Kultur & Nöjen

Silverfågeln flyger. Privatlivets stormar i fokus i operan om Jussi Björling.

Med lust och fägring stor firar svensk operakultur sommaren. Här ska i korthet examineras ett par rara blomster vid sidan av de städsegröna institutionerna.
Först Läckö slottsopera, ofta redo att plantera nytt och fräscht. I år Hector Berlioz ”Beatrice och Benedict” från 1862, aldrig förr odlad i Sverige. Han grep sig an en Shakespeareopera, byggd på ”Mycket väsen för ingenting”. Ett komiskt stycke med temperamentskast, missförstånd och lyckligt slut, där Beatrice, Mette Bjærang, får Benedict, Karl Rombo. Ingalunda världens mest djuplodande komedi men lotsad i hamn med energi, gott humör och lättsamt sinnelag – fint genomfört av regissören och översättaren Catarina Gnosspelius.
Musiken är spirituell och känslostark, arior och duetter genomförs med klangfager elegans och lyrik, förljuvad av Magdalena Risberg och Maria Streijffert. Dirigenten Simon Phipps gjuter täthet i helheten.
Sommarens stora musikdramatiska snackis får liv och anda i Anna Larssons och Göran Eliassons konsertlada i Vattnäs nära Mora. ”Silverfågeln” tar formen av ett drömspel om vår älskade, problematiske Jussi Björling. Det som förr viskades om hans alkoholism sägs idag rent ut, men den psykologiska bakgrunden och de katastrofala följderna är ouppklarade. Greta Sundbergs libretto bygger på Yrsa Stenius bok ”Tills vingen brister”, en känslig livstolkning utan ond avsikt. Jussi Björlings konstnärliga insats kan ingen bestrida men orsakerna till hans brustenhet och misär tål tolkningar.
I ”Silverfågeln” vrider sig Göran Eliasson som en tidigt åldrande Jussi i sin säng medan en rad scener med ”gnistpunkter” (termen är Ingmar Bergmans) löper förbi. Där blottläggs livsdramat och sammanhang uppenbaras. Allt i andanom övervakat av den gåtfulla ”Silverfågeln”, en gåva unge Jussi fick av Gösta Ekman, en prydnad sångaren satte stort värde på. På ett foto från 1930-talet ser man den tillsammans med Jussi och bilder av hans mästrare, fadern, den fordrande sångpedagogen, och operachefen John Forsell, löjtnanten som satte pli på en ohyvlad talang. Saknaden efter den tidigt döda modern, faderns underbarnsodling och kraven på perfektion i karriären: en ekvation som inte gick ihop, allraminst i kombination med alkoholen.
Kompositören Mats Larsson Gothe har förväntningar på sig efter Enquistoperan ”Blanche och Marie”. Han har inte fallit för frestelsen att ta in för mycket Jussinostalgi, bara skuggningar av favoriter i repris. I stället en rik väv av klanger och rytmidéer, ofta med frigjorda blåsare i frenetisk aktion. Det ger en extra dimension åt den dramatik Fredrik Burstedt administrerar.
Svårt att måla triumferna, de blir till uppräkningar av succéer och klichémässiga pressuppbåd. Privatlivets stormar är enklare att gestalta. Här ligger verkets allmänmänskliga tyngdpunkt. Elisabeth Meyer som fru Anna-Lisa och Annika Sandberg som svärmeriet Linnea, Stefan Dahlberg som den slitne fader David och Lars Arvidson som Forsell, nedlåtande och kommenderande. Och så den lysande överraskningen, en ung Jussi i form av Tobias Westman, nyexaminerad men flygfärdig – inte bara porträttlik utan också med en timbre man kan känna igen.
”Silverfågeln” samlar fullt hus i Vattnäs. Finns det fler somrar?
Gå till toppen