Gästskribenten

Svenska kyrkan har tappat tron på sin egen tro.

Tystnad.
Det är vad som har hörts från Svenska kyrkan efter avslöjandet i juli att en grupp kristna flyktingar tvingats flytta från ett av Migrationsverkets asylboenden i Mönsterås efter hot och trakasserier från fundamentalistiska islamister på samma boende.
De kristna familjerna utsattes för förföljelse och hot bland annat för att de bar halsband med kors, och de förbjöds av islamisterna att komma in i asylboendets gemensamma lokaler. Det gick så långt att de kristna fruktade för sina liv, och inte såg någon annan utväg än att lämna boendet för att komma bort från den hotfulla stämningen.
Det fick de göra helt på egen hand, och de var tvungna att själva hitta ny bostad. Någon assistans från Migrationsverket fick de inte; myndighetens enda insats var att hålla en informationsträff om lag och rätt i Sverige för de kvarboende flyktingarna.
Det imponerade nog föga på islamisterna, som nu tillåts bo kvar på asylförläggningen i godan ro efter att ha lyckats jaga bort de kristna.
Vart de två familjerna har tagit vägen är oklart. Något husrum från Svenska kyrkan lär de inte ha fått, trots att man där annars har varit snabb att öppna kyrkportarna för folk i nöd.
Men därifrån är det som sagt tyst som i graven.
Det är i och för sig inte så förvånande; snarare precis vad man kunde vänta av ”den viskande kyrkan”, som Dagens Nyheter kallade den i en ledare förra året om Svenska kyrkans passivitet i frågan om den globala förföljelsen av kristna.
På kyrkans hemsida står inte heller ett ord om händelsen i Mönsterås. Där är det mycket annat som engagerar: just nu kraftsamlas det, får läsaren veta, ”för de allra mest utsatta”.
Aha, för de kristna som förföljs i världen?
Men nejdå: det är ”dem som drabbas av klimatförändringarna” – och för dem arrangerar kyrkan just nu en "ecovandring" till Paris.
Detta samtidigt som en kristen människa dödas för sin tro någonstans var elfte minut, dygnet runt, 365 dagar om året. 80 procent av all religiös förföljelse idag drabbar troende kristna, enligt International Society for Human Rights.
Men att prioritera just de kristna går visst inte för sig, för då utesluts kanske någon annan, vars intressen Svenska kyrkan också anser sig kallad att tillvarata.
Det handlar om ”religiösa minoriteter” när kyrkans män och kvinnor tar till orda om förföljelse, inte i första hand om kristna – dem som kyrkans män och kvinnor rimligen borde uppfatta som sina uppdragsgivare.
På hemmaplan är det inte ett skvatt bättre.
I Sverige rivs gravar upp på löpande band och avlidna läggs i anonyma minneslundar, allt fler väljer borgerlig begravning, dop ersätts av namngivningsceremonier, bänkraderna står tomma i landets kyrkor som övergått till att mest bara tjäna som festlokaler vid bröllop.
Utan ett knyst – och minst av allt någon kraftsamling – från kyrkans sida.
Det är som om Svenska kyrkan har tappat tron på sin egen tro.
Ann-Sofie Dahl
Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och Senior Research Fellow vid Center for Militære Studier i Köpenhamn.
Gå till toppen