Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tystnadskulturen breder ut sig

”En fri press kan vara god eller dålig, men utan frihet kan den aldrig bli annat än dålig”.
Ulrika Knutson.Bild: FREDRIK PERSSON
Det var den franske Nobelpristagaren Albert Camus som sa det, och han hade rätt. Pressens frihet har alltid varit villkorad. Det har blivit ännu farligare att bevaka krig, konflikter och kriminalitet världen över. Fler journalister mördas och lemlästas. Men de strukturella hoten mot det fria ordet handlar om ekonomin, sedan pressens annonsbaserade affärsmodeller har brutit samman. Tidningsdöden, eller ska vi kalla det den ”redaktionella­ döden”, sprider sig globalt med pestens hastighet.
Sådan är verkligheten, även om den inte riktigt speglades i Anders Mildners artikel om kommunala kommunikatörer i Sydsvenskan (27/7).
Mildner målar i stället en tavla där frustrerade journalister som ”förlorat tron på sin egen bransch” hackar­ på godhjärtade kommunikatörer som bara vill ”tala direkt till medborgarna”.
Jag har stor respekt för Anders Mildners kunskaper på området, men undrar varför han väljer att mörka viktiga fakta? För det första; kommunikatörer i privat och offentlig tjänst är ingalunda någon trängd liten grupp, som han framställer det. Utvecklingen har varit explosionsartad. I USA går det idag fyra kommunikatörer på varje journalist, i Sverige finns det ungefär dubbelt så många informatörer/kommunikatörer som journalister.
Den stora majoriteten gör ett hedervärt jobb, och informerar om allt möjligt: forskning och företag, kommuner och landsting, produkter och avfallshantering. Andra har som uppgift att dölja eller frisera information som inte är fördelaktig för produkten, företaget, myndigheten eller kommunen. Detta är elementa.
Men det är även elementa att hålla isär begreppen, vilket kan göras utan att moralisera. Journalistik och marknadsföring kan likna varandra i ton och form, men handlar i grunden om olika saker. Journalistiken ska kritiskt granska sina källor, ställa följdfrågor och motfrågor – kort sagt, aldrig ta den förmenta sanningen för given. En ”kommunikatör” har ett helt annat uppdrag. Du ska sälja uppdragsgivarens produkter eller idéer, enligt bästa förmåga. Annars blir du inte gammal på jobbet.
Mildner mörkar proportionerna­ mellan­ journalister och pr-folk. Han använder sig också av glidande formuleringar­ som är svåra att bemöta. Generöst medger han att journalistik visst kan behövas: ”Om en lokal­redaktion läggs ned, kommer vissa saker inte längre att bli granskade”. OM en lokalredaktion läggs ned? Den lokala bevakningen befinner ju sig i fritt fall!
Mildner kan använda sig av Gunnar Nybergs och Kajsa Althéns forskning vid Södertörns högskola. Det har han gjort förr – när det passat hans syften.
På tio år har antalet journalister i Sverige minskat med 25 procent, men lokalreportrarna med hela 34 procent. Hundra lokalredaktioner har försvunnit, det är var tredje redaktion. Dråpslaget var förstås när TV4 i fjol lade ner sina 21 lokala stationer, efter riksdagens fadäs att inte ålägga TV4 ett lokalt nyhetsuppdrag.
Allt detta får stora konsekvenser för det ”nyhetsekologiska systemet”, menar forskarna. Färre nyheter produceras lokalt, vilket leder till att urvalet högre upp i systemet görs på tunnare underlag. Detta leder till minskad mångfald, sämre bevakning av landsbygden och mindre granskning överlag.
Med fakta i bakhuvudet blir det ännu viktigare att skärskåda Mildners argument om de kommunala kommunikatörerna. Han påpekar att de har blivit bättre och proffsigare. Vad är det för fel med det? Vad är så tokigt om myndigheter och kommuner skiftar tonläge, och börjar tala personligt till medborgarna och använda sig av ”inlevelsefullt historieberättande”?
Jag är ledsen att behöva störa Mildners naiva entusiasm, men detta är problematiskt. Han utgår från kommunen – eller staten – som en konfliktfri zon reducerad till varumärke. Det stämmer inte. I en kommun kan politikerna och medborgarna förstås vara ense om vissa tillväxtmål och vissa servicefunktioner, men kommunen förblir ändå ett slagfält om makt, resurser, idéer och visioner. Annars behövs­ ju ingen kommunalpolitik alls!
Det är journalistikens uppgift att kritiskt granska de politiska partiernas olika förslag, och de kommunala tjänstemännens sätt att effektuera förslagen. Ska vi förtäta mera eller spara grönområden? Ska vi bygga konserthus eller hockeyrink? Har politikerna tillgång till rätt information? Personligen – inte som frilansjournalist utan som medborgare – är jag tacksam så länge kommundirektören uttrycker sig sakligt om dessa konflikter, och inte via ”inlevelsefullt historieberättande”.
Men vi är redan där. Anders Mildner behöver inte oroa sig. De flesta myndigheter har redan med frustande iver bestämt sig för att ”runda journalisterna” och tala direkt med medborgarna. Vi kan vara övertygade om att både Försvarsmakten och Polismyndigheten hårdbevakar sina experiment på Facebook och Twitter. Vad betyder närvaron på sociala medier för allmänhetens bild av polisen?
Ett aktuellt exempel rör utredningen om mordet på sjuttonåriga Lisa Holm på Kinnekulle. En polisman beskriver på sin blogg hur han gråter över Lisa Holms öde. Det är både vackert och mänskligt. Men i kombinationen av de virala strömmarna och medias störtexponering blir det också en myndighetsutövares vältrande i sentimentalitet. Vad anser polisledningen? Ökar polismannens tårar allmänhetens förståelse för myndig­heten, eller brast han i professionalism? Polismannens tårar är en stark komponent i ”inlevelsefullt historieberättande”, men har tårarna alls i utredningen att göra? Det här är svåra frågor, värda att ta på allvar.
Om myndigheter eller kommuner börjar prata alltför privat och förtroligt med oss som medborgare finns alla skäl att dra öronen åt sig. De senaste tjugo åren har inte bara inneburit stora förändringar i medie­landskapet, utan också i den kommunala topografin. En tystnadskultur som bygger på rädsla har brett ut sig bland offentligt anställda i Sverige­. Visselblåsare och obekväma kritiker kan inte vänta sig medhåll någonstans. Den här utvecklingen har gått så långt att till och med lagstiftarna har reagerat, och föreslår stärkt skydd för arbetstagare som slår larm. Men den anställde kommunikatörens huvuduppgift­ kommer aldrig att vara att slå larm, ibland är uppgiften snarare att dölja information. Därför är det varje medborgares plikt att vara kritisk, inte bara journalistens: Vad är det kommunikatörerna inte vill att vi ska se?
Gå till toppen