Kultur & Nöjen

Den fiktiva verkligheten

Landskrona Foto Festival

T o m 30/8.

I en tom butikslokal i Landskrona breder aboriginernas land ut sig. Vissa av Christian Viums bilder tycks på väg mot kollaps i den australiensiska öknens ljus. Från år 1875 och nära fyrtio år framåt följde antropologerna och fotograferna Frank Gillen och Baldwin Spencer invånarnas liv. På ett avgörande sätt formade de synen på aboriginernas kultur. Mer än hundra år senare tar den danske fotografen med sig en bunt av deras fotografier. Han visar dem för de aboriginer som lever på platsen idag, och frågar om de vill posera likt sina förfäder. I projektet ”The Wake”, som premiärvisas på Landskrona Fotofestival, flyter det förflutna och nuet samman. Motiven från det sena 1800-talets ritualer, jaktceremonier och boplatser är återuppförda, fast tömda på sin forna mening. Jeans och kepsar har ersatt kroppsmålningar och spjut. Vad som är sig hyfsat likt är ”sorry business”, som sorgeritualerna kallas. När aboriginerna har tjugo års kortare livslängd än den genomsnittlige australiensaren, intar döden ännu en central plats i deras liv.
Landskrona Fotofestival i år har fiktion som sitt ledord. Det påhittade, imaginära, i allt motsatsen till det klassiskt dokumentära och föreställningen om fotografiet som ett avtryck av verkligheten. Eller? För inte sällan visar sig verklighet och fiktion oupplösligt förbundna. Christian Viums starka projekt är ett bra exempel. Han skapar en berättelse som är iscensatt och sann. Mångbottnat förhåller den sig till den historiska och nutida bilden av aboriginernas villkor. Medan hettan och tiden tycks bleka konturerna ur landskapet, upplöses gränsen mellan det autentiska och konstruerade.
Bland det nära trettiotal fotografer och grupputställningar som festivalen rymmer, drivs frågan gång på gång till sin spets. Om en bild säger mer än tusen ord, vilken historia är det den berättar – och vems? De som porträtteras? Fotografens? Eller är det upp till betraktarens fantasi? Det som står klart är att vi aldrig kan veta exakt vad som sägs och vad som förblir osagt. Det är denna ovisshet som gör upplevelsen av årets festival till en oförutsägbar och laddad upplevelse. För första gången sträcker sig programmet över tio dagar istället för tre, vilket är ett klokt beslut. Inne på sitt tredje år har satsningen – med föreläsningar, samtal och workshops – en gedigen omfattning och tyngd. Men snarare än förmågan att konsekvent utforska ett tema, är det mångfalden som är dess styrka. Mot franska Véronique Bourgoins suggestivt labyrintiska installation ställs brittiska Jem Southams magnifika landskapsfotografi, medan Halil, född i Ankara och verksam i Stockholm, gräver i Turkiets svarta minnen från 1960-talets slut. Urvalet, gjort av de konstnärliga ledarna Thomas H Johnsson och J H Engström, framstår överlag som genomarbetat men också lite lovande yvigt.
Landskrona konsthall samlar fem uppmärksammade svenska och internationella namn. Bland dem finns Boris Mikhailov och brittiska stjärnan Tacita Dean, men det lågmälda filmverk hon visar hör tyvärr inte till hennes främsta. Liksom Vium arbetar Mikhailov både med realism och det regisserade. Inträngande skildrade han utsattheten hos de hemlösa i sin hemstad Charkov efter Sovjetunionens fall. Samtidigt bad han dem att dra upp eller ner kläderna inför kameran, som var han bokstavligen ute efter den nakna sanningen, skitig och sårig. Serien bemöttes med viss kritik, eftersom den ansågs undergräva det dokumentära reportaget. Återigen handlar det om en delvis arrangerad verklighet, vilket inte gör den mindre, utan kanske till och med mer, kännbar.
Även då en sann berättelse utgör grunden, som i Mia Engbergs mörka kärlekshistoria ”Belleville Baby”, blir det tydligt hur ofullständig verkligheten framträder. Fängslad slukas jag av filmen, dess växlingar mellan minnen och tidsskikt, det mest personliga och det dovt sociala och politiska. Prisad med en Guldbagge för bästa dokumentär, vecklar den ut historien om svenskan som åker till Paris och förälskar sig i en kriminell kille från förorten. Tio år senare ringer han, och ber om hennes minnen. Han behöver hjälp att samla ihop bilden av sig själv, som ett hårt liv spräckt i bitar. Fast deras versioner går inte riktigt ihop. Ibland känns det som om jag hittat på dig, säger hon vid ett tillfälle. Precis som minnena, ger det enda filmklipp hon har kvar av honom enbart en frustrerande, fragmentarisk bild. Helheten glider mellan fingrarna, men det är friktionen som uppstår när bitarna prövas, bryts och fogas ihop som får filmen med all sin längtan att komma så smärtsamt nära.
Festivalen rymmer även en hel del humor, självdistans och konstnärligt experimenterande. Inte minst övertygar den ambitiösa satsning på historiskt och samtida tjeckiskt fotografi som tidigare i somras öppnade på Landskrona museum. På konsthallen laborerar amerikanske Duane Michals lekfullt med dramatiserade tablåer, träffsäkra kommentarer, utlämnande text och ironi. ”Sidney Sherman” kallar han sitt alter ego i en svit parafraser på superkonstnären Cindy Shermans iscensatta självporträtt. De är kort sagt oemotståndliga, och lägger ytterligare skikt till hennes en gång så subversiva spel med identiteter och roller.
Här finns en parallell till hur en yngre fotokonstnär som Anna Strand arbetar i det hyllade projektet Nagoya Notebook på Galleri Gamla Staden. Med sinne för det absurda skapar hon nya sammanhang för de gåtfulla fotografier hon funnit på en japansk loppmarknad, och reflekterar samtidigt över hur bilders ursprungliga funktion och relation till sina motiv sätts ur spel. Liksom på flera av utställningarna, framstår den formulerade berättelsen lika väsentlig som själva fotografiet. Det gäller såväl när den är verklig som fiktiv – eller både och – vilket är en intressant utveckling på en fotofestival.
Gå till toppen