Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Stoorartad debut

Stina Stoor

Bli som folk. Norstedts.
Stina Stoor har gjort sig ett namn som novellist redan innan hon debuterat, som vinnare av både Umeå novellpris och Sveriges radios novellpris. En av hennes berättelser, ”Ojura”, finns också utgiven på Novellix.
Stina Stoor tilldelades Sveriges radios novellpris 2013, "Bli som folk" är hennes första novellsamling.Bild: Nasti Roos
Stoor är född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Västerbotten: ”I rikets till invånarantalets sett minsta kommun, där Lappland och Ångermanland ligger ska’fot”, som hon skriver på sin hemsida. ”Vid kanten av kalhyggena där blåbärsriset blomma.” Det är här Stoor hämtar sitt stoff och sitt språk.
Och jag försätts i en alldeles speciell stämning av det. Det är som om det norrländska idiomet, språkets rytm med den råa, poetiska tonen och alla korthuggna ”Jo” och ”Så” liksom sätter sig i kroppen. Här finns ett eko av Sara Lidman i språkbilden, men också av något egensinnigt med påhittade ord och udda liknelser. Bromsarna som landar på flickans rygg under en rymningsfärd vid den brusande ån, blir ”storbromsar” som ser ut som lakritsbåtar, älgörten har ”molnblommor” och ”röda rakborstar” och ”strandslyet kunde nog klösa ut hela ögon”.
Bäst tycker jag om de noveller i samlingen som vid sidan av den sjungande prosan också har en tydlig, dramatisk berättelse. Den redan publicerade ”Ojura” om två systrar och deras ensamstående pappa är fortfarande en favorit. Fattigdomen närvarande och kännbar inpå huden: de är på väg till ett barnkalas men har inte pengar att köpa present. Pappans idé att slå in några grodor i en låda med gammalt julklappspapper är kanske inte ett genidrag men får duga. Och känslan av skam väl på kalaset, som ändå faktiskt överskuggas av lyckan att få äta gräddtårta.
Två av novellerna i samlingen hänger ihop och berättar om den äldre kvinnan, Gun, som träffar Arnt i kyrkokören. Tyvärr är han gift, men det hindrar inte att han följer efter Gun åt Nordmalingshållet och blir hennes älskare. De har ett trivsamt och tämligen okomplicerat förhållande, tills han en dag dör i hennes soffa. Den andra novellen, ”Det finns ett hem dit stormens brus”, berättar om Arnts begravning, sedd ur hans vuxne barnbarns perspektiv.
Tematiskt handlar Stoors noveller om både utanförskap och kärlek, brustna relationer och samhörighet. Inte sällan är barnet den klarsynta iakttagaren till de vuxnas alla missgrepp. Men den gemensamma nämnaren, det som löper som en röd tråd genom alla berättelser, är tillvaron i den västerbottniska glesbygden, med dess särskilda predikament. Och den norrländska naturen: forsen och granskogen, kalhyggena och sjöarna.
Alla nio noveller har inte samma bärkraft, ett par av dem är lite för kryptiska till sin karaktär, jag förstår inte vad som händer och känner mig utestängd som läsare. Men det är inte mycket att orda om. Sammantaget är ändå Stoors debut en ovanligt stark läsupplevelse. Och det kanske låter högtidligt, men jag skulle vilja påstå att en betydande svensk berättare är född.
Gå till toppen