Kultur & Nöjen

Scenkonst utmanar hela teatersituationen

Högt uppe på åsen glimrar en ensam ram av kulörta lampor. Den lilla provisoriska dryckesdisken ser ut att hänga löst under skyarna på Hovdala-fälten, som breder ut sig som ett kargt ekologiskt paradis för fåglar och får intill Finjasjön i nordöstra Skåne. Så här mitt ute i det göingska landskapet firar Klinten Kultur sin grand final. Här har hästar och människor under fem år skapat en gemensam form av scenkonst i en ovanlig periferi, långt från scenkonstens normer och konventioner.
Klinten Kultur är en kulturförening, men också en proteströrelse. Den startades 2009 av Ulrika Mickels Nord, som tituleras manusförfattare, pr-ansvarig, regissör, ekonom, konstnärlig ledare – och häst- och människotränare. Under rubriken "Magi-muskler och fantasi-fokus" har det femåriga projektet bedrivits i syfte att gå emot en slentrianmässig uppfattning om människor med autism. Svårt med ögonkontakt och en ovilja till kroppskontakt? Det beror på både individ och sammanhang, förstås.
Och sammanhanget är särskilt, det kan vem som helst som ser sommarens uppsättning "Människohästar på Hovdala" (t o m 2/8) intyga. Faktum är att det är svårt att exakt säga var föreställningens fysiska gräns går. Det man kan säga är: det finns en höjd, som heter Lörups backar. Det finns boskap som skular i väntan på nästa åskskur. Det finns ett tält med människor, trummor, masker. Och det finns hästar som med stora kroppar rör sig i maklig takt genom halvmörkret. Den första ser ut att vara en albino som med röda ögon söker sig fram som en blind.
När Klinten Kultur skapar teater med människor som befinner sig inom det så kallade autismspektrumet sällar man sig till en rörelse av scenkonst med artister med funktonshinder; en inriktning som har syskon både nationellt och internationellt. I södra Sverige är Malmö-baserade Moomsteatern en veteran i sammanhanget – de har hållit på sedan 1987. Idag finns också lilla Teater Teamus, som producerar teater inom ramen för Malmö Stads dagliga verksamhet och som senast sågs i ett samarbete med Skånes Dansteater.
Men Klinten Kultur skiljer sig, både i valet av spelplats och i sitt uttryck. Samtidigt som "Människohästar" delvis axlas av amatörer tas ett vågat grepp om själva teatersituationen. Mötet sker inte bara med en publik – det sker också mellan människa och djur. Blicken på landskapet glider över på dem som befinner sig där. Och om man nu talar om bristande ögonkontakt får man en del att grubbla över. Mellan maskernas förstelnade minspel och hästarnas ögonglober öppnar sig ett hav av innebörder. Vem är det du ser och vad ser denna andra i dig?
Till trummors repetitiva rytmer leds vi ut i det våta mörkret utanför tältduken. Nedanför fälten har en eld tänts i sjön, som en symbol för det liv som bultar på insidan av varje människa.
Gå till toppen