Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Ny våg av kvinnohistoria

I januari i år granskade Dagens Nyheter fyra av de vanligaste läroböckerna i historia på grundskolan. Det visade sig att i snitt endast tretton procent av de omskrivna personerna var kvinnor. Siffrorna blev om möjligt ännu sämre i kapitlen om 1900-talet. I en av böckerna nämndes varken den brittiska premiärministern Margaret Thatcher eller människorättskämpen Rosa Parks.
I slutet av juni hade Anna-Charlotta Gunnarssons UR-serie Pop och Politik premiär i P4, denna säsong på temat kvinnor i historien. Det måste närmast ses som en reaktion på DN-granskningen: "Kändisar som Margaret Thatcher och Rosa Parks samsas med sådana vi borde känna till; Petra Herrera som stred vid den mer uppmärksammade Pancho Villas sida och Lotten von Kraemer som instiftade Samfundet De Nio", skrev de i ett pressmeddelande.
Samtidigt har det under våren utkommit en rad biografier över historiska kvinnor. Och så har Sverige fått sin första kvinnohistoriska tidskrift, Historiskan, med säte i Malmö. Där består innehållet till hundra procent av kvinnor.
– Det känns som att folk verkligen har längtat efter en sådan här tidning. Många hör av sig och säger: Äntligen en historietidning man kan känna igen sig i. Jag är själv historienörd, jag har pluggat historia, men jag vet att det finns många unga kvinnor som tycker att historia är tråkigt, för man associerar det med kungar och krig, säger Eva Bonde, tidningens redaktör.
***
Det är just det, fokuset på kungar och krig, som skapar problem för jämställdheten, menar Svante Norrhem, historiker vid Lunds universitet.
– Om man bara ställer frågor som Vem ville ha det här kriget? eller Vem ville ha den här freden?, då kommer svaret att handla om män eftersom det i regel var de som tog de här besluten. Då blir det Gustav Vasa, Napoleon och de här gubbarna.
På 1960-talet, när kvinnoforskningen introducerades, började man ställa andra frågor: Hur påverkades människors liv av besluten? Vilket ledde till att kvinnors liv också blev föremål för forskning. Men Svante Norrhem menar att läroböckerna fortfarande har ett strikt storpolitiskt perspektiv.
– Problemet är att det ska vara så kortfattat. Säg att det viktigaste är reformationen. Det kan jag hålla med om. Men det viktigaste kanske inte är vem som kom på den, utan hur den påverkade människor. Men man hinner bara med att berätta om Martin Luther, sedan är kapitlet slut.
Egentligen var det bara en slump att hans forskning riktade in sig på kvinnor. Han inledde sin akademiska bana med en avhandling om ämbetsmän på 1600-talet. Under arbetet läste han mängder med brev som skrevs till dessa ämbetsmän, och såg ett mönster: Det var förhållandevis många kvinnor som skrev, och inte bara till ämbetsmännen själva utan också till deras fruar.
– Jag blev väldigt nyfiken. Vad säger egentligen det här om kvinnors position i samhället och deras möjlighet att påverka? säger Svante Norrhem.
Efter 60-och 70-talets uppsving för kvinnoforskningen började bilden nyanseras: Är det verkligen fruktsamt att tala om kvinnor som en homogen grupp? Man började tala om genushistoria i stället och fokusera på hur olika maktstrukturer samverkat.
Men att historieböckerna fortfarande ser ut som de gör tyder på att det fortfarande finns ett behov av att tala om kvinnohistoria.
Svante Norrhem säger att kvinnohistorieskrivningen har varit på stark frammarsch de senaste femton åren, men att den först nu börjat nå ut på bred front.
– Kunskapen finns där, men den har länge varit lagrad i vetenskapliga alster. Nu kommer de mer populärhistoriska böckerna, biografierna och utställningarna. Det har funnits kvinnohistoriska utställningar tidigare, men inte i den här skalan. I höst ska jag delta i en utställning i Berlin om kvinnornas betydelse för Preussens framväxt. Jag har också bjudits in till Vasamuseet som planerar en utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet, säger han.
Själv har han ägnat en stor del av sin forskning kring kvinnor med makt. Han har bland annat skrivit en biografi om grevinnan Ebba Brahe, och är involverad i ett EU-finansierat forskningsprojekt om kungliga gemålers betydelse för kulturöverföring.
I författaren och läkaren Gudrun Nybergs nyutkomna bok Systrar till lärda män är det tvärtom totalt okända kvinnor som är i fokus. Gemensamt för de åtta kvinnor som skildras är att de kommer från bemedlade 1700-talshem och har bröder som blir framgångsrika akademiker, läkare och advokater. Själva har de ingen möjlighet att göra något av sin begåvning.
Innan hon satte igång visste hon absolut ingenting om dem.
– Det var därför jag var tvungen att skriva om flera stycken. En okänd kvinna hade inte räckt till en hel bok, säger hon.
Hon gick igenom kyrkböcker och alla möjliga arkiv. Det blev många timmar på Kungliga biblioteket.
– Det är väldigt tidskrävande att sitta timtal och bläddra utan att det händer något. Men jag tror att jag orkade med det eftersom det var en sådan belöning när deras namn väl dök upp, säger Gudrun Nyberg.
***
Det vanligaste påståendet Eva Bonde brukar få höra om kvinnohistoria är att det inte finns några kvinnor att skriva om. När hon opponerar sig kommer det näst vanligaste: Okej, det finns de här tio kvinnorna, sedan finns det inte fler.
– Historiskan är ett försök att visa: Här är de, det finns massor. Och det går att skriva tidningsartiklar om dem.
I premiärnumret kan man läsa om allt från drottningar till växeltelefonister och pigor. Men också en lista över nazi-Tysklands värsta kvinnor.
– Vi vill verkligen inte bara ha med hjältinnorna. Det känns lite stereotypt att kvinnor ska vara snälla och goda, fixa och dona, säger Eva Bonde.
Hon tror att det fina mottagandet av Historiskan delvis beror på den tredje vågens feminism som Fi var med om att utlösa. Men dagens feminism ställer också högre krav på representation. Det går inte att skriva bara om vita, heterosexuella kvinnor.
– Vi försöker inkludera hbtq-personer. I första numret har vi tillexempel med Lili Elbe, den första kvinnan att genomgå en könskorrigering. Men det är svårt för mig som vit heterosexuell cis-kvinna att skriva den typen av artiklar. Man behöver skribenter som själva är en del av hbtq-samhället. Det är något vi vill ha mer av.
Det första numret av Historiskan gavs ut av LRF Media. Men nu har Eva Bonde och brutit sig loss från förlaget och ska i fortsättningen driva tidningen i egen regi.
– Vi kände att vi inte riktigt fick gehör för våra idéer. Vi har hela tiden känt att Historiskan är mer än en tidning, säger Eva Bonde.
När kommer det andra numret?
– Tidningsmakeriet kommer bara vara en del av ett helhetskoncept. Som ett första steg ska vi lansera en hemsida. Sedan ska vi satsa på olika samarbeten, events och föresläsningar. Men ambitionen är att det ska komma fler nummer av papperstidningen också.

LÄSTIPS

"Vasadrottningen", av Karin Tegenborg Falkdalen
En biografi över Katarina Stenbock som sjutton år gammal blev bortgift med den fyrtio år äldre Gustav Vasa.
"Agneta Horn – ett liv i trettioåriga krigets skugga", av Karin Milles
Agneta Horn upplevde trettioåriga kriget på nära håll, och nedtecknade sin livshistoria. Karin Milles sätter den i sitt sammanhang.
"Hedvig Elisabeth Charlotte", av My Hellsing
Hedvig Elisabeth Charlotte var gift med Gustav III:s bror Carl och förde dagbok, vilket gör henne till ett av de viktigaste vittnena av den gustavianska tiden.
"Drottning Margaretas historia", av Margareta Skantze
Margareta Skantze har under trettio års tid ägnat sig åt drottning Margareta i bildkonst, essäer och dramatik. Nu kommer hennes biografi över kvinnan som lyckades förena Norge, Danmark och Sverige.
"Vad Skaradomprosten fick höra", av H B Hammar
Ingrid av Skänninge grundade Sveriges första kvinnliga dominikanerkloster. Här berättas hennes dramatiska liv i romanform.
Gå till toppen