Nöje

Serbiska Claymorean gör power metal utan fjunig falsett och fåniga drakar.

Historien lär oss att vi inget har lärt av historien, ska Friedrich Hegel ha sagt. Men så fanns det ju heller inte hårdrock på hans tid. Dagens utövare av genren brukar ha så goda historie­kunskaper att hälften kunde vara nog, men ibland går traditions­vurmande och vitalitet hand i hand.
Dejana Pavlovic och en riffande gitarrist skapar eufori.Bild: John Wolfrik
Som hos amerikanska skivbolaget Storm­spell, vars slogan lyder "old farts stuck in the 80s and proud of it". Hade de suttit fast på riktigt hade de bara sysslat med återutgåvor; tack och lov satsar de mest på band som tar sig an åttiotalet med trettio års efterklokhet. Deras mest lyckade exempel hittills "Unbroken", tredje albumet från serbiska Claymorean.
Serbien är ett land som fortfarande knappt existerar på hårdrocks­kartan, men där finns det alltså folk som lärt sig hur alla västeuropeiska power metal-­band borde ha gjort från första början. Inga fjuniga falsetter, inga syntetiska keyboard­kaskader, inga jäkla låtar om stål eller drakar – bort med de dåliga klyschorna, men behåll gärna de bra.
Den klyscha som Claymorean är bäst på är den där euforiska hjältekänslan som ger stilen sitt existensberättigande. Den förmedlas enbart via effektivt riffande och låtskrivande, samt sångerskan Dejana Pavlovics kraftfulla, konturskarpa röst.
Skriver man titlar som "Heldenhammer" och "We Fight Like Lions" och paketerar dem med ett omslag där tribaltatuerade muskelberg slåss mot orch­zombier – ja, då gäller det att spela med övertygelse. Varenda ton här låter som om den klingar ut från en bergstopp, glittrande som en svärds­klinga i solljuset.
Claymorean: Unbroken (album)
Immortal Bird: Empress/Abscess (album)
Khemmis: Absolution (album)
Demona: 2015 (singel)
Gå till toppen