Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Ny trend får stora bieffekter

Det surras kring bin. Företag, skolor och operahus köper in kupor. Och plötsligt syns bisamhällen i vanliga villaträdgårdar. Varför har biodling blivit det nya skäggodling?

Det sticker till. Plötsligt sitter gadden där i min hand. Runtomkring rodnar huden. Fredrik Hammar är snabbt framme och avlägsnar gadden utan att trycka på pulpan, för att undvika att mer gift pumpas in i min kropp.
Vi befinner oss på Malmö operas tak. Dittills har jag stått bakom en glasdörr och sett Fredrik Hammar och kollegan Malin Andersson avlägsna honungsramarna från bikuporna.
Det är årets första skörd. Och bina gör allt för att försvara sin honung.
 
Fredrik Hammar och Malin Andersson sköter om bikuporna på Malmö opera. Rökpuffen gör bina lugna, så att det blir lättare att skörda honungen.Bild: Emma Larsson
 
När de är klara, och bina åter har krupit in i sitt bo, får jag klartecken att komma ut på taket. Men ett ilsket vaktbi har uppenbarligen dröjt sig kvar, med siktet inställt på den enda bara huden i närheten – Fredrik Hammar och Malin Andersson har vita skyddsdräkter och tjocka handskar på sig.
Men jag ska inte klaga. Mitt lilla stick är faktiskt en bisak i sammanhanget. Om Malin Andersson har klarat sig hittills, har Fredrik Hammars hud genomborrats av desto fler gaddar. Första gången fick han tio stick på ena foten. Han hade inga gummistövlar, så bina hittade en glipa mellan byxa och gympasko.
– Några veckor senare var jag inne och städade i vårt förråd. Där fanns ett ilsket vaktbi. Det gav sig liksom inte. Plötsligt satte det sig i mitt ansikte och stack mig i läppen. Den svullnade upp rejält. Då var det bara akuten direkt, säger han.
För ett litet tag sedan blev han stucken i armen, som svullnade till dubbel storlek. Han fick återigen uppsöka läkarvård.
– Jag ger det ett stick till, sedan lägger jag ner.
– Det kan du ju inte göra, säger Malin Andersson.
 
                                                                    ***
 
Det har surrat på Malmö Operas tak sedan 2011. Då ställde körsångaren och tillika biodlaren Jonas Bjerkén – inspirerad av Parisoperan, som haft bin på sitt tak i decennier – dit två kupor.
Förra året tog Malin Andersson och Fredrik Hammar från marknadsavdelningen över ansvaret. Då kunde de inget om biodling, men de har sugit i sig kunskap som bin suger i sig nektar.
– Det har blivit lite som en tävling mellan operahusen om vem som har flest. Göteborgsoperan har kupor, Stockholmsoperan också. Men jag tror att vi var först, säger Malin Andersson.
 
Malmö opera har haft bin på sitt tak sedan 2011. "Det är inte alla på operan som gillar bin, vissa vågar knappt ha fönstret öppet", säger Malin Andersson.Bild: Emma Larsson
 
Honung skördas två gånger per år, vid midsommar och på sensommaren.Bild: Emma Larsson
För att få ut honungen måste man först skrapa av vaxet.Bild: Emma Larsson
 
Scenteknikern Lars Enebuske ingår i den bigrupp om ungefär tio personer som sköter om samhällena på Göteborgsoperan. De har tre kupor på taket och är inne på sin fjärde säsong, berättar han på telefon.
– Vi har en terrass med odlingar där kuporna står. Tanken är att det ska vara trevligt för både människor och bin.
Kungliga Operan i Stockholm ståtar med en enda kupa sedan förra året – men den är inte ens på plats just nu.
– Det har varit för blåsigt, säger Filip Gustafsson, som tillhandahåller och sköter om bina åt operan, och driver företaget Bee Urban som med bisamhällen hjälper andra företag att "stärka sin miljöprofil".
I Helsingborg sjösattes nyligen Bee Best, ett projekt finansierat av staden och det lokala näringslivet som går ut på att Helsingborg ska bli just det: bäst i landet på bin, vilket "sätter fokus på Helsingborg som en kreativ och hållbar stad", enligt hemsidan.
Tanken är att företag och institutioner ska göra plats åt bikupor, som sedan sköts av en biodlare, för att främja den biologiska mångfalden och den ekologiska hållbarheten.
Enligt Kent Lörd, ordförande i Nordvästra Skånes biodlarförening och delaktig i Bee Best, har sju företag och institutioner nappat och man hoppas att fler strömmar till framöver.
 
                                                                     ***
 
Förr i tiden var det många präster och lärare som var biodlare.
 
Malmö folkhögskola är visserligen inget företag, utan en ekonomisk förening. Men också här används bina i miljöprofileringen. Det är ett sätt att ta ekologiskt ansvar, säger läraren Linus Eriksson när vi kommer på besök.
– Förr i tiden var det många präster och lärare som var biodlare. Prästerna hade sina kupor i prästgården. Och lärarna på landsbygden hade sina utanför lärarbostaden. Det känns kul att knyta an till den traditionen.
De har vanligtvis två samhällen, men det ena dog under vintern.
– Tanken är att vi ska ha tre kupor, säger Linus Eriksson.
– Minst, säger kollegan Jörgen Palm.
På morgonen har de skördat och slungat honung. Nu ska de sätta tillbaka ramarna i kupan. De tar på sig skyddsdräkterna och tänder rökpuffen. Sedan tar de av taket på kupan och skickar ner små puffar mot bina, vilka omedelbart söker sig ner i kupan. Röken signalerar "skogsbrand", vilket får bina att instinktivt sätta i sig så mycket honung de kan för att ha nog med energi om boet måste överges. Det glupska ätandet försätter dem i ett slags paltkoma, vilket gör dem dåsiga och lugna.
 
Skyddsdräkt och rökpuff behövs när man ska närma sig kupan och sätta tillbaka ramarna.Bild: Anna Wahlgren
Linus Eriksson och hans kollega Jörgen Palm kommer in och tittar till bina även när de har semester.Bild: Anna Wahlgren
 
Att handskas med rökpuffen, och mycket annat, lärde sig Linus Eriksson och Jörgen Palm på kursen hos Malmö biodlarförening som de gick förra våren. Nu håller de själva i en valbar biodlarkurs en och en halv timme varje vecka på skolan.
– Eftersom vi är en folkhögskola har vi också den folkbildande aspekten, säger Linus Eriksson.
Om eleverna skulle få smak för biodling på allvar finns sedan 2011 en yrkesutbildning i Höör. Här examineras tjugo biodlare varje år.
Skolan har tre sökande per plats, säger rektorn Pia Gerdin och berättar om bredden bland eleverna:
Allt från människor som bara har grundskoleutbildning till sådana som har doktorerat. Vissa är mitt i livet och vill sadla om helt, andra är redan i jordbrukssektorn och vill komplettera med biodling. Män och kvinnor. Gamla och unga.
– Utbildningen består av två block: biodling och företagande. Många yrkesutbildningar är riktade mot arbetslivet. Men inom biodling finns i princip inga jobb. Så om man vill syssla med biodling i större skala måste man bli egenföretagare, säger Pia Gerdin.
Kent Lörd, ordförande i nordvästra Skånes biodlarförening, har också märkt av föryngringen. Han började med bin redan 1967. Skötte sina kupor genom skolan och lumpen.
– Då var det mest gamla gubbar. Gröna vågen var ju lite senare. I mitten av 1970-talet kom det in lite ungdomar i biodlingen.
Bilden av biodlaren som en gammal kuf har definitivt modifierats idag, säger han. Nordvästra Skånes biodlarförening ökar med ett tiotal medlemmar varje år. På riksplanet har biodlarna ökat sitt medlemsantal sju år i rad.
– I vår förening har vi ganska många ungdomar. Och tjejer. Jag skulle säga att var tredje medlem idag är kvinna, säger Kent Lörd. 
 
                                                                      ***
 
Bin kräver mindre arbete än en hund.
 
Varför vill företag bistå med takplats för bikupor?
Varför surras det så mycket om bin, just nu?
Joachim Petterson, reklamare och hobbybiodlare som nyligen kom med handboken "Bisyssla", tror att biodlingen hakar i den allmänna trenden med närproducerat, småskaligt och ekologiskt. Att mata sina bin med sockerlösning inför vintern är det nya att "mata sin surdeg".
"Bisyssla" skrev han för att han tyckte att det saknades en lättillgänglig bok om biodling.
– De böcker som har kommit tidigare har varit skrivna av biodlare för biodlare – fulla med fackuttryck som gör det obegripligt för oinvigda, säger han.
Kanske har trenden också att göra med att biodling är en hobby som inte tar så mycket tid i anspråk. Bisyssla kan tolkas bokstavligt.
– Bin kräver mindre arbete än en hund, säger han.
Men han är också, liksom alla andra jag pratar med, djupt fascinerad av bisamhället som sådant.
– Bin är så organiserade. De bygger verkligen ett samhälle. De har hållit på så här långt innan vi klev ut på savannen. Kanske kan vi lära oss något av dem?
 
                                                                      ***
 
Det surrar till från bagageutrymmet. Jag ryser i hela kroppen. Det svider fortfarande i handen efter sticket.
Bilen är fullastad med honungsramar. Nu ska honungen slungas på Aarenlunds biodling utanför Lund.
I bilen pratar Fredrik Hammar och Malin Andersson så mycket och inlevelsefullt om bisamhällets uppbyggnad att Fredrik kör fel flera gånger, trots att han har igång gps-funktionen i sin telefon.
– Fredrik har inte lärt sig av bina, säger Malin och syftar på de lurviga små insekternas finkalibrerade lokalsinne – de har en flygradie på tre kilometer; lyfter och landar som ett flygplan i linjetrafik.
Det är inte svårt att förstå fascinationen. Här finns en mytomspunnen drottning, med uppassare och tjänare, som ibland utmanas av en ny drottning när hon börjar bli för gammal (det är då bina svärmar; den gamla drottningen flyr fältet med halva samhället i släptåg, medan tronpretendenten tar hennes plats). Här finns drönarna som bara har till uppgift att para drottningen, och som på sensommaren, efter fullgjord plikt, slaktas av de andra bina. Här finns vaktbin som har en enda uppgift: att skydda samhället från inkräktare. Och så finns här en lång vinter, då många samhällen går under.
Det är svårt att inte tänka på en populär fantasyserie.
Patrick Hansson, som driver Aarenlunds biodling, brukar ha 160 kupor på sin gård. Dessvärre var det inte alla som överlevde vintern. Men till skillnad mot i "Game of Thrones" var det inte kylan som var problemet. Tvärtom. Vintern var för varm. Det innebär att det ökända varroa-kvalstret, som spred sig från Asien över hela världen på 1980-talet, överlever och suger livet ur bina.
 
Jo, jag är skiträdd. Men jag har motgift i bilen. Och jag har inte blivit stucken hittills i år.
 
Patrick Hansson har sysslat med professionell biodling i fyra år. Han hyr ut kupor till äppelodlare, som vill öka pollineringen av sina träd, men också till privatpersoner och företag.
Samtidigt som han nu håller på att bygga upp sitt företag har han, ironiskt nog, blivit mycket allergisk mot bistick.
Några bin surrar kring hans huvud. Om något av dem skulle få för sig att sticka honom finns det en risk att han får utslag över hela kroppen, problem med andningen och börjar prata som om han hade varit hos tandläkaren. Är han inte rädd?
– Jo, jag är skiträdd. Men jag har motgift i bilen. Och jag har inte blivit stucken hittills i år.
Fredrik Hammar och Malin Andersson bär in de tunga, honungsfyllda ramarna i ett stort vitkaklat rum. De börjar det mödosamma arbetet med att skrapa av vaxet. Ett och annat bi har följt med från operataket. När det är klart ska ramarna placeras i en elektrisk slunga.
Plötsligt tar sig Patrick Hansson för halsen.
Han har blivit stungen.
– Om en liten stund får vi se om det här blir en helt annan typ av reportage, säger han.
 
                                                                    ***
 
I författaren Birgitta Stenbergs bok om biodling, "Allt möjligt om bin" berättas, visserligen bara i en bisats, en sak som får mig att rysa av obehag: En gång var hennes bin så ilskna att de formerade sig och med gemensamma krafter tryckte in hennes slöja mot ansiktet så att de kom åt att sticka henne där.
 
Ett bisamhälle ger i snitt 30-50 kilo honung på en säsong.Bild: Henrik Montgomery/TT
 
Men bina brukar inte utmålas som några blodtörstiga monster. Snarare snälla, lurviga offer för rovkapitalism och miljöförstöring. Gadden tar de till bara när de ska försvara sitt samhälle.
Den senaste tiden har det producerats en rad dokumentärfilmer om bin där olycksbådande musik spelas mot bilder av mörka moln som tornar upp sig på himlen.
Budskapet är att bina håller på att dö ut. De främsta orsakerna är en allt större del monokulturella jordbrukslandskap, vilket ger bina alltför ensidig kost, och ett starkt kemikalietryck, vilket gjort att bin på vissa platser fått ett lika dåligt lokalsinne som Fredrik Hammar bakom ratten. De hittar helt enkelt inte hem till kupan.
De flesta jag pratar med anger binas akuta situation som en av drivkrafterna till att hålla på med bin.
Biodling framstår som en så mycket ädlare och mer altruistisk hobby än, exempelvis, skäggodling.
– Bina håller faktiskt på att dö ut. Det är väldigt allvarligt. Om bina dör ut blir det ingen mat. Jag tänker att det är fint om man kan bidra lite, säger Malin E Andersson.
Linus Eriksson på Malmö folkhögskola nämner colony collapse disorder – ett amerikanskt begrepp som syftar på att ett par miljoner bisamhällen har dött det senaste decenniet.
I USA, alltså.
Enligt Ingemar Fries, som forskar om bin på Sveriges landskapsuniversitet, finns det ingen anledning till apokalypsstämning i Sverige.
– Bi-problemen i Nordamerika har på något sätt spillt över till Europa och Sverige. Man diskuterar problemen där som vore de en realitet här, säger han.
Även om samma utveckling mot monokulturella jordbrukslandskap syns också här, sker det i en helt annan skala i Nordamerika. Ingemar Fries nämner mandelodlingarna i Kalifornien som exempel. Milsvida agrikulturella öknar där man har rensat bort all övrig växtlighet och besprutat marken så hårt med kemikalier att alla vilda pollinatörer dött ut.
Alltså fraktar man dit odlade honungsbin som får utföra pollineringen. Många samhällen dör på de skumpiga lastbilsflaken.
Att jämföra det med Pildammsparken, där Malin Andersson och Fredrik Hammar tror att deras bin pollinerar, låter sig alltså inte göras. I städerna finns redan många vilda pollinatörer.
– Den största mångfalden bland naturliga pollinatörer hittar man inte i jordbrukslandskapet utan i stadsmiljö, där det finns parker, villaträdgårdar och kolonilotter som har en myckenhet av blomning och som blommar över lång tid. Ute i jordbrukslandskapen finns det enskilda grödor, men när de har blommat finns det ingenting. Så paradoxalt nog är stadsmiljön bra för alla pollinatörer, säger Ingemar Fries.
Även om man inte kan översätta de nordamerikanska problemen till svenska förhållanden tycker han att den ökade medieuppmärksamheten gjort att folk har fått upp ögonen för den "ekosystemtjänst" som pollinatörerna utför.
– Att ställa några bisamhällen på operan – det kan nog vara trevligt för operabesökarna att köpa honung i foajén. Men någon verklig, vad ska jag säga, insats kan jag svårligen se att det rör sig om, säger Ingemar Fries.
 
                                                                      ***
 
En elektrisk slunga underlättar arbetet. Men det finns också handdrivna varianter.Bild: Emma Larsson
 
Fredrik Hammar ligger över den krängande eldrivna slungan som om han försöker manövrera en rodeo-häst. Efter en liten stund börjar det trögflytande guldet sakta rinna ut från tappen och ner i en stor hink.
Patrick Hansson springer iväg. Inte för att hämta sitt motgift – han klarade sig från anfall den här gången – utan ett mätinstrument för att kontrollera honungens vattenhalt.
– Sexton procent, det är bra, säger han och förklarar att över tjugo procent vatten gör att honungen kan börja jäsa.
Nu är det bara att sila och tappa på burk. Och ställa fram på hyllan i operashoppen.
 
Efter silningen tappas honungen på burk och säljs på Malmö opera.Bild: Emma Larsson
Färsk honung är rinnig i konsistensen, men med tiden kristalliseras den och blir fast.Bild: Emma Larsson
 
Det blir rätt mycket honung. Minst 60 kilo per samhälle och år. Den här säsongen något mindre – den segstartade våren gjorde att bina hellre höll sig inomhus än var ute och skaffade nektar.
De har fått kämpa. Plocka ut de tunga ramarna, med risk för att bli stungen. Skrapa av vaxet. Slunga honungen. Sätta tillbaka ramarna i kupan igen.
Men snart kan det vara slut med det.
Malin Andersson berättar om ett projekt i Australien, som har dragit in 12 miljoner dollar och slagit crowdfunding-rekord. Honey Flow är en insats till kupan, som gör att de sexkantiga cellerna där bina placerar sin honung går att dela genom ett reglage, vilket får honungen att rinna ner genom ett rör, färdig att konsumeras.
Produkten ska börja levereras i början av nästa år, och spås revolutionera biodlingen.
Räkna med att fler snart kommer att svärma för bin.

Bin

I Sverige finns ca 250 olika bi-arter. Det tama honungsbiet heter Apis mellifera.
Ett bisamhälle består av 60 000-80 000 bin. Det styrs av en drottning, som är det enda honbiet med fullt utvecklade könsdelar. Hon parar sig med flera drönare, men bara en gång i livet, och kan lägga upp till 3000 ägg per dygn.
Drönarna är de enda hanbina, och deras uppgift är att befrukta drottningen.
Resten av samhället utgörs av arbetsbin, som är av honkön, men utan utvecklade könsdelar.

Börja med biodling

Bikupor kan ställas i en vanlig villaträdgård, i ett koloniområde eller på ett tak i ett bostadsområde.

De lokala biodlarföreningarna ger kurser i biodling. Där kan man också få hjälp med att köpa kupor och utrustning. Enligt Joachim Petterson, författare till boken "Bisyssla", är det också bra att ha en erfaren mentor som man kan ringa om något oförutsett skulle hända.

Gå till toppen