Stranden är milsvid, Mälarhusen och Sandhammarens vita sand tycks aldrig ta slut. Ändå brukar den vara nästan täckt av handdukar, parasoll och kylväskor. Men inte idag. Vinden har blåst bort de flesta solbadare från Österlens kanske allra mest populära paradis.

Muhammed Seif doppar fötterna, det är för kallt för mer än så. Han är nio år och på god väg att lära sig simma.

– Jag var rädd först, men nu tycker jag att det är roligt.

Walaa Seif ler mot sin lillebror. De har varit här nere flera gånger i sommar, blivit skjutsade från flyktingförläggningen i Hammenhög. Medan de andra har badat i de långgrunda vågorna har hon promenerat fram och tillbaka i sanden.

Det fanns en tid då hon älskade att simma, i poolen i stan eller på stranden längs den syriska kusten under semestern. Men det var då, före kriget. Innan helvetet bröt ut.

– Jag kan bara inte gå i vattnet längre. Det räcker att vara här på stranden för att jag ska höra mammorna och barnen, hur de skriker ute i havet.

Walaa Seif blickar ut mot horisonten:

– Jag var helt säker på att det var vår sista minut i livet. Vi tog farväl av varandra. Minnesbilderna sköljer över mig.

Bilderna som Walaa Seif, hennes man Rashad Bolad och Walaas tre yngre syskon bär på gör egentligen för ont för att beskriva. Så de turas om, tar några minnesbilder i taget.

– Det var två båtar som gav sig iväg samtidigt. Vår med 254 passagerare, de flesta syrier som vi, och en med ungefär 350 ombord, säger Walaa Seif.

– Senare, säger Rashad Bolad, ungefär när solen gick upp, fick båten motorhaveri. I två timmar gungade vi i de kraftiga vågorna. Då hörde vi skrik från den andra båten. Sedan kom döda kroppar emot oss i vågorna. Ansikten som var röda, gröna, bruna. Svullna.

Vetskapen om att det inte fanns något de kunde göra. Känslan när skriken i havet tystnade.

– Jag kan fortfarande se bilden av mannen som höll sin mobil i handen medan han flöt runt i sin flytväst, fast han var död, säger Rashad Bolad.

Walaa Seif och Rashad Bolad träffades i Amman i Jordanien. Rashad hade flytt dit, liksom Walaa och hela hennes familj. När Walaa fick jobb i en klädesbutik där också Rashad arbetade, blev de snabbt förälskade.

I dag är vigselringarna och tajtsen, med specialsydda innerfickor för den kontanta reskassan på sammanlagt 14 000 dollar, det enda de har kvar.

– Min man sålde sin lägenhet i Damaskus för att vi skulle kunna fly till Sverige, för det är mycket svårt att vara syrier i Jordanien. Mina föräldrar lånade pengar från släktingar så att vi också skulle kunna ta med mina syskon.

Smugglarna, som de lätt fick tag i på Facebook, stakade ut vägen genom Algeriet och Tunisien till Libyen. De visste att resan över Medelhavet var särskilt riskabel, men hur farlig insåg de först när de stod på den libyska stranden. Då gick det inte att ångra sig, den som protesterade sköts direkt.

Muhammed Seif ser glad ut under sin keps. Han har sommarlov från skolan i grannbyn och har börjat få fast mark under fötterna.

Sedan två veckor har han sovit utan att vakna av sitt eget förtvivlade skrik. Fått vila från bilderna av hur de satt på huk, tätt intill varandra på båten för att alla skulle få plats, indränkta i egna och andras spyor. I vågor som bara blev högre och högre i en båt på väg att kapsejsa. När den italienska kustbevakningen till slut hittade dem hade det gått hål skrovet.

Nu tittar Muhammed på flickan och pojken som spelar fotboll en bit bort på stranden.

– På min skola har jag träffat barn jag kan spela fotboll med, säger han.

Än så länge är han den ende som börjat lära sig svenska. De andra i familjen måste få uppehållstillstånd innan de har rätt till svenskundervisning.

De väntar otåligt på att kunna börja bygga sitt nya liv. Gärna här, på Österlen.

– Människorna är vänliga, de har tagit väl emot oss. Och det är lugnt och fint runtomkring, säger Rashad Bolad.

Han hoppas hitta ett jobb så snart som möjligt, kanske på en bilfirma. Walaas dröm är att plugga vidare till dataingenjör.

– Om bara mina föräldrar också kunde komma, säger Walaa Seif, medan hon betraktar sin lillebror som tar ett barfotaskutt i sanden:

– Men inte via en smugglarbåt. Aldrig!

Namn: Walaa Seif och Rashad Bolad, 23 och 30 år. Lillebror Muhammed Seif, 9.

Familj: I Sverige: Två syskon, 17 och 19 år, som de flydde hit tillsammans med. Familjen Seifs föräldrar bor just nu som flyktingar i Jordanien, Rashad Bolads familj i Turkiet.

Kommer från: Damaskus i Syrien.