Kultur & Nöjen

Recension: ”Det som inte dödar oss” - välkommen till ett nytt millennium

”Det som inte dödar oss”

Det som inte dödar oss. Norstedts. Första meningen: ”Den här berättelsen börjar med en dröm, ingen märkvärdig dröm heller för den delen.”

Är ”Det som inte dödar oss” en bra bok eller inte?
Efter alla upprivande debatter om att David Lagercrantz skriver en uppföljare till Stieg Larssons Millenniumserie och om hur brutalt förlaget väljer att lansera den, så är det kanske den enda relevanta fråga som återstår.
Innan jag besvarar den, så låt mig säga att David Lagercrantz förstås vet att vi är många hundra tusen som har våra bilder av Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander efter att ha läst om dem och sett dem på film. Vi vet hur de tänker och hur vi tänker om dem.
Men Lagercrantz verkar inte bry sig. För bokens stora överraskning är att han ger oss nya och mjukare bilder av Blomkvist & Salander. Den stenhårda och iskalla Salander, som förekommer mest i boken, framstår stundtals som ... mänsklig. Blomkvist, som tidigare agerat som om han alltid har jackan på eftersom han snart ska skynda vidare, stannar nu i steget, knäpper upp jackan, slår sig ner och ifrågasätter livet han lever. Stridslusten är borta. ”Vart tog drömmarna vägen?” Det betonas så pass hårt att när han hamnar i ett mordfall är man inte ens säker på att han bryr sig.
Inför dessa vidvinkelporträtt som visar hur smala Salander & Blomkvist tidigare varit hörs Stieg Larsson harkla sig i himlen.
Mikael Blomkvist dras in i en story kring den tillbakadragne professorn Frans Balder, som är en ledande forskare inom artificiell intelligens. Ämnet intresserar först inte den gamle murveln, men när han förstår att en kvinna som stämmer in på Lisbeth Salanders profil har ett finger med i spelet blir han intresserad. Historien växer till att handla om nationell och internationell övervakning, mediekrisen, industrispionage …
Lagercrantz vidgar ramarna genom att föra in ett par nykomlingar – forskare, säkerhetspoliser – och de får precis den plats de behöver för att de ska synas.
Ett verkligt fynd är däremot de ömsinta avsnitten om professor Balder – inte för att han effektivt drar igång berättelsen eller för att han har mycket att berätta för Mikael Blomkvist, utan för att han har en åttaårig son med autism, August. Professor Balder som fram till nu mest stirrat på datorskärmen, bestämmer sig för att bli pappa på heltid. Och ja, det blir enkelt att njuta när Augusts speciella begåvningar används.
Just dessa avsnitt visar tydligt att Lagercrantz har en klass på sitt språk som Larsson aldrig var i närheten av. Larsson kunde skapa intriger och det finns många avsnitt i hans tre böcker som verkligen brände till och var mäktigt spännande, men ordvalen och gestaltningen haltade också. Det var inte konstigt att det putsades på språket när böckerna gavs ut i andra länder.
Med David Lagercrantz får vi påfallande ofta skikt på skikt, och när vi ser genom dem, ja, tror oss genomskåda dem, så väntar nya som ser ut att ha skrivits dit med mycket lätt hand. Allt detta rispar våra funderingar, inte minst för att man inser hur tungt det är att förföljas av sitt eget liv.
Lagercrantz blir mer pliktskyldig när det gäller bokens grundklang kring samhällsfrågorna: artificiell intelligens, övervakning och mediekrisen. Han berömmer i slutet av boken Blomkvists förmåga att poängtera det mänskliga dramat mer än teknikaliteterna, men själv nöjer han sig med att göra läxan och sprida signalord, som när han platt skildrar hur en tidningsguru vill förändra Blomkvists undersökande tidning Millennium.
Allt detta svängande och krängande gör att jag inte vet vad jag tycker ens när jag läst halva boken.
Och jag tror att det är för att David Lagercrantz i grunden inte gillar Stieg Larsson, även om han intalar sig att han gör det. Det handlar förstås inte om att Lagercrantz ska härma – det finns bara ett original – men den storpolitiska scen som Larsson vred runt tills vi alla kände oss utsatta, också i hemmets vanligtvis lugna hemmavrå, blir hos Lagercrantz inte lika påträngande eller klaustrofobisk. Det är som om han helst av allt vill demontera Larssons bygge utan att ha verktygen till det.
Så, är ”Det som inte dödar oss” en bra bok? Det är en vacklande berättelse som är för mån om att fånga tidens frågor. Men den tålmodige belönas eftersom Lagercrantz blir riktigt bra framåt slutet då hans känsla för vågrörelser kommer till sin rätt. Här finns det sömlösa övergångar mellan judaskyssarna och den fullständiga tilliten. Det doftar, det känns, marken man står på är fast och berättandet söker sitt mål
Beskrivningarna av vad de inblandade säger minskar i betydelse, vad de gör betyder allt mer.
”Det som inte dödar oss” är hur som helst ett kraftprov och det är lätt att tänka på Lagercrantz och hans bokagent när jag backar bandet och än en gång läser i Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”, del två i serien. I den sägs: "Jag har ett villkor för att sälja storyn till Millennium. Att boken ska ges ut. Jag vill att den ska komma som ett bombnedslag."
Nu undrar jag: När kommer uppföljaren? Och vem skriver den?
Gå till toppen