Det är ovanligt mycket liv och rörelse vid korsningen Baltzarsgatan/Djäknegatan för att vara måndag. Vi har bestämt träff utanför hennes hotell klockan halv fem.
En minut över halv fem ringer telefonen.
– Jag ska bara köpa en kaffe, kommer snart, säger Joy M’Batha ursäktande.
– Jag ska bara köpa en kaffe, kommer snart, säger Joy M’Batha ursäktande.
Punktligheten förvånar mig. Jag har räknat med att den här intervjun kommer att ske på hennes villkor, efter månader av förfrågningar och mejlande fram och tillbaka med skivbolaget. Tänkte ganska många gånger: ska det vara så svårt? Vem är hon ens, Madonna?
Joy glider strax därpå ut från Kafferosteriet i rödlila fejkpäls, illgul klänning, centimeterlånga lösögonfransar och högt uppdragna strumpor med marijuanablad ovanför de brandgula kängorna. På ryggen en svart gympapåse med Playboy-kaninen. Svår att missa.
Hon har hela tiden varit rätt ointresserad av att medverka i tillbaka-till-hemstaden-vinkeln. Flera gånger frågade hon via skivbolaget om vi inte kan ses i Stockholm. Men nu har hon business att ta hand om i Malmö: snart väntar spelningen på Malmöfestivalen. Kanske är det därför den här intervjun äntligen kan bli av.
Jag har tolkat oviljan som att hon känner sig för stor, cool och creddig för Malmö, men när vi har trängt in oss i baksätet säger hon:
Jag gillar Malmö, men jag har gått igenom för mycket tråkigt för att kunna gå på samma gator och känna att det är roligt. Jag är klar här. Malmö har aldrig gett kärlek till mig.
Och det var faktiskt bara ett år sedan hon bröt upp och flyttade härifrån. Egentligen borde ingen tjugoåring behöva genomlida en tillbaka-till-hemstaden-intervju. Det slår mig när vi åker längs med vattnet vid centralen och jag skäms.
– Där har jag jobbat, säger Joy och pekar på Boulebar.
– Där har jag jobbat, säger Joy och pekar på Boulebar.
Hon tillägger att hon har jobbat överallt i Malmö, mest inom restaurang. Hennes första jobb var på kaféet Systrar & bröder, när hon bara var 13 år.
Att säga att det har gått fort vore en underdrift: för drygt två år sedan började hon rappa och under sommaren har hon avslutat två av Sveriges största festivaler, Bråvalla och Gagnef. Inte för att någon bad henne – för att hon krävde det. På Bråvalla spelade hon till och med efter Robbie Williams. Hon sammanfattar spelningen med att hon verkligen överträffade sig själv. Bland annat sköt hon ut hundra stringtrosor i publiken, avslutade i underkläder och ska ha skrikit: ”så här svettig blir jag bara när jag knullar”.
– Jag har inget minne av att jag sa det. Vem säger ens så? säger hon och skakar på huvudet.
– Jag har inget minne av att jag sa det. Vem säger ens så? säger hon och skakar på huvudet.
Joy var en av flera unga, kvinnliga rappare som på allvar hamnade i strålkastarljuset efter att ha medverkat på Linda Piras remix av låten ”Knäpper mina fingrar” och den hyllade scenshowen med samma gäng på Dramaten i Stockholm, hösten 2014. Samma år var hon med i programserien ”Nästa Nivå” där unga rappare coachades av ”hiphopeliten”, bland annat Timbuktu och Maskinen. I samband med programmet spelade hon in den hyllade singeln ”Kattliv” som handlar om att ha levt flera liv, och ha ett kvar.
För lika lite som hon tycker om att prata om det som är jobbigt, gillar hon att berätta om det i musiken.
Ett: levde livet som jag bara hade ett, gjorde allt för att bli sedd, där förlora jag mig själv.
Två: jag var ung och kåt, kunde vart igår, nyfikenheten gjorde att jag särade mina lår.
Tre: två år sen förlora jag min lägenhet, gråa moln på min väderlek, var är min värdighet?
Det är inte Stehag hon rappar om, så vi åker dit. Till en liten by mellan Eslöv och Höör med drygt tusen invånare. Hit flyttade hon med sin mamma, styvpappa och fyra systrar strax innan hon skulle börja första klass. Även om familjen bara stannade i fem år är det en tid hon gärna tänker tillbaka på, och en plats hon mer än gärna återvänder till.
– Det är fett att växa upp på landet. Alla borde få göra det. Bara springa runt och tramsa, liksom. Vi hade hund, studsmatta i trädgården, uppblåsbar pool och typ en tupp.
– Det är fett att växa upp på landet. Alla borde få göra det. Bara springa runt och tramsa, liksom. Vi hade hund, studsmatta i trädgården, uppblåsbar pool och typ en tupp.
Efter ”Kattliv” har de flesta medier kallat Joy för ”det nya svenska hiphoplöftet”. Grejen är att det går ganska bra för svensk hiphop just nu, och det har det gjort ett tag. Det finns många hiphoplöften. I en intervju med SVT:s ”Kulturnyheterna” förra året utrycker en då 19-årig Joy M’Batha sin oro över att det bara ska vara en hajp som snart går över. En rimlig oro.
Men ett år senare har hon hållit löftet.
I början av året spred hon Joy över hela P3 Guldgalan. Anlände till röda mattan med sina dansare i koppel, väldigt unga dansare dessutom (läs: barn) utklädda till katter. Linda Piras ”Knäpper mina fingrar remix” vann pris för årets låt. Joy framförde singeln ”Kattliv” och uppträdde också tillsammans med Lorentz, Duvchi, JJ och Jaqe med låten ”Där dit vinden kommer”. Det är i den låten som hon rappar den hyllade och vida spridda raden ”spelar korten rätt fast jag fick den sämsta handen”. En del fans har till och med valt att tatuera in det på sin hud.
Några månader senare släppte hon singeln ”Ingen hejd” och strax kom debut-ep:n ”Glädjeflickan”, som fortsätter på samma tema som tidigare: röjiga beats och en överväldigande mängd ljudeffekter, hårda, grova ord om jobbiga saker. Men självklart inte bara.
Det handlar ofta om hur mycket jag älskar mig själv, säger Joy.
Hon tycker inte att hon gör ”bekännelsehiphop”.
– Liksom, tyck inte synd om mig. Det är det sista jag vill. Jag blir förbannad när folk tycker synd om mig. Jag berättar någonting för att jag vill det. Jag är en vinnare i det här, jag är inget offer.
– Liksom, tyck inte synd om mig. Det är det sista jag vill. Jag blir förbannad när folk tycker synd om mig. Jag berättar någonting för att jag vill det. Jag är en vinnare i det här, jag är inget offer.
Under bilfärden mellan Malmö och Stehag återkommer hon till det ofta: att göra vad fan man vill, att ha kontroll. Fast hon blir ofta anklagad för det motsatta. Det gör henne rasande. Hon har kontroll ”så in i helvete” och börjar tröttna på att folk inte fattar det. Kallar dem naiva. En gång la hon upp en bild på Instagram med texten ”vaxade fittan idag som en riktig kvinna ska” vilket fick många av internets manliga riddare att skrida fram till frontlinjen och strida i feminismens namn.
– De fattar inte uppenbar sarkasm. Tjejerna verkade fatta i alla fall. Jag skiter ju egentligen i vad folk gör med sitt kön. Vänta, jag måste visa en grej, säger hon och börjar flippra med mobilen.
– De fattar inte uppenbar sarkasm. Tjejerna verkade fatta i alla fall. Jag skiter ju egentligen i vad folk gör med sitt kön. Vänta, jag måste visa en grej, säger hon och börjar flippra med mobilen.
Hon läser upp ett långt inlägg som någon postade på hennes Instagram, om att det är tröttsamt med porranspelningar, sex och knark. ”Vilka signaler ger du till unga tjejer? Är du feminist?”, undrar personen.
– När folk skriver såhär: ”kallar du dig feminist?” och börjar ifrågasätta vad jag gör eller har på mig så är det ju de som säger emot sig själva. Jag ska väl kunna få bestämma över min egen kropp, det är väl det det handlar om, eller?
– När folk skriver såhär: ”kallar du dig feminist?” och börjar ifrågasätta vad jag gör eller har på mig så är det ju de som säger emot sig själva. Jag ska väl kunna få bestämma över min egen kropp, det är väl det det handlar om, eller?
Hon tar skärmdumpar av alla negativa kommentarer och berättar att hon brukar skicka pussmunnar till ”vardagshjältarna som vill ha likes”. Det är vad hon kallar sina kritiker.
Det finns vardagshjältar ute i det verkliga livet också, inte bara på sociala medier. Särskilt på Götgatan i Stockholm.
– Jag såg en gammal tant som plockade ner mina affischer där förra veckan. Det hänger tusentals affischer på stan och hon tog bara mina. Hon tror ju att hon gör samhället en tjänst, liksom. Men jag kommer bara att sätta upp nya.
– Jag såg en gammal tant som plockade ner mina affischer där förra veckan. Det hänger tusentals affischer på stan och hon tog bara mina. Hon tror ju att hon gör samhället en tjänst, liksom. Men jag kommer bara att sätta upp nya.
På affischen poserar Joy med en så kallad ”gagball” i munnen och texten lyder ”Glädjeflickan: ute nu”. Hon suckar och säger att hon inte brukar förklara sig, tycker inte att hon ska behöva bokstavera för folk.
– Jag heter Joy, Joy betyder glädje. Jag är en flicka. Glädjeflicka är också ett ord för prostituerad. Det är klart att jag kommer att leka med det.
– Jag heter Joy, Joy betyder glädje. Jag är en flicka. Glädjeflicka är också ett ord för prostituerad. Det är klart att jag kommer att leka med det.
Gagball är ett redskap som förekommer i bdsm-sammanhang – en accessoar hon valde för att det var det mest provocerande hon kunde komma på.
– Det handlar ju om att tjejen ska hålla käften. Men det var min idé, det är jag som har tryckt in den bollen i min mun. Folk menar att jag är en osäker tjej som låter sig bli utnyttjad, att jag jobbar på ett mansdominerat skivbolag. Såhär: det är jag som utnyttjar dem. Jag har full kontroll, jag har ingenting att skämmas över och jag är jävligt nöjd med min kropp och den kommer jag att visa upp. Tyck vad du vill om det.
Till tjejen som var trött på porranspelningar och undrade om Joy var feminist svarade hon bland annat: ”Ni kan kalla mig vad ni vill, jag sa det ändå först. Bästa, Glädjeflickan”.
Trots att hon ibland anklagas för att inte vara en bra förebild för unga tjejer är det i just feministiska sammanhang som hon hyllas som mest: för att hon skiter i vilket och gör sin grej. Nyligen spreds ett klipp där Gudrun Schyman, partiledaren för Feministiskt initiativ, dansar till ”Ingen hejd” i Almedalen. Joy berättar att det händer titt som tätt att unga tjejer bryter ihop och gråter när de ser henne på stan. Att de tackar henne för vad hon gör.
– Jag har nog inte riktigt förstått vad jag fyller för funktion innan. Nu har jag börjat inse att det jag gör är ganska betydelsefullt och inte bara vad det gäller musiken. Men jag kallar mig ingenting alls. Jag har valt i min karriär att inte uttrycka mig på andra sätt än musikaliskt. Jag är inte politiker, jag är artist. Gillar ni mig ska det vara för det jag gör, inte för att jag tycker en viss sak. Jag kommer aldrig sätta mig i en debatt Jag låter musiken och mina handlingar tala för vad jag tycker och tror på, säger hon.
I Stehag verkar inte en människa vara ute. Inte ens på pågatågstationen. Jag hade föreställt mig en liten by men det påminner mer om ett villaområde. Bara det att det inte ligger i en stad utan omgärdas av skog, åkrar och fält.
– Om du kör höger och sen vänster här framme kan man se vårt gamla hus. Där är Stehags enda pizzeria. Eller nä, där är en till ser jag nu, fan vad fett. Här framme finns en skola, en fotbollsplan och en skog. Sen vet jag inte så mycket mer. Alltså Eslöv är ju bonnigt men Stehag, haha, folk vet inte ens vad det är. Och jag vet inte hur många som röstar på SD här nere men det är nog många, säger Joy när vi kör igenom hennes gamla hemby.
Som nyinflyttad fick familjen ett ganska otrevligt välkomnande. Någon hade bemödat sig med att klistra ihop ett dödshot med bokstäver från en tidning. Budskapet var något i stil med ”flytta härifrån eller dö”, minns hon. Och första dagen i skolan när klassen skulle leka lekar för att lära känna varandra bad en klasskamrat om att få slippa hålla i Joys ”aphänder”.
Hon skrattar och skakar på huvudet när hon berättar det.
– Man bara: okej Stehag, då kör vi!
– Man bara: okej Stehag, då kör vi!
Mitt emot Stehags enda matbutik står ett gult stenhus med stor lummig trädgård. Joy plockar upp sin telefon och vill ta en bild.
– Det är jävligt fint här ändå. Men det var mycket finare när vi bodde här. Kan vi gå ner till bäcken? Jag måste kolla på den. Jag brukade leka där med min lillasyster Olivia.
– Det är jävligt fint här ändå. Men det var mycket finare när vi bodde här. Kan vi gå ner till bäcken? Jag måste kolla på den. Jag brukade leka där med min lillasyster Olivia.
Vi åker till ett vetefält och tar bilder. Efteråt springer Joy iväg längs med vägen för att ta en bild vid Stehagsskylten till sin Instagram. De få bilar som passerar saktar in och dröjer sig kvar en bra stund vid väjningsplikten trots att det knappt är någon trafik på den anslutande landsvägen. En äldre man med rutan nervevad och cigg i mungipan håller på att vrida nacken ur led. Joy poserar, skrattar högt och skriker: ”fatta att jag har bott här, jag var så liten och oskyldig då!”.
På väg tillbaka vill Joy vill gå in och ta ett varv i mataffären ”bara för att”. Om inte fejkpälsen avslöjar henne som utböling så gör åtminstone svansen av fotograf och reporter det. Hon smälter inte direkt in bland småbarnsföräldrar som jagar sina ungar runt frysdiskar och flinghyllor och strosande pensionärer.
– Fatta att det här liksom är allt som finns att köpa i Stehag, utbrister hon med både förundran och beundran i rösten.
Hon säger att hon gillar att vara på landet, långt från storstadsstressen. Nu har hon ingen koppling till Stehag längre. Familjen flyttade tillbaka till Malmö innan hon började högstadiet. Systrarna är utspridda i Malmö och Lund.
Efter flytten till Malmö var ingenting sig likt. Familjeidyllen krackelerade och rasade till slut samman. Joy la ner sin energi på att vara duktig. Hon gillade att läsa och var lärarnas favoritelev.
Det är klart man blir mobbad då. Alla hatar den eleven. Jag hade inga kompisar. Grovmobbad har jag aldrig blivit. Men att bli utesluten är det värsta. Det är en sak att bli hatad eller älskad men när ingen ser en överhuvudtaget är det inte så kul.
Hon har bott själv sedan hon var femton år men vill inte gå in på hur det gick till. ”Det får man kanske inte, men, det händer”, säger hon bara. Första egna lägenheten låg vid Nobeltorget. Den andra som hon tömde så sent som i fjol låg vid Mobilia.
– När alla började göra det man inte fick göra hade jag inget intresse av det. Och så fanns det inget utrymme för mig att göra det. Jag var tvungen att ta hand om mig själv. På fredagskvällarna satt jag inne och stickade och lyssnade på mysig musik i mitt städade rum. Och drack en kopp te medan alla var ute och festade.
Så, nu när det finns utrymme och tid kör hon all in extra allt. Lever life, som Lorentz sjöng. Joyar ut den, som hon själv sjöng. I musiken håller hon definitivt inte tillbaka en millimeter.
Fyra: bästa vännen stack, min attityd kan inte tyglas – fuck you din jävla slyna!
Fem: tappade min karta och kompass, jag vill hem (numret du har ringt har ingen abonnent).
Sex: många liv som har släckts i min släkt, gud har övergett mig, och förlorat min respekt.
Sju: mamma, pappa, systrar hjälp mig nu jag har tappat det – Kanye West jag är en gud.
Hon har fått tusentals människor att hoppa och sjunga med när hon rappar ”fuck you din jävla slyna”. Det är riktat till en bästa vän som svek (och som hörde av sig och bad om ursäkt när hon hade hört låten).
– När jag var liten var att svära det fulaste man kunde göra. Men jag har alltid varit grov i musiken. Det kan kännas konstigt också att vara så grov och privat offentligt, särskilt när folk sen sjunger det högre än mig på mina spelningar, då känner jag såhär ”nämen ni kan ju inte säga så om min gamla bästis!”, haha.
Joy gick ut gymnasiet på S:t Petriskolan förrförra året. Hon hade för hög frånvaro för att gå ut med fullständiga betyg. Hon förklarar att hon älskar att lära sig nya saker, men inte att sitta vid en skolbänk.
– Jag kan slå på en dokumentär, scrolla igenom skit, googla lite grejer som jag vill veta mer om. Den prylen får man inte heller underskatta. Det är då man lär sig på riktigt.
– Jag kan slå på en dokumentär, scrolla igenom skit, googla lite grejer som jag vill veta mer om. Den prylen får man inte heller underskatta. Det är då man lär sig på riktigt.
När karriären började rulla igång på allvar hade hon börjat plugga upp betygen på komvux, parallellt med jobbet som servitris. Hon tvekade inte en sekund att hoppa av komvux, för ”det är aldrig för sent att lära sig saker men det kan vara för sent att skaffa karriär.”
Vi lämnar Stehag bakom oss och kör tillbaka till Malmö. Joy ska till sitt hotell och byta om inför en middag med gamla gymnasiekompisar. De har inte setts sen hon flyttade till Stockholm.
Nyfikenhet och glädje byts ut mot irritation och olust ju mer vi närmar oss yttre ringvägen.
– Malmö är så jävla mycket jantelag. Folk är för stolta för att erkänna att jag är bättre. Det låter douchigt, men jag är bättre. För jag har obviously kommit jävligt långt. Speciellt när man utgår från vad jag inte har haft. När jag skulle flytta till Stockholm sa folk ”ska du bli som alla andra nu?”. Så mycket kärlek som jag får i Stockholm och Göteborg kommer jag nog aldrig få här, säger hon.
– Malmö är så jävla mycket jantelag. Folk är för stolta för att erkänna att jag är bättre. Det låter douchigt, men jag är bättre. För jag har obviously kommit jävligt långt. Speciellt när man utgår från vad jag inte har haft. När jag skulle flytta till Stockholm sa folk ”ska du bli som alla andra nu?”. Så mycket kärlek som jag får i Stockholm och Göteborg kommer jag nog aldrig få här, säger hon.
Innan vi skiljs åt ska vi ta en sista bild i Malmömiljö för att liksom knyta ihop säcken.
– Ingenting symboliskt för Malmö. Det vill jag inte.
– Ingenting symboliskt för Malmö. Det vill jag inte.
Trapporna vid kanalen är okej. Bara några snabba bilder. Joy behåller solglasögonen på.
I Stockholm kommer gråtande fans fram och vill ta bilder, prata och berömma hennes musik. Men i Malmö är det annorlunda. Trots att hon, som hon säger: ”känner hela stan”.
– Jag låter dryg nu, men jag kan tycka att det är jobbigt att komma hit och ingen säger någonting. Det känns så jävla bra när mina fans skriver och säger att jag är grym. Men att komma till sin hemstad och ... det är bara öde.
– Jag låter dryg nu, men jag kan tycka att det är jobbigt att komma hit och ingen säger någonting. Det känns så jävla bra när mina fans skriver och säger att jag är grym. Men att komma till sin hemstad och ... det är bara öde.
Dessutom gillar hon inte hur folk i Malmö ser på henne, när de väl gör det.
Jag har varit fattig och hjälplös här. Och folk härifrån dömer mig för den jag en gång var, men det är det sista jag behöver. Nu har jag byggt upp någonting som jag faktiskt är stolt över.
Den 18 augusti står Joy på scen på Posthusplatsen för en spelning på Malmöfestivalen. Det blir hennes första stora framträdande i hemstaden sedan genombrottet. Hon har dubbla känslor inför återkomsten. Säger att det kommer krävas tid innan relationen med Malmö är reparerad.
Men hon vill och hoppas att det ska gå, kanske om några år.
– Det är ju här jag vill känna mig som en kung om någonstans. Det är här jag behöver det mest. Det är här jag kommer ifrån. Det är här jag ska vara en symbol.
– Det är ju här jag vill känna mig som en kung om någonstans. Det är här jag behöver det mest. Det är här jag kommer ifrån. Det är här jag ska vara en symbol.
Åtta: nu är alla andra liv borta men dö är det sista jag ska göra, jag ska krossa.
Joy M'Batha
Ålder: 20 år.
Från: Född i Malmö, uppvuxen i Stehag och Malmö. Bor numera i Stockholm.
Gör: Rappar. Släppte sin debut-ep "Glädjeflickan" i juni. Medverkade på prisbelönta "Knäpper mina fingrar remix" av Linda Pira, även på Lorentz "Där dit vinden kommer".
Aktuell: Spelar på Malmöfestivalen den 18 augusti klockan 18 på Posthusplatsen.