Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Tyskarna och hatet mot flyktingar

Det löper dubbla stängsel runt området. Vid ingången finns en vaktkur som är bemannad dygnet runt. Flyktingboendet i Buch i norra Berlins -ytterområde är satt under ständig bevakning. Inte för att hålla kvar dem som befinner sig innanför, utan för att hindra dem som kommer utifrån från att ta sig in.
Innan boendet öppnade i april utsattes det för vandalisering. De första flyktingarna fick flytta in under poliseskort. När det högerextrema partiet NPD demonstrerade utanför med megafoner blev flera av de boende rädda och valde att lämna det som just blivit deras nya hem. Personalen försökte förgäves övertyga dem om att de skulle vara tryggare om de stannade kvar.
Det som hänt i Buch är inte udda händelser på en udda plats, utan vardag i ett land som de senaste åren upplevt ett tydligt stigande antal av rasistiskt motiverade hatbrott.
Mest uppseendeväckande är fallen av skadegörelse och attacker mot flyktingboenden. 2012 rapporterades 24 fall. 2014 var det 203.
Bakom 175 av dåden förra året ansågs det ligga högerextrema motiv, enligt statistik från inrikesdepartementet. Under första halvåret i år har redan 173 sådana fall rapporterats.
Nästan lika många som under hela förra året. Nästan ett varje dygn.
Det finns ett ord som går som ett mantra genom tysk migrationspolitik, och det är begreppet ”Willkommenskultur” (välkomnande kultur). Tyskland har rätten till asyl inskriven i grundlagen, och med en historia av ojämförlig rasistisk grymhet, har landet velat framstå som öppet och välsinnat gentemot dem som flyr undan krig och förföljelse.
En relativt enkel uppgift, har det verkat som, när antalet asylsökande legat på runt 40 000 om året, som under stora delar av 00-talet. Men när 109 500 personer kommer för att söka skydd, som under 2013, eller 173 000, som förra året – hur går det med den tyska välkomnande kulturen då?
Medan myndigheternas prognoser visar att minst 400 000 flyktingar kommer att korsa gränsen till Tyskland innan året är slut, samlas människor i städer som Freital, Halle och Meißen för att öppet visa sitt missnöje med att, i många fall för första gången, behöva ta emot människor på flykt.
På boendet i Buch berättar en palestinsk syrier för mig att han och hans familj har sett flera rasistiska demonstrationer vid området.
”Ibland på nätterna har det stått personer på andra sidan stängslet och skrikit ’Ausländer, raus!’ (utlänningar, stick)”, säger han.
Det här är den nya högern i Tyskland. I ena änden går högerpopulistiska partiet Alternativ für Deutschland, AfD, allt starkare fram i det mainstreampolitiska landskapet. I andra änden trakasseras flyktingar av en alltjämt liten grupp våldsamma högerextremister. Däremellan finns ”bekymrade medborgare”, som de ofta kallar sig, vars protester på gatan och inte minst på nätet tycks anta en allt hårdare ton.
En natt i april brann taket på ett planerat flyktinghem i Tröglitz i förbundslandet Sachsen-Anhalt. Branden var anlagd. Få tvekade om motivet. Under vårvintern hade ett sjuttio-tal invånare, anförda av NPD och inspirerade av vinterns Pegida-demonstrationer i Dresden, varje vecka tågat genom byn för att protestera mot boendet.
Tröglitz, ett litet samhälle strax söder om Leipzig, grundat under nazismen för arbetare inom den militära bränsleindustrin. Här har man gjort bostäder av de baracker som hörde till ortens koncentrationsläger. Nu blev byn en symbol för det nya främlingshatet. När Sachsen-Anhalts ministerpresident, Reiner Haseloff från kristdemokratiska CDU, efter branden sa sitt berömda ”Tröglitz ist überall” (Tröglitz finns överallt) blev ortsnamnet också ett begrepp.
I analysen av den moderna rasismen i Tyskland dominerar en infekterad väst-öst-dimension. Den påminner till del om diskussionen om Sverigedemokraternas väljare: de är obildade, bor i allt glesare glesbygd och känner sig förbisedda av etablissemanget. I Tyskland finns de här karikatyrerna i de nya förbundsländerna, det vill säga före detta DDR.
Och hit hör alltså Tröglitz.
Haseloffs påstående utlöste en viktig diskussion om den nya högerns egentliga utbredning i landet. Att avfärda främlingsfientligheten som enbart en biverkning av en pågående rehabilitering efter kommunistisk diktatur är en farlig genväg i en komplicerad fråga. Och hatbrotten mot flyktingar ökar även i de västra förbundsländerna.
Men det är trots allt i öst som det största motståndet finns. Bakom argumenten hos dem som uttalar sig fientligt mot flyktingar märks en konservativ, starkt lokalpatriotisk upphöjning av det egna ”Heimat”, det begrepp på tyska som betecknar inte bara själva hembygden, utan också föreställningen om platsens och invånarnas mentalitet och karaktär. I boken ”Pegida. Die schmutzige Seite der Zivilgesellschaft?” av Lars Geiges, Stine Marg och Franz Walter framhåller flera intervjuade demonstranter Dresden och förbundslandet Sachsen som exceptionella i fråga om kultur, natur och sammanhållning. Och genom att återanvända slagord från tiden vid murens fall, som ”Wir sind das Volk” (Vi är folket), gör man en poäng av det folkliga motståndet i den här landsdelen, som 1989 spelade en avgörande roll för murens fall. Detta trots att ytterst få Pegida-anhängare hade något med den tidens protester att göra.
Tvärtom var vinterns massamlingar för två tredjedelar av deltagarna deras demonstrationsdebut, enligt Geiges, Marg och Walter.
Senast Tyskland upplevde en liknande våg av främlingshat var i samband flyktingströmmen från Balkankrigen i början av 1990-talet. Då eldhärjades flera asylboenden. I ett av fallen brändes två flickor och deras mormor till döds.
Den gången beslutade politikerna att inskränka asylrätten.
Idag diskuteras tältläger vid gränsen och snabbutvisningar för dem vars asylansökan sannolikt ändå kommer att avslås. Det har på vissa håll även tagits fram förslag om att betala dem som väljer att dra tillbaka sin asylansökan.
Men den stora frågan är den om en eventuell invandringslag. Innehållet i en sådan kan bli avgörande för den tyska, välkomnande kulturens framtid. Här kan det vara värt att komma ihåg att en övervägande majoritet av tyskarna, 93 procent enligt opinionssiffror som redovisades i helgen, fortfarande vill ge människor som flyr från krig och förföljelse möjligheten till asyl, även om stödet för de som flyr undan fattigdom har minskat.
Vilken väg väljer Tyskland?
Kanske finns svaret hos en annan grupp.
När de rasistiska demonstranterna i Tröglitz en månad innan branden i flyktinghemmet planerade att tåga utanför borgmästaren Markus -Nierths hem, valde denne att avgå. Han upplevde inte att han fick det skydd från myndigheterna som han önskade.
En tid senare berättade Nierth för mig att det främst inte är de öppet uttalade rasisterna som oroar honom mest, utan de som inget säger.
”Några kan höja sina röster och säga, ’wir sind das Volk’, även om de inte är det. Tack och lov är de högerextrema i minoritet. Men denna minoritet kan få en majoritet att tiga. Efter branden trodde jag att det skulle bli annorlunda, så jag organiserade en demonstration. Men till min besvikelse var det inte många som kom. Jag tvingades inse att verkligheten är den att många fortfarande tittar bort.”
Gå till toppen