De bilder som rymdsonden New Horizons tidigare i sommar skickade hem till jorden får dvärgplaneten Pluto att framstå som rymdens riddar Kato; en planet med ett hjärta av is, närmare bestämt kväve och kolmonoxid i frusen form om jag förstått nyhetsbulletinerna rätt.

New Horizons reser i nio år genom mörker och kyla till vårt solsystems periferi och skickar oss sedan ett vykort från dödsriket.

Den amerikanske astronomen Percival Lowell letade under flera år i början av 1900-talet efter en planet som han gissade skulle finnas i trakterna av Uranus och Neptunus. Han fann den aldrig, men den 18 februari 1930 hittade hans kollega Clyde­ Tombaugh ”planet X”. Tombaugh var verksam vid det observatorium i Flagstaff, Arizona som bär Lowells namn.

Nyheten spreds över världen. I Oxford i England läste den pensionerade bibliotekarie Falconer Madan om upptäckten i The Times. Hans barnbarn, den elvaåriga flickan Venetia Burney, åt frukost hos honom och han tyckte att hon kunde hitta på ett namn på den nya planeten. Venetia var intresserad både av rymden och av mytologi och föreslog ”Pluto”. Morfar vidarebefordrade förslaget till en vän som var professor i astronomi. Professorn telegraferade till observatoriet i Amerika: ”Naming new planet, please consider PLUTO, suggested by small girl Venetia Burney for dark and gloomy planet.”

Astronomerna vid Lowellobservatoriet fastnade för förslaget och den ”mörka och dystra planeten” döptes till Pluto efter dödsrikets härskare i romersk mytologi. Venetia fick fem pund av sin morfar, blev som vuxen matematiklärare och gick bort 2009, 90 år gammal.

Kring Pluto kretsar månar som alla bär namn efter gestalter och företeelser som är knutna till döden och de dödas vistelseort: floden Styx, färjkarlen Charon, hans mor Nix (Nyx), det dödsbringande vidundret Hydra, dödsrikets vakthund Kerberos.

New Horizons är en arvtagare till Odysseus. Under sina irrfärder besökte Homeros mångförslagne hjälte även Hades, de dödas rike, där han bland många andra återfann sin mor och sin vän Elpenor.

Här grundläggs en litterär tradition. Även den romerske diktaren Vergilius låter sin hjälte, trojanen Aeneas, göra en avstickare till de hädangångnas hemvist. Senare gör Dante Vergilius till sin ledsagare när han söker upp gamla bekanta i helvetet och skärselden.

I den fina lilla essäboken ”Livstid”, utgiven för ett par år sedan, lyfter idéhistorikern Sven-Eric Liedman fram detta stora tema i litteraturen, besöken hos de döda, och påminner om att ”också Jesus steg ner i dödsriket” och talade med dem som vistades där.

För halvannan vecka sedan intervjuade jag Liedman med anledning av den Karl Marx-biografi som han ger ut i höst (intervjun dyker snart upp i tidningen). Vi träffades i det sommarhus Sven-Eric Liedman och hans fru köpt i Degeberga. Närmsta grannar är en prästgård där Liedman bodde som pojke, en kyrka där hans far kyrkoherden predikade och en underbar lindkransad lantkyrkogård.

I ”Livstid” skriver Liedman att ”det förflutna” också är ”underjorden”. Då gäller förstås också det omvända; underjorden, dödsriket, är det förflutna. Det är en både deprimerande och upplyftande tanke. Liksom personerna i en Lars Norén-pjäs är vi alla i viss mening redan döda. Vi dör varje sekund, varje dag, i takt med att nu förvandlas till då, blir till minnen. Men det betyder också att besöken i de dödas rike inte är förbehållna klassiska litterära gestalter och obegripligt avancerade rymdsonder. Av en ren slump råkar jag lyssna på en gammal Jethro Tull-hit samtidigt som jag skriver detta: ”Living in the Past”. Och så är det ju: i det förflutna, i underjorden, är de döda levande. Och så länge vi har minnen kan vi besöka dem, också de döda som en gång var vi.