Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Deras längtan till havet har gått i arv

Bada, promenera, ta en selfie i solnedgången. De flesta tycker om havet — när det visar sig från sin soliga sida. Men för Sven Mattsson och hans vänner betyder havet mer än så. Utan havsvinden som slår känner de sig inte hemma.

De ligger huller om buller. Några är ruffiga, någon fallfärdig, andra ombonade med både spetsgardiner och pelargoner i fönstren. Fiskehoddorna i Limhamn är charmiga, men långt ifrån musealt pittoreska.
Dagens fångst rensas innan Bo Landén säljer fisken direkt i hamnen.Bild: Julia Lindemalm
Bakom ett vindskydd står en trave lådor med torsk och spätta. Bo Landén, en av sju yrkesfiskare som fortfarande finns kvar i hamnen, rensar med van hand, sjunde generationens fiskare som han är.
– Jag är född in i det här livet. Men tiden då du kunde försörja dig som fiskare är snart förbi. Alla förbud och restriktioner har gjort att vi inte är många kvar, säger han.
Tar de väck fiskehamnen kan de lika gärna köra mig direkt till minneslunden.
Men för flera av dem som mer eller mindre har vuxit upp i hamnen, som har sina rötter bland hoddorna, lever fiskelivet ändå vidare – även om det sällan vare sig plockas fram spön eller nät ur bodarna.
I en rödmålad, tio kvadratmeter stor hodda är förmiddagsfikan just över. Precis som alltid har ett tiotal äldre män tryckt ihop sig i Sven Mattssons krypin, snackat lite skit och kommit på lösningar på jordens problem. Det gör de varje dag, året runt, oavsett aldrig så isande vind som kan ligga på från sundet.
Lars Kristensson firar sin sjuttioårsdag med en kopp kaffe i grannens fiskehodda. Varje dag, året runt samlas ett gäng äldre män runt bordet. Är det riktigt kallt eldar de i kaminen.Bild: Julia Lindemalm
– Det är här man har sitt sociala liv, säger Lars Kristensson, som fyller sjuttio år denna onsdag och är nöjd med att ha firat med sin vanliga kopp från kaffebryggaren på Sven Mattssons skrivbord.
– Tar de väck fiskehamnen kan de lika gärna köra mig direkt till minneslunden, säger han och får omedelbart medhåll från de andra som dröjt sig kvar.
Han nickar bortåt de nybyggda blanka husfasaderna som för varje år kommer allt närmare och förstärker intrycket av fiskehamnen som en kvarleva från en svunnen tid. En tid då Lars Kristensson och de andra kaffesugna männens föräldrar och far- och morföräldrar i generationer var fiskare, hamnarbetare och båtbyggare till yrket.
Ett ankare pryder Sven Mattssons hand.Bild: Julia Lindemalm
– Jag har varit här varenda dag sedan jag var liten påg. Följt med min far till båtbyggeriet, metat krabbor, lagt ut långrev, lekt och ränt runt, säger Sven Mattsson, 75.
Svens släkt har haft ett flertal olika hoddor, den han har nu har varit hans i 45 år. Väggarna är täckta av tavlor, familjefoton, segelbåtar och fiskeredskap – och ett par gamla kalendrar med pinup-bilder.
– Här nere är man sig själv, så har det alltid varit. Vi är som en stor familj, säger han.
De flesta av dagens hoddor är byggda på 1930- och 40-talet.Bild: Julia Lindemalm
Ett stenkast därifrån räfsar Mårten Hansson den avlånga gräsmatta, utmätt för att hänga fiskenät, som hör till hoddan han delar med sin bror. Kanske är det doften av tång och fiskrens eller känslan av saltmättad vind mot kinden, han vet inte riktigt. Men han vet att den här platsen, där han sprungit runt sen barnsben, betyder mycket för honom.
Personligen skulle jag aldrig kunna tänka mig att bosätta mig långt från havet eller mitt i en djup skog.
– Det finns en lite speciell gemenskap i föreningen. Ingen är förmer än den andre. Man skulle kunna säga att vi delar en bit av vår historia.
Mårten Hansson är femte generationens fiskare, även om det var ett bra tag sedan någon i släkten försörjde sig på fisket på heltid. Själv är han 47 år, lärare och småbarnsförälder. Men även om det liv han lever är långt från släktingarna som drog till sjöss tillvaro, är närheten till havet, fisket och båtarna en del av honom.
Mårten Hansson är femte generationen som håller till i fiskehamnen.Bild: Julia Lindemalm
– Det låter kanske klyschigt, men det är en frihetskänsla som jag inte vill vara utan. Personligen skulle jag aldrig kunna tänka mig att bosätta mig långt från havet eller mitt i en djup skog.
– Jag har väl på sätt och vis ärvt min relation till havet, precis som de flesta andra här nere.
Gå till toppen