Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Det känns som att någon misshandlar mig inifrån

Ångest. Vi har ångest över att gå till skolan när vi vet att ett matteprov och en redovisning står på schemat, och vi har ångest över att vi inte vet vilka kläder vi ska ha på festen där vår förälskelse kommer befinna sig.
”Det är dags att våga prata om ångest och stryka ett streck över de tabun som finns kring sjukdomen”, skriver Nathalie Strand.Bild: Roland Bengtsson
Detta är ångest, det är detta vi kallar för ångest, men oj vad ovetande vi är om ångestens egentliga innebörd.
Jag som lidit av panikångest i snart sju månader vet att dessa vardagsexempel är en dans på rosor i jämförelse med vad riktig ångest är. Jag som vissa veckor lever i ett helvete, i ett mörkt hav av känslor och smärta som kväver mig, vet hur det är att ha ångest – men det är det ingen i min omgivning som vet.
Ångest är känslor av oro som de flesta drabbas av någon gång i livet – inte minst är det vanligt bland ungdomar. Men innan jag fick min första panikångestattack var jag nästintill helt ovetande om vad ångest var. Jag trodde också att det var som ovanstående exempel, men det visade sig vara så mycket mer.
När jag får ångest smyger den sig på sakta. Det börjar med att jag blir på dåligt humör, lättirriterad och trött. Varje gång tänker jag att det är ett helt normalt dåligt mående och försöker skjuta bort det. Det är först när jag inte börjar må bättre och börjar avskärma mig som jag börjar ana att jag kommit in i en ny ångestperiod.
Jag vet aldrig hur länge en period kommer att vara, eller hur smärtsam den kommer att bli. Själva panikattacken kan komma när som helst under denna period. På jobbet, i soffan, på bussen eller hos en kompis. Den tar inte hänsyn till var du är eller vad du gör, plötsligt har paniken bara tagit över.
Jag har väldigt svårt att beskriva hur en attack känns. Innan jag själv kom i kontakt med ångest hade jag svårt att förstå att en smärta kunde vara så stark. Jag brukar likna det vid att en människa misshandlar mig inifrån. Det kvittar vad jag gör. Kroppen krampar och skakar, magen gör ont, andningen sviker, svetten rinner och tårarna likaså. Det är som att någon tagit över min kropp och jag kan inte göra annat än att acceptera plågan, försöka ta det så lugnt som möjligt och gråta mig igenom den värsta smärtan, som i mitt fall varar i några minuter.
Det finns ingen konkret orsak till att jag då och då drabbas av ångest. Stress och prestationsångest spelar in, men det är inte det som utlöser den. Jag kan inte heller leva mitt liv annorlunda för att undvika den. Jag kan inte planera när, var och hur ångesten ska komma, utan det bästa jag kan göra är att försöka lära mig att hantera den.
Att då och då drabbas av dessa attacker och ha dessa perioder är tufft, och det blir tuffare när omgivningen inte förstår eller vet vad ångest är.
Ångest är vanligt, vanligare än vad det kanske ser ut att vara. Så varför får man inte lära sig mer om ångest i till exempel skolan? Jag tror att det både skulle göra det lättare att hantera vår egen ångest och att det skulle minska den skam som de som drabbas känner, eftersom samhället inte skulle döma lika hårt som det gör idag. Kunskap om ångest är lika viktigt på kontorsjobbet och i omsorgsjobbet som hemma i tv-soffan.
Jag har många gånger skämts över min ångest men nu är jag trött på att göra det. Jag tycker det är dags att visa att livet inte alltid är en dans på rosor. Inte ens för den positiva tjejen med en lycklig familj, ett bra arbete och underbara vänner. Det är dags att våga prata om ångest och stryka ett streck över de tabun som finns kring sjukdomen. På så sätt kan så många fler än jag våga vara öppna med sin ångest, och – framförallt – i ett samhälle som inte är lika dömande och okunnigt om ångest som dagens skulle fler våga be om hjälp.
Nathalie Strand
Gå till toppen