Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Landsförräderi och annan journalistik

Sommarens stora skandal i Tyskland har handlat om pressfrihet, ministerstyre och statshemligheter. En liten, ideell internetsajt, vars med-arbetare till en början inte fick ackreditering till riksdagens presskonferenser för att de inte ansågs vara journalister, står nu i centrum för en debatt om hur långt den tyska yttrandefriheten egentligen sträcker sig.
Markus Beckedahl chefredaktör och grundare av Netzpolitik,org.Bild: Frank Jordans
Det var för två veckor sedan det blev känt att det pågick en utredning mot Netzpolitik.org. Sajten, eller bloggen för att använda dess egen beteckning, bevakar nätpolitiska frågor, så som övervakning på internet och andra inskränkningar av så kallade digitala rättigheter.
I februari publicerade de hemligstämplade dokument som avslöjade den tyska nationella underrättelsetjänsten BFV:s planer på utökad övervakning av sociala medier.
Landsförräderi, tyckte chefen för BFV, och anmälde Netzpolitik:s chefredaktör och grundare, Markus Beckedahl, och journalisten André Meister för just detta.
I en svensk kontext låter det medeltida. Alternativt kristdemokratiskt. Men för journalister och politiskt intresserade i Tyskland är landsförräderi ett begrepp med stark historisk laddning. 1962 utreddes tidningen Der Spiegel för samma brott i en skandal som enligt många kom att bli ett avgörande ögonblick för den unga, tyska demokratins riktning efter andra världskriget.
Då slutade det med massdemonstrationer och ministeravgång, och en rad grava politiska övertramp flöt upp till ytan.
Det är därför många höjda ögonbryn på landets redaktioner när det nu sker igen. Den politiska oppositionen har sågat regeringen och det tyska journalistförbundet har uttalat skarp kritik.
Och mycket riktigt har huvuden börjat rulla. Riksåklagaren avgick förra veckan, och hann i fallet smutsa ner sin chef, justitieministern, genom att anklaga honom för ministerstyre. Inrikesministern hänger löst. Chefen på BFV ska vi inte tala om.
I måndags kom så beslutet att utredningen mot Netzpolitik läggs ner. Publiceringen i våras var inte landsförräderi, hade man nu kommit fram till.
En fars?
Eller ett tecken på utbredd nervositet över digitala läckor – och inte minst kvalificerad och envis journalistik? Angela Merkel och hennes regering skissar sedan länge på en lag som ska göra det lättare att lagföra visselblåsare och försvåra för journalister att befatta sig med hemligstämplad information.
Att begränsa öppenheten i ett samhälle eller påtala denna inskränkning – vilket är egentligen landsförräderi?
Gå till toppen