Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den dolda läroplanen

I närmare trettio år arbetade John Taylor Gatto som lärare på några av Manhattans ”bästa” och ”värsta” skolor. Han var en respekterad lärare, som under ett par år i rad i början av 90-talet även belönades med utnämningen ”årets lärare” av delstaten New York. Men åren som lärare kom också att göra honom till en av de hårdaste kritikerna av den offentliga skolinstitutionen. Det har sedan blivit flera böcker där han, med stöd i sina erfarenheter som lärare, riktar förgörande kritik mot det skolsystem han tidigare var en del av. För skolvärlden enligt Gatto, är i grunden en värld dränerad på substantiell mening.
Peter Tillbergs målning "Blir du lönsam, lille vän?" från 1972.Bild: © Peter Tillberg/BUS2015
Det är framför allt i den pedagogisk-filosofiska undergroundklassikern ”Dumbing Us Down” från 1992, som hans kritik framträder som skarpast. Och inte minst när han diskuterar de effekter som den obligatoriska skolans så kallade dolda läroplan har på såväl elever som lärare.
Begreppet den dolda läroplanen har allt sedan det etablerades i slutet av 60-talet som en del av en radikal skolkritik, använts för att beskriva de oskrivna regler som genomsyrar skolan; regler som i första hand inte handlar om att barnen ska lära sig något, utan mer om att de ska tränas till att följa skolans regelverk för uppförande. Kort sagt en form av disciplinering som exempelvis redan Immanuel Kant, i en text från början av 1800-talet, såg som särskilt kännetecknande för just skolinstitutionen. Kants uppfattning äger nu sin giltighet även i relation till den moderna skolan. Så hävdar exempelvis idéhistorikern Sven-Eric Liedman i sin uppmärksammade bok ”Hets!” (2011), att skolan alltjämt präglas av en ambition att träna barnen i moraliskt uppförande och få dem att uppskatta värdet av det samhälle de lever i. Sådana insikter om vad skolan många gånger gör har även lett till att alltfler främst ser en destruktiv disciplinär institution i skolsystemet.
En av de mest inflytelserika analyserna av detta system gjordes 1974, med den franske filosofen Michel Foucaults bok ”Övervakning och straff”. I den beskriver Foucault bland annat hur skolans disciplinära struktur gjort den till en ”undervisningsmaskin”, med det främsta syftet att övervaka, rangordna och utdela belöningar. Ur detta har i sin tur något av en lydnadskultur växt fram, där den dolda läroplanen utgör själva navet. Och vad denna kultur för med sig, säger en del, är att värden som kreativitet, originalitet och fantasi lätt hämmas till förmån för ordningen och likriktningen som sådan.
Den dolda läroplanens roll i skolan har inte heller minskat i betydelse med tiden, menar nu Gatto. Snarare har den bara kommit att laddas med allt strängare krav på disciplinering, något som kanske främst märks genom den tilltagande fixeringen vid bedömningar och betyg av elevers skolprestationer. Men skolsystemets disciplinära grepp om eleverna kan även ta sig andra, mer vardagliga, uttryck. Som i hur de schemabundna skoldagarna ofta är organiserade. Gatto tar som exempel hur styrt skolarbetet är av skolklockan. Han beskriver hur elever ständigt tvingas avbryta sina arbeten, bara för att vallas till nästa lektion. Budskapet som skolinstitutionen samtidigt skickar ut, är att inget påbörjat arbete egentligen förtjänar att slutföras. Och med det riskerar samtidigt meningen med skolan att gå förlorad.
En sådan tänkbar konsekvens blir dessutom särskilt allvarlig i ett samhälle med skolplikt. Med skolplikten följer nämligen ett politiskt och moraliskt ansvar att erbjuda en skolutbildning som är meningsfull på riktigt. Misslyckas skolan med att göra den meningsfull, och blir till en plats främst präglad av disciplin och resultatmätningar, riskerar det att undergräva den moraliska legitimiteten med skolplikten. Nu brukar man visserligen oftast försvara skolplikten med att inga barn ska förvägras rätten till utbildning. Om detta är nog också de flesta överens. Men det betyder, å andra sidan, inte heller att skolan, så som de flesta känner den, är den utbildningsform som bäst främjar den rättigheten. I själva verket menar vissa, som den österrikiske filosofen och anarkisten Ivan Illich i boken ”Deschooling Society” (1971), att såväl individer som samhälle skulle ha mer att vinna på en avskolifiering; på en annan slags rationalitet än den som råder i samhället.
Radikala tankar om ett avskolifierat samhälle befinner sig nu onekligen långt ifrån den pågående skoldebattens diskurs. Snarare kan man notera hur till exempel Jan Björklunds anti-liberala skolpolitik kommit att fångas upp även av statsminister Stefan Löfven, med förslag på mer av disciplin, bedömningar och betyg, och fler obligatoriska skolår.
Det är också en sådan skolpolitisk diskurs som snart kommer att omsluta Sveriges omkring 1,7 miljoner skolbarn som under denna vecka påbörjar ett nytt läsår. För många kommer skolstarten att vara som att kliva in och ta plats i Peter Tillbergs ikoniska sjuttiotalsmålning ”Blir du lönsam, lille vän?”. De kommer att söka efter meningen med skolan. En del av dem lär inte finna någon, bortom den disciplinära strukturen.
Gå till toppen