Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Annika Borg: Endast liberala religiösa tolkningar förenliga med frihet.

Sedan en tid tillbaka pågår en intensiv debatt om att flera svenska förorter domineras av vad som närmast kan betecknas som en religiös sedlighetspolis med ett självpåtaget uppdrag att sätta kvinnor på plats. Röster höjs för att det nu får vara nog och den svenska vänstern – och det svenska samhället - är splittrad i frågan om kvinnors mänskliga rättigheter, hur paradoxalt det än kan låta.
annika.borg@telia.comTeologie doktor, skribent och prästBild: Erik Nylund
I den svenska debatten om religionens roll är de återkommande frågorna ofta de om trossystem kan förenas med mänskliga rättigheter. Den som blickar ut över världen och historien ser att det endast är teologiskt liberala tolkningar som fullt ut visat sig vara förenliga med mänskliga rättigheter och demokrati. Om vi med mänskliga rättigheter avser de som utvecklats sedan upplysningstiden och kulminerat i de individuella friheter FN:s deklaration slår fast 1948, vill säga.
Ett lackmustestför att pröva vilka religiösa tolkningar som är förenliga med dessa rättigheter, på vilka vårt samhällssystem vilar, är att undersöka just kvinnosynen. Generellt sett finns inom religionerna en hierarkisk syn på över- och underordning mellan män och kvinnor samt en förståelse av könen som väsensskilda. Denna olikhet tar sig uttryck i att män och kvinnor ska ha skilda ansvar, uppgifter och platser i familj och samhälle. Om man kan omtolka detta eller inte är en vattendelare.
I kristendomen har tanken på att kvinnan blir frälst genom sitt moderskap spelat en stor och bakåtsträvande roll för synen på halva mänsklighetens livsuppgift. Det är när kvinnor gör anspråk på att få lämna de platser - fysiskt, andligt och intellektuellt - som anvisats dem, som stora teologiska stridigheter brukar bryta ut och utvecklingen gå framåt.
Det är detta vi nu ser i den svenska debatten om förortsfeminism, där kvinnor – och en del män – vägrar underkasta sig de pålagor som formats av religion och tradition. Diskussionen mejslar tydligt fram hur kontroversiellt det än idag är när kvinnor kräver att få omfattas av de mänskliga rättigheter det samhälle de lever i säger sig värna. När kvinnor hävdar detta tycks det bli konfliktfyllt, särskilt om religion är inblandad.
De debattörer och politiker som stuckit ut hakan om dessa självklara rättigheter, får påhopp från de som vill att kvinnor i religiös och traditionell mening ska veta sin plats samt de från vänsterhåll som låter andra kategorier, som klass och etnicitet, vara överordnade kön när de väljer lojalitet. Det kan förefalla absurt att vänsterrepresentanter inom V eller den religiösa S-rörelsen Tro och solidaritet ställer sig på konservativa religiösa tolkningars (och mäns) sida i en strid om kvinnors mänskliga rättigheter. Men det har hänt förut, eftersom klass och etnicitet går före.
Från samma grupper får den liberala muslimska feministteologen Hanna Gadban, som nyligen kom ut med en bok om sin kamp för liberal islam, stark kritik. I boken Min Jihad (jihad betyder kamp) tar Gadban med läsaren genom det personliga sökande efter en andlighet som bejakar hennes individuella frihet och hon visar också hur missionerande islamister fått fäste i Sverige. Och inte bara fått fäste: genom föreningsliv, studieförbund, statliga institutioner och Statens Stöd till Trossamfund finansieras deras mission med skattemedel. En sådan kostsam naivitet från det svenska samhället är förbluffande.
Dessa missionerande islamister vill ha ett annat samhälle, där individen är underordnad kollektivet, i synnerhet gäller det kvinnor, och där staten inte är sekulär. När Gadban gör dessa anspråk: att själv få tolka sin religion, understryker vikten av en sekulär samhällsapparat och kartlägger hur islamistiska uttolkares motstånd mot frihet och mot vårt samhällssystem ser ut, blir det således ramaskri på sina håll.
Hanna Gadban ställer sig genom sin bok in i raden av kvinnor och män som banat väg för uppbrott och uppgörelser med religionens och traditionens makt över individen. Det är dessa uppbrott, från Luthers reformation och genom upplysningen, som skapat möjligheter för människan att bli myndig och fri. Avgörande för att människors religionsfrihet, såväl friheten till som friheten från religion, ska kunna existera i ett samhälle är, hur motsägelsefullt det än kan låta, att religionens makt minskar. Grundförutsättningen är en sekulär stat och sekulära samhällsinstitutioner. Att komma dit har tagit lång tid.
De reaktioner Gadban och andra bemöts med är således inte något nytt i teologihistorien. Kvinnors religiösa myndighet, auktoritet och individuella frihet har som regel motarbetats av religiösa auktoriteter. Det uppseendeväckande är dock att vi befinner oss i Sverige 2015. Sverige har all anledning att med kraft mota de rörelser och grupper som vill öka den religiösa makten över samhälle och individer.
Gå till toppen