Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Myterna är det verkliga giftet

Ett Europa som hemfaller åt sagomissbruk är på väg mot avgrunden, skriver Per Svensson.

Mycket vittrar nu sönder. Man kan redan tycka sig leva i ett politiskt ruinlandskap.
Framför mig ligger några färska exemplar av det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel. För några veckor sedan var omslaget ett apokalyptiskt kollage: Tungt betydelsebärande europeiska byggnadsverk som Big Ben, Eiffeltornet, riksdagshuset i Berlin, Colosseum och Akropolis på väg att störta samman medan marken rämnar och människor flyr i panik, flankerade av rök och lågor. Rubriken: ”Das Beben”, Skalvet.
Ett par nummer senare är det bara Akropolis som raserats. Omslagsillustrationen är ett montage där Angela Merkel tronar i en stenhög som en gång varit en pelare. Hon har en EU-flagga med sig. Rubriken? ”Die Trümmerfrau”, en allusion på de kvinnor som efter andra världskriget röjde upp i Berlins ruiner.
Är det Europa som står inför sin undergång? Eller är det bara Grekland som ligger pyrt till?
Den karikatyr som utgör omslag på det senaste Spiegel-numret, daterat 11 juli, skulle kunna tolkas som ett svar. En klichégrek med ett ouzoglas i handen och en klichétysk med ett nervöst grepp kring sin euroladdade plånbok dansar zorba vid randen av ett stup. Faller en faller båda, tycks budskapet vara.
Akropolyps Now. Undergångsstämningarna går den tyske journalisten Bernd Ulrich på nerverna. I en stor ledarartikeln i Die Zeit (9/7) ironiserar han över alla olyckskorpar som i den grekiska krisen ser början till slutet för EU med allt vad det i sin tur skulle komma att innebära: ”Först Grekland, sedan britterna, sedan segrar Le Pen, sedan tar Putin Mariupol, sedan, sedan, sedan”.
Ulrich tror inte på en ofrånkomlig acceleration av elände.
Att Aten framställts som skådeplatsen för EU:s sista och avgörande strid har med europeisk städneuros att göra. Hos oss i den europeiska unionen ska det vara ordning och reda i allt och överallt. Inga dammråttor i några hörn, hur svårstädat just detta rum än må vara.
Grekland är inte identiskt med EU, är Bernd Ulrichs budskap. Grekland är ett ”särfall” och måste analyseras som ett sådant, inte göras till föremål för ”ideologisk kolonialism”, det vill säga ”missbrukas som exercisplats för vänsterns respektive högerns ekonomiska politik”.
Jag tror att han har både rätt och fel i sin analys. Rätt i att Grekland är ett ”särfall”, en dysfunktionell stat som inte borde ha släppts in i EU-zonen, men nu måste få hjälp att stanna kvar eftersom alternativet skulle få landet att störta ner i en avgrund. Fel i att det inte finns goda grunder för pessimism och depression. De är dock inte lokaliserade just till Grekland utan allmäneuropeiska.
För närvarande är det rätt många som hävdar precis det: Att det är Europa och inte Grekland som bör sättas på de anklagades bänk.
”This is a coup”, detta är en statskupp, påstår en twittertråd där man kan hitta såväl Hitlertyska officerare fotograferade på Akropolis som hakkorset i en krans av EU-stjärnor.
På denna specifika punkt måste jag anmäla en mycket avvikande ståndpunkt.
Vad är det egentligen som har hänt? Grekland har frivilligt anslutit sig till en valutaunion. Grekland vill till varje pris stanna kvar i denna union. Grekland är oförmöget att försörja sig självt. Grekland ber de andra euroländerna om hjälp. Dessa länders ledare sätter sig i ett sjutton timmar långt maratonmöte som slutar med att Grekland får ett nytt gigantiskt stödpaket, som dock är kopplat till tuffa villkor och krav.
Är detta en ”kupp”? Är detta en fascistisk ockupation? Rimligare vore att jämföra EU-staternas agerande med ”interventioner” av vänner och anhöriga till personer som är alkoholberoende.
Somliga ekonomer hävdar att EU i stället ger alkoholisten intravenös alkoholtillförsel, att de påtvingade sparåtgärderna är ett gift för den grekiska ekonomin. Kanske har de rätt, sett ur en teknisk synvinkel. Kanske borde långivarnas krav ha varit än mer fokuserade på strukturella reformer, på en förändring och modernisering av det grekiska samhället.
Men det verkligt farliga giftet, för Grekland och EU, kan visa sig vara ett annat: myterna, konspirationsteorierna, den nationalistiska revanschismen.
Jag bläddrar i Spiegelnumret med Merkel på omslaget. Där intervjuas den grekiske författaren Nikos Dimou, känd bland annat för sin aforismsamling om ”olyckan att vara grek”.
– Greker har inget gott förhållande till verkligheten, de älskar myter, säger han.
Det låter som något man kan hitta på fyndhyllan i ett överskottslager för nationella stereotyper, och är väl också just det.
Det är ju inte bara greker som älskar myter. Stora delar av Europa har de senaste åren hemfallit åt sagomissbruk.
– Det råder i ögonblicket en oroväckande renässans för ”folktanken”: ”folket regerar”, ”folket avgör”, ”folket låter sig inte längre förödmjukas”, konstaterar Dimou.
Här delar jag hans oro, i synnerhet om iakttagelsen generaliseras till att gälla inte bara Grekland utan också resten av Europa.
Det finns i dag verkligen oroväckande många politiska aktörer runt om i Europa som gör anspråk på att företräda inte vissa idéer, ideologier eller ideal utan ”folket”, det egna väl avgränsade och noga renskrubbade folket, i dess helhet.
Det är därför Bernd Ulrich har fel i sin relativa optimism. Det är därför jag det senaste året har varit drabbad av djup politisk depression. Det är därför jag tror att det mycket väl kan gå åt pipsvängen inte bara med EU, utan också med Europa som ett i historien unikt välstånds- och frihetsresevat.
I februari 1942 begick den österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweig självmord i landsflyktens Brasilien. Under de sista åren av sitt liv hade han skrivit på sina memoarer, ”Världen av i går”.
I förordet till självbiografin konstaterar Zweig att han under sin livstid sett de stora massideologierna växa fram inför sina ögon: ”fascismen i Italien, nationalsocialismen i Tyskland, bolsjevismen i Ryssland och framförallt, den ärkepest, nationalismen, som har förgiftat jordmånen för vår europeiska kultur.”
EU kunde länge te sig som ett laboratorium för utveckling av motgift. I dag tycks den verksamheten nedlagd, till förmån för populistisk och chauvinistisk produktutveckling. Grekland räddas visserligen, men mest kanske av rädsla för att de fattiga flyktingar unionens medlemsländer till varje pris vill slippa ta emot, och därför låter drunkna i Medelhavet, plötsligt ska visa sig komma från ett medlemsland och vara utrustade med fullt giltiga EU-pass.
I stället för gemensam politik: adderad egoism. I stället för en politisk union: en revisionsbyrå.
Redan för snart fyra år sedan, hösten 2011, var krisen i Grekland akut. Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer varnade då i en uppmärksammad intervju (Die Zeit 46/11) för vad som skulle kunna hända om EU inte lyckades omskapa sig till ett trovärdigt politiskt projekt:
– Vi måste vara på vår vakt så vi inte förlorar Europa, sa han och hänvisade till Stefan Zweig, till skildringen av hur en värld som upplevdes som säker och självklar, den habsburgska monarkin, kunde sopas bort.
Gå till toppen