Kultur

Uppgörelse med kulturmannen

Text och medverkan: David Wiberg. Regi: Paula Stenström Öhman. Palladium, 17/8.

Det gulliga pojkslemmot. Text och medverkan: David Wiberg. Regi: Paula Stenström Öhman. Palladium, 17/8.

I monologernas land tillhör David Wiberg mästarna.
Med trilogin om Linnéa har han lockat fram en karaktär som annars är duktig på att gömma sig: i hörnet på ett dansgolv med krampaktigt grepp om flaskan.
Eller ensam med anteckningsblocket i famnen.
David Wibergs förmåga att placera betydelser i mimikens skiftningar är lika skicklig som berörande. Med repliker som först liknar förslag men sedan förvandlas till en snärt övermannar Linnéa sin publik.
Om Wiberg tidigare trätt fram som darrande och skärskådande tonåring, är nu aktuella ”Det gulliga pojkslemmot” en uppgörelse med kulturmannen.
En känd malmöitisk kulturprofil kan känna sig träffad, men porträttet stannar inte vid enkla, lokala poänger. Det fina är att kulturmannen samtidigt bäddas ner i den sorg som är hans och som hör ålderdomen till: han inser att han inte längre äger en position. Att han ligger på minus.
I brist på något – inspiration eller förmåga – ber han Linnéa teckna hans biografi som den begåvade illustratör hon är. Och ger henne frågan: ”Hur mår jag?”
I Paula Stenström Öhmans regi växlar Wiberg vigt mellan olika kroppar, samtidigt som rummet surrar och studsar under ett elektriskt sken.
Förvandlingsnumren äger en slags distad skönhet framför allt under den första halvtimmen. Föreställningen kunde ha kortats men effekten består: Wiberg gräver kulturmannens grav med djupa, varliga tag och med en text som svider av humor.
Gå till toppen