Kultur & Nöjen

Verktyg i konsten. Datorer är en viktig del av vår tid, nu även i konstverk.

Är datorn ett hot mot konsten? Olle Essvik och Joel Nordqvist ställer bland annat den frågan i "Den här datorn – Svensk datakonst 1983–2015, Samtal, verk och dokument" och "Virtuella utopier" (Rojal Förlag). Två böcker med tankekedjor lika vindlande och anarkistiska som nätet i sina bästa stunder.
Bild: Jens Meyer
I "Den här datorn" passar de på att täppa till hål i den traditionella konsthistorien, där ju datorkonst knappast räknats in. Vilket i och för sig inte borde förvåna dem, eftersom en röd tråd är hur datorerna utmanar de kommersiella konstintressena. Vilka som bekant dominerar de institutioner som utnämner konsten och har monopol på historien. Idag mer än någonsin.
Marginaliseringen gäller ju inte bara datorkonst, det finns en mycket livaktig och högkvalitativ sektor i kommersialismens skugga. Det gäller alla tekniker.
Datorkonst syns sällan renodlad. Jag vet inte om det gör så mycket. Författarna jämför med fotokonst. Jag tycker inte heller vi ska tala om fotokonst. Den hör hemma i det stora konstbegreppet precis som skulptur, teckning, grafik och så vidare.
Men visst syns datorn för den som så önskar. Exemplen är många, alltifrån Ditte Ejlerskovs målade motivvärld till Niels Bondes blinkande pixelporträtt.
Datorn representerar en viktig del av vår verklighet och har blivit ett självklart verktyg i konsten.
Författarna koncentrerar sig på den visuella konsten. Om de kollat ljudkonst och musik hade verkligen datorn fått träda fram med alla sina möjligheter.
I ett citat passerar den amerikanske kompositören Lejaren Hiller (1924 – 1994), som redan i slutet av 1950-talet använde datorer i sina kompositioner. Han stoppade in drag från Brahms, Cage och tidens datorer i sin musikaliska torktumlare med en egensinnighet, som påminner om internets anarkistiska charm fyrtio år senare.
I en av de många intervjuerna i "Den här datorn" säger kompositionslärare Palle Dahlstedt, att datorn trots allt "har ett väldigt begränsat användarinterface" som inte tillåter den fysiska interaktionen en musiker önskar. Men de senaste tio – femton åren har ju ändå en rad fantastiska improvisatörer erövrat laptopen, som blivit ett instrument i egen rätt.
Datorn både låter och lyser. Att den blivit så självklar i olika blandformer är väl ett skäl att samtal uteblir. Det finns heller inte någon riktig scen i vårt land. Trots att "Electrohype" återkom med sina festivaler för datorkonst under tio år i Malmö konsthall. En av arrangörerna, Anna Kindvall, suckar uppgivet över bristen på intresse. Men återigen, det finns idag ett brett konstliv i skuggan av kommersen. Vi lever i en konservativ tid.
Jag tror alltså inte att det är datorn som hotar konsten. För övrigt är "Den här datorn" och "Virtuella utopier" två ovanligt vackra böcker. Om datorn lajkar Gutenberg är det ingen fara på taket för konsten heller.
Gå till toppen