Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Upp som en sol

När grekerna röstade nej och Tsipras ändå sa ja: Vem i den nya vänstern kan man lita på? Shora Esmailian söker svaret i den första av två artiklar om rörelserna som fick vänsterhjärtan att bulta av hopp.

Den 22 januari, några dagar före jordskredssegern, höll Syriza ett av sina sista valmöten i Aten. Även ledaren för spanska Podemos, Pablo Iglesis, bjöds upp på scenen.Bild: Lefteris Pitarakis
Det är slutet av januari, en grådaskig och slaskig månad i norra Europa, men en tid när solen tycks gå upp i söder. Några dagar återstår till det grekiska parlamentsvalet. Alla opinionssiffror pekar på att vänsterpartiet Syriza kommer att bli störst i ett land som slitits sönder av en ständigt eskalerande kris. På en scen i Aten håller Syriza ett av sina sista valmöten; partiledaren Alexis Tsipras bjuder upp Pablo Iglesias, ledaren för spanska Podemos, ett ungt vänsterparti som bara ett halvår efter sitt bildande kammade hem fem platser i EU-parlamentet. De kramas mot en röd fond, ackompanjerade av tonerna till Leonardo Cohens "First we take Manhattan, then we take Berlin": siktet är inställt på att erövra EU:s bastioner. Publiken skanderar "Syriza, Podemos, venceremos" – Syriza, Podemos, vi segrar – medan de båda ledarna höjer sina knutna nävar och ler. Rysningar går genom kroppar även långt från Aten. I tidskriften Arena har Nina Björk beskrivit det som att hon "fick en klump av tårar i min hals. De bröt ut våldsamt, överrumplande. Det slog mig: hopp. Jag kände hopp."

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen