Teaterprogram imponerar sällan. Men när Teater InSite och Nyxxx presenterar sitt projekt Join har programbladet både högt läsvärde och litteraturlista. Sex sidor samtidsanalys och -kritik, med citat från både Zizek och Paolo Virno (författare till "Multitudens grammatik"). En god bild av anställningsbarhetens samhälle: multitasking, förändringsbenägenhet, social kompetens och säljförmåga.

Gamla tiders dystopier, som Orwells 1984, gäller inte längre. Vår tids totalitarism är företagsekonomisk. Det är inte staten som hotar individualitet och personlig frihet. I stället är det globala korporationer som infångar, smälter ner och omvandlar privatliv, identitet och medvetande.

Allt är en öppet tillgänglig socialitet för kapitalet att profitera på. Producent och konsument i ett och samma personkoncept.

Efter en sådan bedrift redan i programmet får föreställningen något att leva upp till. Och det gör den. Ramfiktionen är ett globalt företag, Corpus, kroppen. Publiken är aspiranter och föreställningen en anställningsintervju. Organisationsformen bygger på svärmintelligens: insektsbiologi omvandlad till kognitionslära och socialpsykologi.

Tänk öppen källkod sammanslaget med sociala nätverk – Facebooks algoritmer läser dina mest intima intressen och riktar reklamen – som en effektiv organisations- och produktutvecklare. Ingen chef, bara en mystisk kollektiv självorganiserande uppkopplingsfunktion, The rhythm, som utväxlar information om allt från yrkesuppdrag till privata bekymmer. Det perfekta kontrollinstrumentet.

Eventuella utbrändhetssymtom tas omhand av Corpus Care. En internt lojal global elit, ständigt uppkopplad mot sitt eget slutna nätverk, en icke-hierarki som ändå ut-övar makt.

Medarbetarna är företagets tillgångar, inte råkapital som maskiner. Google är väl på väg mot något liknande: det är kännetecknande för alla trovärdiga dystopier att de extrapolerar nutiden in i framtiden. Publiken/jobbsökarna flyttas runt mellan olika stationer för att indoktrineras i Corpus ideologi. Teambuilding och bonding på ett högre, nästan metafysiskt plan. Corporate bull-shit som religion.

Till den riktigt träffande samtidskritiken hör stationen där mindfulness används som metod att öka läshastighet, det vill säga prestationsförmåga: flimret av text på videoskärmen påminner om subliminal påverkan. Det finns till och med en funktion för den distanserade, skeptiske kritikern: jag får hörlurar på huvudet med instruktioner om hur jag ska bete mig som observatör.

Som med all fantasy gäller det att upphovspersonerna visar fullständig tillit till fiktionen, att den inte får innehålla inkonsekvenser. Detta ställer stora krav på skådespelarna, som måste improvisera eftersom publikens/jobbaspiranternas frågor knappast kan förutsägas. Till de värdefulla lärdomarna hör paradoxen att den globala kapitalismen efterfrågar unika individuella kompetenser, samtidigt som den gör allt för att utplåna sann individualitet och unika smakpreferenser.

Det är nog också samtidskaraktäristiskt att seriös samhällskritik måste paketeras som lek och spel, och det är alltid lika olustigt att se hur publiken leker med utan ifrågasättande, i sociala iscensättningar av auktoritetsfunktioner. Men just därför är "Join" en riktigt obehaglig och imponerande tänkvärd försmak av framtiden.