatgraffitti på muslimska hus, det hänger affischer med Putins porträtt och texten Republika Srpska på busshållplatserna. Borgmästaren pekar genom fönstret från sitt kontor i stadshuset mot en minnesplats från andra världskriget. Där har en ny skylt kommit upp ett par dagar tidigare, som säger att serber var offer för ett folkmord 1942, utfört av muslimer och kroater. Han är orolig för säkerhetssituationen den 11 juli, då uppemot 60 000 gäster väntas.
Som nyvald borgmästare 2012 utsåg Camil Durakovic en bosnienserb som sin ersättare, med idén att ett multietniskt team kunde verka lugnande just i situationer som denna. Utnämningen fick stor uppmärksamhet, och de två har tilldelats priser för sitt goda exempel. Men i verkligheten gnisslar det.
Dialogprojekt och rundabordssamtal med utländska experter som ska lära oss att leva tillsammans, det är bortkastade pengar! Vad som behövs är arbetsplatser", säger borgmästaren Camil Durakovic.
– Jag hade föreställt mig det annorlunda, att någon skulle kliva fram och i serbernas namn säga ”ta det lugnt”, men ingen har den kapaciteten. Istället låter de den lokala prästen föra deras talan, säger Camil Durakovic med tydlig besvikelse i rösten.
I Srebrenica vittnar annars alla vi pratar med om goda relationer mellan bosnienserber och bosniaker. Man undviker att tala om vissa ämnen bara. Camil Durakovic skräder inte orden i sin kritik av internationella samfundets försoningsprojekt:
– Dialogprojekt och rundabordssamtal med utländska experter som ska lära oss att leva tillsammans, det är bortkastade pengar! Vad som behövs är arbetsplatser. Då kommer serber att fira ramadan med sina kollegor och bosniakerna att besöka serbernas slava, säger han.
Affischer på Putin i Srebrenica är en direkt provokation från bosnienserbiskt håll. Ryssland stödjer Serbiens kamp för att händelserna i Srebrenica inte ska rubriceras som folkmord.Bild: Jodi Hilton
En hel generation yrkeskunniga försvann med kriget, liksom de trä-, gruv- och metallindustrier Srebrenica levde av.
Fabriken Prevent som gör växelspakar till tyska bilar är en sådan arbetsplats som borgmästaren pratar om. Produktionschefen Admir Sejdinovic uppskattar att ungefär en fjärdedel av de 75 anställda är bosnienserber, resten bosniaker.
– Vi kommer bra överens, säger Admir Sejdinovic.  Men det är klart att varje relation är märkt av det som hände.
Företaget ger viss förtur till återvändande och unga Srebrenicabor. Admir Sejdinovic är själv ett sådant exempel. Han berättar att företaget bara anställer en person från varje familj, så att så många familjer som möjligt ska kunna klara sig.
Prevent ligger precis bakom byggnaden som var de holländska FN-soldaternas bas, idag museum. På andra sidan vägen ligger över 6 000 offer för folkmordet begravda på minnesplatsen. Bland dem Admir Sejdinovic kusin och farfar. Vissa dagar är det extra svårt att jobba just här. Men han kommer att stanna i Srebrenica, det är här han hör hemma, säger han.
Produktionschefen på Prevent, Admir Sejdinovic flydde Srebrenica som tio-åring och återvände åtta år senare.Bild: Jodi Hilton
Den smala vägen slingrar sig brant uppåt, uppåt. Byn Bajramovici är inte utmärkt med någon skylt, men Nura Mustafic, 68, har väntat på oss i trädgården och skyndar nerför branten för att vinka in oss. Det faller ett lätt regn och vi är omgivna av moln och tystnad. I byn, som i själva verket är hus utspridda så långt ifrån varandra att man knappt ser sin närmsta granne, bodde före kriget 40 familjer. Idag finns här fem familjer, och så Nura Mustafic och hennes närmsta granne sedan 40 år tillbaka, 64-åriga Refija Hadzibulic. De har inga familjemedlemmar kvar, men de har varandra. Nuras man Hasan var lastbilschaufför, extraknäckte som bröllopsfotograf och kallades Hasan Foto. Hans kvarlevor har hittats, liksom två av sönerna. Den tredje sonen, Alija, saknas.
Jag tänker ibland att jag borde kämpat emot mer när de tog min son ur mina armar. Men då hade jag inte varit här för att berätta om det", säger Nura Mustafic.
– Varje gång en lastbil kör förbi på vägen så vrids något om här, säger Nura och pekar på sin mage.
Nura och Refija har ett gemensamt växthus där de odlar tomater, gurka och paprika. De arbetar där på förmiddagen, innan Nura gör lunch åt dem båda inne hos sig. Huset som var totalförstört när hon kom tillbaka är nu återuppbyggt fast i mindre storlek. På kvällen lagar Refija middag i sitt hus, och så tittar de på nyheterna på tv medan de dricker kaffe. Sen sover de hos Refija. De känner sig tryggast där för i nästa hus finns det män. De är med i organisationen Srebrenicas mödrar ända sedan tiden som flyktingar i Tuzla. Refija säger att mötena med de andra kvinnorna räddade hennes liv. Hon vänder sig till Nura:
– Hade det inte varit för dig när det var som svårast, när jag begravde min son, då vet jag inte…
Deras sorg fyller Nuras kala kök. Inte bara sorgen över sina män och söner, men också över de barnbarn som inte springer i trädgården utanför.
”Det är klart vi måste prata om det som hände! Hade vi inte pratat hade vi inte haft minnesplatsen i Potocari nu”, säger Nura Mustafic, till vänster. Väninnan Refija Hadzibulic håller med.Bild: Jodi Hilton
Det är tungt att vara den som överlever. För Nura finns meningen i att prata om det som hände.
– Jag tänker ibland att jag borde kämpat emot mer när de tog min son ur mina armar. Men då hade jag inte varit här för att berätta om det.
Grannarna tycker inte om att de pratar med journalister. Människor i Srebrenica svarar ogärna på frågor. Särskilt inte nu, i den laddade perioden inför årsdagen. Det lilla hotellet Misirlije är fullt av utländska journalister. 30-årige bosnienserben Mladen Kojic kommer och dricker en kaffe med oss i hotellets bar på kvällen. Han imiterar ironiskt journalister som hetsigt frågar ”Är du serb? Är du muslim?”, ”Har du förlorat någon i folkmordet?!”. Alla skriver samma ytliga historier, säger han. Själv blev han kallad hjälte i utländsk media när han besökte minnesplatsen för några år sedan.
– Jag gjorde inte det för att få uppmärksamhet, det är ju bara mänskligt att visa respekt för offren, säger han.
Gå till toppen