Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Utvecklingen är förfärlig och en tragedi också för oss som arbetar inom psykiatrin."

I det förändrade klimat som har uppkommit inom den svenska sjukvården, ibland benämnt som ”new public management”, ligger fokus på att försöka rätta till felaktigheter oftast genom att mäta enkla saker. Det drabbar även patienter med självmordstankar, skriver Thomas Rosenlund, överläkare vid psykiatri Skåne i Malmö.

Antalet självmord inom den psykiatriska slutenvården och kort efter utskrivning från slutenvård i Malmö har ökat. Utvecklingen är förfärlig och en tragedi för den vars liv förkortas, för anhöriga, men också för oss som arbetar inom psykiatrin.
Efter mer än trettio års arbete, huvudsakligen i Malmöpsykiatrin,vet jag hur tungt det är att som behandlare misslyckas när man försökt hjälpa en medmänniska att orka leva vidare.
Självmordstankar och -avsikter är ingen diagnos och inte ett säkert tecken på psykisk sjukdom, men alltid på att en människa är förtvivlad och har svårt att hitta en möjlighetatt leva vidare. De flesta av oss har någon eller några gånger i livet brottats med sådana tankar. De är djupt förbundna med existentiella villkor, ibland en del i en depressiv förstämning som färgar upplevelser svarta, men ofta bäst förstådda som led i en omfattande kris.
Inför ett självmord finns alltid en ambivalens där man befinner sig mellan hopp och förtvivlan.
Om man kommer till psykiatrin med självmordstankar och självmordsavsikter, så finns det en del av den egna personen som har ett hopp om att kunna leva vidare och en önskan om att få hjälp.
Men vad är en god hjälp? Den djupt deprimerade kan behöva antidepressiv medicin, den ångestfyllde lugnandemedel, men den viktigaste ingrediensen är ett möte med en medmänniska som har tid och är beredd att lyssna och som känner sig trygg nog att våga ta emot den smärta som finns och tillsammans med patienten söka efter ett realistiskt hopp om att kunna leva vidare. Ibland måste psykiatrin tillgripa tvångsåtgärder, ibland vaka över patienten, men allt ska ske för att ett möte ska kunna komma till stånd.
Psykiatriledningen i Malmö har beslutat om kraftiga neddragningar inom slutenvården med minskat antal platser på vissa avdelningar, inga observationsplatser på akutmottagningen och en stängd korttidsvårdsavdelning. Resultatet är en hittills icke skådad förflyttning av patienter som kommer till ”fel” avdelning, press på läkare att skicka patienter på permission ibland nattetid, utan löfte om att sängplatser finns kvar om de skulle behöva återkomma.
Personalen måste lägga mycket tid på förflyttningar mellan olika avdelningar och all den administration som tillkommit gör att det inte finns tid till mänskliga möten, till förståelse och hoppingivande.
I det förändrade klimat som har uppkommit inom den svenska sjukvården, ibland benämnt som ”new public management”, ligger fokus på att försöka rätta till felaktigheter oftast genom att mäta enkla saker.Det drabbar även patienter med så komplexa fenomen som självmordstankar. Psykiatrin drivs till att kontrollera att patienterna inte tar livet av sig och verksamheten administrerar självskattningsskalor istället för att erbjuda en lyssnande medmänniska, god omvårdnad och tid.
Vantrivseln bland personalen i Malmö ökar och de som kan flytta gör det. Bristen på läkare och sjuksköterskor kan till stor del förklaras av att de som arbetar inom psykiatrin inte orkar stanna kvar och ta ansvar i en verksamhet som befinner sig i en farlig spiral.
Psykiatrin är inte, och ska inte vara, en högsäkerhetsbunker som ska förhindra att människor begår självmord, utan ett alternativ som med mod, kraft och tid lyssnar på förtvivlade medmänniskor och försöker hjälpa dem att se att livet kan vara värt att leva trots svårigheter.
Förutom medicinering vid behov och skydd mot destruktiva impulser ska psykiatrin bistå med hopp.
Bota, lindra och inte skada är den etiska grund på vilken läkarvetenskapen vilar.
Organisatoriska felbeslut och felsatsningar i kombination med en verksamhet som letar fel hos personalen istället för i organisationen måste värderas som orsaker till dagens brydsamma situation.
Thomas Rosenlund
Läs alla artiklar om: Psykiatrin i Malmö
Gå till toppen