Kultur

Oron bryter igenom i sagorna

Nina Bondeson, "Ur berättelsens mitt", Anna Ekman, "De sovande"

Galleri Thomas Wallner, Simris, tom 30/8

Nina Bondeson fyller bilderna med figurer, detaljer, föremål och långa texter, som inte förklarar, men får tankarna att snurra. I salen intill härskar stillhet. Anna Ekmans fotografier blir nästan överröstade av Bondeson, tills jag upptäcker de halvt dolda kroppsdelarna i landskapens dramatiska ljusdunkel.
Med texterna markerar Bondeson gränsen mellan vad som går att säga och det som syns. Och skriver med hälsning till Ludwig Wittgenstein, att det du inte kan tala om det ska du teckna.
Ett oändligt myller ställs mot dov stillhet. Nog är Ekman och Bondesson olika, på ytan. Men ytan är bara en illusion och konst handlar inte om det.
Båda två är bildberättare, som samtalar med levande och döda. En del figurer är påhittade, för visst handlar det om sagor. Och det är förstås ingen tillfällighet, att döda poeter och tänkare, helgon och bröderna Grimm står på rollistan. Bondesons målade dörr med stirrande blick, språkets stängda port, visar också tunna strömmar i gult, blått och rött, som betyder kontakter och beröringar bortom nutiden.
Det här är konst som tar sig friheten att förvandla tiden till ett rum att röra sig fritt i.
Ekman har utgått från legenden om de sju sovarna, som lyckades undkomma sina förföljare och föll i djup sömn under 300 år. Då de vaknade upp, såg de hur världen förändrats och somnade om för gott.
Hennes bildvärld är mörk och melankolisk. I tidigare fotografier intresserade hon sig för barockens dramatiska klärobskyr. Den har hon kvar, men stämningarna har fördjupats, tidsaxeln har flyttats framåt till den tidiga romantiken. Jag tänker på Caspar David Friedrich, då jag ser hennes ensamma träd bland hotfulla rödfärgade skyar. Hennes natur rymmer dova hemligheter. Kroppsdelar dyker upp i skuggorna. Bilderna liknar frikopplade drömsekvenser.
Också Bondeson andas hot och melankoli. Hennes speciella realism blandar tidiga tyska renässansmästare med 1920-talets nya saklighet och myllret hos Bruegel. Men de långa texterna saboterar varje försök att se bilderna som verklighetsspeglingar. Däremot löper ett nätverk av blottade nervbanor genom dem för att upprätta fragmentariska samtal med levande och döda. De handlar om den gamla vanliga existensen. I en målning förbereder sig den tyske poeten Hölderlin för avfärden till Tübingen med huvudet i en glasbubbla. Hans bok Hyperion dyker upp som hund; en svindlande bild för svårigheten att beskriva vad "jag" är.
Bondesons bilder handlar om omöjligheten att stava till j-a-g, övertygad som hon verkar vara att varken världen eller jaget går att mäta och väga för att få fram en sanning.
I det perspektivet är ju både Ekmans klärobskyr och Bondesons detaljrikedom långt från den vanliga hänvisningen till "verkligheten" som ursäkt för konsten.
Eller med en formulering av Bondeson: "När språket som sades skapa begriplighet skulle belysas kunde de inte ens enas om vem som skulle hålla i ficklampan."
Men samtiden uteblir inte i sagorna. Oron bryter igenom. Bondesons beväpnade kärnfamilj fastnar på näthinnan. Och nog är det lätt att tänka på aktuella händelser, när sovarnas fötter i dvala eller död verkar snudda vid varandra i Ekmans mörka buskage.
Men inget beskrivs. Bara aningar. Poeten Adam Zagajewski sade, att världen är och förblir obeskriven. Våra konstnärer håller med och proklamerar i stället undantagstillstånd. För att se. Gör det!
Gå till toppen